På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Köpenhamn belägrades från augusti 1658 och nästan två år framåt. I byn Brønshøj, nordväst om staden, upprättades ett fältläger som kom att växa till en större stad. Som mest kan invånarantalet varit 30 000. (År 1650 beräknas 35 000 ha bott i Stockholm.) Lägret gavs namnet Carlstad.
Det stora stormningsförsöket av Köpenhamn blev ett mycket blodigt misslyckande. När KXG dessutom oväntat lade stövlarna i vädret (influensa) i början av 1660 gick musten ur de blågula. I freden som undertecknades i Köpenhamn i maj avträdde Sverige Trondheims län och Bornholm. Stormaktsväldet hade börjat krympa.
Det fina är att Carlstad inte är helt utraderad. På Brønshøj torv, som nu ligger väl inne i den danska huvudstaden, finns sedan 2009 ett monument föreställande tre militärtält. I närheten hittar du den lilla gatan ”Svenskejejeren” med Bellahøj skole. I entrén finns en stor väggmålning föreställande det svenska lägret. Den går bra att beskådas genom glasdörrarna.
År 2024 existerar Danmark i högsta grad som land och Sverige har kanske blivit lagom stort….
Klimatförändringarna medför ökad risk för översvämningar. Extra kritiskt kan det bli i Kristianstad där stora delar av staden ligger mycket lågt på en tidigare sjöbotten.
I jakten på ny tomt- och åkermark byggdes i mitten av 1800-talet en vall för att snörpa av Nosabysjön från Hammarsjön. Vattnet pumpades bort (skruvades upp) med en teknisk lösning från antiken, arkimedesskruven. Låt vara att den drevs med en ångmaskin.
Generalstabskartan från 1862. Nosabysjön öster om staden. Vid Hammarspynt pågår vallbygget.
Så småningom växte staden ut över fälten. Nya och modernare pumpar tillkom, men arkimedesskruven fanns kvar i användbart skick till 1940 då anläggningen revs. Den blev liggande i jord och lera fram till 2003 då den räddades åt eftervärlden. Nu finns den drygt åtta ton tunga skruven utställd i Hammarslundsvägens västra ände. Intill byggs en ny pumpstation för att skydda staden. Det krävs pumpande dygnet runt för att hålla den tidigare sjön torr.
Gammal trotjänare. Bygge av pumpstation i bakgrunden.
Som bonus hittar du Sveriges lägsta punkt, 2,32 meter under havsytan, en bit norrut vid Lägsta punktens väg.
Fakta/läs mer Per Åke Cederberg: ”Torrläggningen av Nosabysjön” i Gamla Christianstads årsbok 2000. Leif Mårtensson: ”Nosabysjön blir aldrig torrlagd, den hålles bara torr” i Gamla Christianstads årsbok 2003. Sune Friström: ”Christians stad del 3. Utanför fästningsvallarna”, Lönsboda:Nyteboden, 2011.
Det här inlägget har varit på gång i många, många år. Det har åkt in och ut på ”publiceringslistan”. Ofta ersatt av aktuellare och/eller intressantare platser. Nu är det i alla fall dags att presentera cistercienserklostret i Viby strax nordost om Sigtuna.
Enligt det så kallade Vibybrevet från 1160-talet donerade en kvinna vid namn Doter byn Viby till munkarna. Sonen Gere motsatte sig dock detta och till slut fick hjältekonungen Knut Eriksson rycka in och reda ut situationen. Regenten skänkte munkarna ny mark i Julita i Södermanland och på 1180-talet anlades det nya klostret.
Det är i högsta grad osäkert hur mycket kloster som hann byggas i Viby. Vid en arkeologisk undersökning 1973 påträffades en stensatt grav och murrester, som tolkades som lämningar efter klostret. Vid en mer omfattande undersökning 1997–2000 kunde arkeologerna konstatera att fynden var en tidigare okänd stenkyrka från början av medeltiden. Kyrkan hade inte färdigställts, kanske avstannade bygget när platsen donerades till munkarna.
Idag finns inget religiöst att titta på i Viby. Däremot är byn mycket väl värd ett besök. En oskiftad klungby med gårdar från 1800-talet. Resterna av kyrkan hittades på kullen i byns mitt, men de täcktes över när undersökningen var klar.
Stora stenar stimulerar fabulerandet. Kan Lasse-Maja ha gömt sig bakom stenen när han var på flykt undan rättvisan? Kan hjältedrottningen Kristina ha suttit och vilat på stenen? Och varför inte rista lite, som vikingarna gjorde?
Lindesberg i Bergslagen bjuder på tre spännande stenar. Vi börjar med ”Namnhällen”. Du hittar den enkelt i skogen strax norr om Stafettgatans slut. Den stora hällen är full med graffiti. Namn och korta budskap från mitten av 1700-talet och tvåhundra år framåt. En tvilling till stenhällen i Saxhyttefallet norr om den tidigare staden Grythyttan.
