Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga via denna länk. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Liktrappa = vardagsingång

Kyrkligt/religion, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Sat, October 31, 2020 08:22:25

I dessa allhelgonatider minns vi våra döda. Begravningsplatser smyckas med ljus och kransar. Även de som inte orkade och valde att avsluta sitt liv vilar i vigd jord. Naturligtvis!

Fram till 1864 var det olagligt att begå självmord i Sverige, även försök och förberedelse var ett brott. En konsekvens av detta var att de som tagit livet av sig inte fick begravas på kyrkogården. Kropparna kunde till exempel grävas ned i skogen, sänkas i ett kärr eller brännas. Lagen verkar däremot, tack och lov, inte alltid ha efterlevts till punkt och pricka. Den avlidna fick dock inte föras in på kyrkogården den vanliga vägen utan kistan skulle lyftas över bogårdsmuren. Begravningen skulle dessutom ske i tysthet och graven grävdes på en undanskymd plats.

Vid ett tiotal kyrkor i Sverige finns bevarat något som av tradition kallas liktrappa. En ofta stabil stentrappa över muren intill kyrkogårdsgrinden. Det berättas att den byggts för att kunna lyfta kistor med självmördare över muren. Fenomenet tas även upp i standardverket ”När döden gästar”. Sanningen är sannolikt en helt annan. Att bygga en rejäl stentrappa för ett fåtal självmord i en församling är dåligt använd kollekt.

Trappan vid Rogslösa kyrka.

Ännu in på 1900-talet var många kyrkogårdar närmast att betraktas som en äng, långt ifrån dagens ordnade kvarter och gångar. Höet på begravningsplatsen kunde vara en löneförmån för klockaren. Utanför muren rörde sig kor, svin och får mer eller mindre fritt. Djur man inte ville ha bökande bland gravarna. I veckorna kunde grindarna dessutom hållas låsta. Den så kallade liktrappan är därför närmast att betrakta som en vardagspassage till kyrkogården och kyrkan.

Det dröjde till 1908 innan en person som tagit sitt liv kunde få en ”normal” begravning i Sverige.

En av kyrkorna med en bevarad ”liktrappa” är Rogslösa i Östergötland. Där uppmanas besökarna stänga grinden för att hålla vildsvinen utanför.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning”, Wahlström & Widstrand, 1937
Rudolf Thunander: ”Trappan i Svenarum: Om självspillingar och deras begravning” i RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol 79, nr 1, 1996

Läs även om ringarstenar – taxameter för den sista färden



Den fruktansvärda gruvolyckan utanför Askersund

Bergslagen, Nyare tiden Posted on Wed, September 30, 2020 06:46:50

Då och då läser man om fruktansvärda gruvolyckor i tredje världen. Medeltida arbetsförhållanden utan några som helst säkerhetsarrangemang. Arbetare som begravs levande och förtvivlade anhöriga som samlas ovan jord. Precis som vid Västerby storgruva utanför Askersund i april 1768.

Lång tidigare hade en prästgårdsdräng träffat på ett småfolk, cirka en halvmeter långa, vid gruvan. I samråd med sin husbonde och med hjälp av nattvardsvin fick han bort trollen från gruvan. Det har aldrig blivit utrett om raset i gruvan var trollens hämnd.

Några dagar innan olyckan hade det fallit ned några stenar i gruvan. Gruvfogden Johan Andersson besiktigade platsen och konstaterade att arbetet kunde fortsätta utan någon risk.

På förmiddagen den 23 april 1768 kom raset. Ett tjugotal personer, de flesta från Lerbäck en dryg mil norrut, arbetade i gruvan vid tillfället. Två män kunde räddas, svårt skadade. Två män grävdes fram döda. Fast i rasmassorna satt tio personer, varav en kvinna.

Några av de begravda var vid liv och satt fast så pass ytligt att man kunde prata med dem. En ung man berättade att han inte var så illa klämd där han satt på huk. Kvinnan ropade gång på gång sitt namn och vädjade förtvivlat om hjälp. Alla räddningsförsök var dock förgäves och vid tretiden på natten hade alla ljud från gruvan tystnat. Söndagen den 1 maj hölls en begravningsceremoni vid gruvan.