En liten del av Namnhällen.
På andra sidan den norra utfarten Bergslagsvägen, i Stadsskogen, hittar du de två återstående stenarna. De ligger långs cykelbanan/gångvägen. Längst norrut ligger ”Mors hvilsten”. Stenen har en naturlig fördjupning och är bekväm att sitta på när benen inte bär längre. En berättelse gör gällande att den som först vilade sig var en mor på väg från Fornaboda till Lindesberg för att sälja ägg – en bra bit att gå.
Pusta ut på Mors hvilsten.
Omkring 150 meter söderut står ”Brudstenen”. En ung kvinna var mot sin vilja tvungen att gifta sig med en äldre man (svensk hederskultur) och var på väg till bröllopet. Plötsligt skenade hästarna, den blivande bruden kastades ur vagnen, slog huvudet i flyttblocket och dog. Sedan dess har platsen varit förtrollad.
Förtrollade Brudstenen.
Förtrollad är också ”Trollstenen” vid Lindesbergs södra utfart. Den ligger på ”allmän mark”, men tomtägaren intill på Västra borsvägen har annekterat området. För att undvika tjafs låter vi den vara den här gången.
Sundet mellan Gotland och Fårö är en utmärkt naturlig hamn som helst inte ska falla i fiendens händer vid krig. För att skydda sundet uppfördes under andra världskriget den så kallade Lärbrolinjen mellan Kappelshamns- och Valleviken på norra Gotland. Den bestod av 15 skansar – dock blev den helt klar först i början av 1945.
Numer är de flesta av skansarna borta. Bäst bevarad är Mölner skans i närheten av Fleringe (kartkordinater 57.84694, 18.86067) med skyddsrum för 24 personer (Sk 24) och 10 skyttevärn. Dessutom en hel del förbindelsegravar. Skyddsrummet är låst men anläggningen ger ändå en kuslig känsla av krig.
Militärens karta över skansen.
Lärbro hembygdsförening har tagit över ansvaret för skansen. Krigsmakten har fortsatt ansvar för skyddet av Fårösundsbassängen.
På 1800-talet fanns det hundratals små hälsobrunnar/kurorter runt om i landet. De flesta var små och lockade i första hand bara gäster från närområdet. Några, som Loka och Ramlösa, blev rikskända. En av de mindre var Källvik, vackert belägen vid kusten cirka 15 kilometer norr om Västervik.
Som ortsnamnet säger så fanns här några källor nära havsviken. Det var både källor med järnhaltigt vatten och källor friskt vanligt vatten. Första skriftliga beviset på brunnsdrickning i Källvik är från 1799.
Under 1800-talet och framåt växte verksamheten med de byggnader som tillhör en hälsobrunn. Varmbadhus med brunnssalong (1872), hotell (1873), nytt hotell (1876), societetshus (1928). För inkvartering uppfördes dessutom ett antal mindre villor. Ångfartyg trafikerade kusten från Stockholm i norr till Kalmar i söder.
Varmbadhuset på vykort. Foto: Maria Lundqvist.
Förutom dricksvatten och kalla och varma bad lockade Källvik med bland annat frisk luft och diverse behandlingar.
För de flesta kurorter blev tiderna kärvare när den allmänna sjukvården och de sanitära förhållandena i hemmen förbättrades. Källvik drog sin sista suck som kurort 1943. Det nya hotellet brann ned redan 1881, som resultat av ett försäkringsbedrägeri. Det gamla hotellet brann 1945 under att det användes som förläggning för baltiska flyktingar. Varmbadhuset revs i slutet av 1950-talet. Av de större byggnaderna återstår bara societetshuset (Källviksbrunnsvägen 7), som är i dag är privatbostad.
Societetshuset uppe till vänster och det lilla brunnshuset nere vid viken.
Nere vid viken står dessutom ett litet brunnshus kvar. Det vårdas av de boende i området och inhyser ett litet museum om brunnsepoken. Öppet på helgerna under sommartid.
Det serveras inget vatten längre i brunnshuset.
Men det finns något som skiljer Källvik från landets övriga bortglömda hälsobrunnar. Povel Ramel tillbringade ett antal somrar i Källvik som ung och 1939 satte han upp sin allra första revy, ”Sommarfräknar”, på societetshuset. Ramel lär dock ha förnekat att hans klassiker ”Sorglösa brunn” skulle ka något med Källvik att göra.
Den lilla villan Paddan (1897) där Povel Ramel bodde med sin familj.
Fakta/läs mer • Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:s förlag, 1883. • ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förlag, 1918. • Hans Broomé: ”Källvik – en småländsk brunns- och badort”, Kalmar läns museum, 1970
I början av 1950-talet anlades ett sameläger vid sjön Trehörningen i det som nu är naturreservatet Paradiset i Huddinge kommun. Tanken var att huvudstadens samer skulle ha en plats att samlas på och återuppliva lite av livet i norr. Initiativtagare och eldsjäl var samen Aslak Partapuoli.
Kåtor restes, visthusbod byggdes, brunn borrades och telefonledning drogs. Fisk planterades in i sjön som bytte namn till Njallajaure. Satsningen hade aktivt stöd från Svenska kyrkan och pingsten 1955 invigdes lägret av kyrkoadjunkt Roland Zetterberg.
– Ack så likt Norrland, sade Emelia Ölund från Arjeplog till DN:s utsända vid invigningen.
– Vi har fått ett viloområde. Här kan vi ta emot våra vänner norr ifrån i våra kåtor, sade en annan samisk kvinna.
Lägret nyttjades främst under helger på sommarhalvåret, men det hände att man bodde kvar länger tider. Stundtals fanns här även ett trettiotal renar. Planerna för lägret var stora. Bland annat sprängdes det för att bygga en kyrkkåta, som dock aldrig blev klar.
Från mitten av 1970-talet avtog verksamheten allt mer och 1980 upphörde arrendet av marken. I mitten av 1990-talet revs de sista resterna, kvar blev bara visthusboden.
Vid sidan av boden är den tydligaste lämningen den ståtliga sejten (kultobjektet), stående på en berghäll som sticker ut i sjön.
Fakta/läs mer ”Lapparna får fast läger i Södertörn” av Brodjaga (Alma Braathen) i Dagens Nyheter den 13 juni 1955. Sajten Paradisets naturreservat och Paradiset-Hanvedens vänner: Samelägret (med många bra länkar).
Det är en mäktig raksträcka, de nästan två milen norrut från Uppsala till Björklinge. Visserligen inte spikrak, men så rakt det kan bli med tanke på naturliga hinder i geografin.
År 1643 beslutades att Uppsala skulle få en ny stadsplan. De snirklande medeltida gatorna ersattes med ett ståndsmässigt rutnät. Som en förlängning av planen drogs i princip raka utfartsvägar åt norr, öster och söder. (Nej, hjältedrottningen Kristinas fingrar är inte inblandade.) Staden väster om ån gick inte helt att få in det ”perfekta” rutnätet. Kanske var det därför det inte blev någon raksträcka västerut.
Vägen söderut från kyrkkullen i Björklinge. Hösten 2023.
Längs vägen finns naturligtvis milstolpar. Den sista modellen är av järn, uppsatta på order av landshövding Robert von Kræmer 1850 och försedda med hans initialer ”RvK”. Enligt egen uppgift ska han ha bekostat dem själv. Stolparna visar avståndet (1 gammal mil = 10 689 meter) till Stockholms slott, en stolpe varje fjärdingsväg (1/4 mil).
Inne i Uppsala, i korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, står en ståtlig helmilsstolpe kvar (7 mil till Stockholm), låt vara inte riktigt på sin ursprungliga plats.
Ståtlig milsten inne i Uppsala.
Strax söder om Lilla Vallskog fanns tidigare en gränsmarkering som visade var Uppsala stad började/slutade. Den drygt en meter höga markeringen av järn är borttagen och det är högst oklart var den befinner sig. Länsmuseet hänvisar till kommunen, som hänvisar till länsstyrelsen, som hänvisar till länsmuseet…
I Högsta byggdes en ny bro 1935-36 och en av de ursprungliga böjarna på vägen rätades ut. I och med vägomläggningen förlorade en uppsättning kor tillgång till sitt dricksvatten i ån. En ”kotrumma” anordnades under vägen, precis norr om den nya bron, så att djuren passera under vägen. Än i dag finns det möjlighet att gå under vägen i en lite enklare tunnel.
”Kotrumman” vintern 2023–24.
Inne I ”byn” finns den flera hundra år gamla stenvalvsbron kvar. I den nordvästra delen av brovalvet sitter en rest av en runsten. Den stod ursprungligen i Örke i Skuttunge. Stenen slogs sönder under 1700-talet och delen i valvet är allt som återfunnits. Den ursprungliga texten löd ”Ragna lät resa sten efter fader sin Otvagen”, nu återstår bara två ord ”efter fader”.
Resterna av runstenen kan anas ”klockan 11” i valvet.
Strax söder om stenvalvsbron låg Högsta gästgivaregård. Huset från slutet av 1700-talet är idag privatbostad. Framför står en liten minnessten som markerar platsens historia.
Gästgiveriet i Högsta.
I Björklinge låg gästgiveriet precis söder om korsningen med Sandbrovägen. Byggnaden revs för drygt tio år sedan. Intill stod tidigare en så kallad väghållningssten. Den är nu flyttad till grässlänten mitt emot kyrkan. Texten lyder ”FJUCKBY – No 2 1/2 M – J.P.” med en pil under. En bonde med initialerna J P i Fjuckby ansvarade för vägglott nummer 2, som var en halvmil lång. Det är dock en annan väg – och därmed en annan historia.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