Idag en stillsam plats.

Tjugo år efter olyckan återupptogs brytningen i gruvan och man påträffade kvarlevorna efter de omkomna. En av dem stående mot bergväggen där han klarat sig undan själva raset. De tio begravdes gemensamt på Hammars kyrkogård, men graven är tyvärr borta.

250 år efter olyckan är Västerby gruva en stillsam plats (kartkoordinater 58.84645, 15.05303) i skogen. Sätt dig på en av bänkarna och ägna de stackars satarna i gruvan en eller två tankar. Olyckan i Västerby tillhör de värsta i Sverige. Svåraste kända gruvolyckan inträffade 1707 i Falu gruva då 27 personer omkom.

Fakta/läs mer
Sture Nilsson: ”Sällsamheter i Närke”, Rabén & Sjögren, 1978
Ingemar Johansson: ”Den största gruvolyckan i Sverige
Torsten Nilshamre: ”Det stora staplet i Westerby grufva 1768”, 2013
Nalle Elfqvist: ”250 år sedan det hemska raset i Västerby gruva” i Sydnärkenytt den 23 april 2018



Staden Mönsterås flyger under radarn

Försvunna städer, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Thu, May 14, 2020 08:18:28

Man inbillar sig att man vet allt när man gått igenom standardverken, men så plötsligt dyker det oväntade upp. Mönsterås var faktiskt stad en gång i tiden – vilken glad överraskning! Det nämns inte i Sveriges Nationalatlas, som listar alla landets städer genom tiderna, och inte i den utförliga ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721” av Nils Ahlberg.

Historien i korthet: En handelsplats växer fram under medeltiden och blir så småningom även tingsplats. 1604 får Mönsterås äntligen stadsprivilegier av den blivande hjältekonungen Karl IX. Det hindrar dock inte danskarna från att sätta eld på bebyggelsen under Kalmarkriget 1612. Staden mäktar inte resa sig utan blir en köping under Kalmar. De lömska danskarna återvänder 1677 och sätter eld på allt igen.

Idag finns av ovan nämnda orsaker intet kvar från stadstiden. Den medeltida kyrkan rev dock invånarna själva i mitten av 1800-talet för att uppföra en rymligare. Men stanna gärna till om ni har vägarna förbi. Den mysiga Storgatan har kvar sin historiska sträckning och här ligger klassiska Nelssons café. På kyrkogården finns en minnessten över Jacob Wallenberg, vars skojfriska bok ”Min son på galejan” är ett måste för alla historieintresserade.

Fakta/läs mer
Jonny Nilsson: ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås”, Kaninbackens förlag, 2014

Andra ”försvunna” städer i Småland
Berga stad stupade i Det heliga landet
Västervik blev Gamleby blev Västervik blev Gamleby

Storgatan – huvudgata även för 400 år sedan.


Taxameter för den sista färden

Kyrkligt/religion, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Thu, October 31, 2019 06:51:33

Vid Svenska kyrkans begravningsgudstjänst ringer kyrkklockan vanligtvis i början och slutet av akten. Annat var det fram till mitten av förra seklet.

Redan när likföljet var flera hundratals meter från kyrkan skulle klockorna börja ljuda. Ringningen startade när kistan passerade en viss plats, ställen som fick namn som Liktallen och Gastbacken. Avgiften för den så kallade sammanringningen betalades till klockaren.

I de två socknarna Björksta och Tortuna i Västmanland tog man kommersialiseringen av döden ett steg längre. I mitten av 1800-talet placerades så kallade ringarstenar ut längs vägarna till kyrkan. Stenar med en prisuppgift. Ju längre från kyrkan som ringningen skulle starta, desto dyrare.

Bevarade ringarstenar – unika i Sverige – har samlats vid de båda kyrkorna. I Björksta har man dessutom placerat ut några på originalplatserna. Dyraste och längsta ringningen kostade 6 riksdaler, på 1860-talet motsvarande cirka 4 dagslöner för en vanlig arbetare.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar”, Wahlström & Widstrand, 1937
Torsten Lundblad: ”Ringarstenarna i Björksta och Tortuna socknar” i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift 1970–1971
Anna-Lena Hallgren: ”Ringarstenarna i Björksta. Dokumentation och flytt av ringarsten”, Stiftelsen Kulturmiljövård rapport 2015:61

Dyraste ringningen i Björksta.
Ringarstenen med 6 riksdaler står en bra bit från kyrkan i Björksta.
Fyra ringarstenar uppsamlade på kyrkogården i Björksta.
I Tortuna har de tre bevarade ringarstenarna en minst sagt undanskymd placering på kyrkbacken.


Sagoslottet som gick upp i rök

Forn- och medeltid, Medeltida borgar, Nyare tiden, Övriga Sverige, Ruiner Posted on Mon, September 02, 2019 07:45:32

Sagan om Svartsjö slott börjar sannolikt på 1200-talet med ett fast hus av gråsten (tänk Glimmingehus). Redan från början var kungar och andra ur rikets höjdare inblandade. Riktigt inblandade var Magnus Ladulås söner Birger, Erik och Valdemar – en syskonkärlek som slutade med en omtalad fest i Nyköping.

På 1500-talet byggdes slottet till och ändrade utseende fullständigt. Avbildningarna i verket Suecia antiqua et hodierna visar ett fantastiskt sagoslott. Inblandade var upprorsmannen Gustav Vasas söner Erik, Johan och Karl – en syskonkärlek som slutade en portion förgiftad ärtsoppa på Örbyhus slott i Uppland.

Slottet på 1600-talet.

Sist ut på slottet var hjältekonungen Karl X Gustavs änka Hedvig Eleonora. Under hennes vistelse på Svartsjö januari 1687 brann större delen av slottet ned. Tio år senare brann det kungliga slottet i Stockholm och sten och tegel från Svartsjö fördes till huvudstaden för att användas vid återuppbyggnaden. Resterna på ön i Mälaren jämnades med marken. Kungafamiljen gillade dock den vackra platsen och ett nytt slott uppfördes intill platsen för det gamla.
Resterna av det gamla i förgrunden och det nya i bakgrunden.

Kvar av sagoslottet finns grundmurarna (kartkoordinater 59.36209, 17.72676). Med lite fantasi går det att urskilja den ovanliga planlösningen och även den första medeltida byggnaden. Med ännu lite mer fantasi kan man föreställa sig den unge Gustav (II) Adolf pynta slottets omgivning med blommor, lustgårdar och dammar – en sundare sysselsättning än krig och död.

Fakta/läs mer
C C Sjödén: ”Några drag ur Svartsjö-slottets historia”, Ekerö kulturnämnd, 1973



Glimmingehus kusin i Bergslagen

Bergslagen, Forn- och medeltid, Medeltida borgar, Nyare tiden Posted on Sun, June 02, 2019 20:33:03

Mot slutet av medeltiden blev det populärt med så kallade fasta stenhus. De hade en viss försvarsstyrka, men var mer en statusmarkör. Glimmingehus i Skåne är det mest kända och bäst bevarade. Andra besöksvärda är Torpa i Västergötland och Utö på Arnö i Mälaren. Betydligt mindre sevärt är Ervalla hus (kartkoordinater 59.43773, 15.24942) strax norr om Örebro.
Ervalla 1761, strax innan rivningen. Ritning signerad Carl Gust Dalman.

Huset uppfördes omkring 1500 av Jöns Ulfsson Roos. Så småningom blev det medeltida bygget omodernt och lämnades att förfalla. Runt 1770 revs det slutligen, men de tjocka källarmurarna lämnades kvar under ett tak. Murarna fick ett nytt liv 1878 då de blev en del av fundamentet till ett nybyggt mejeri. 1933 blev byggnaden vårdhem för epileptiker och sedan för psykiskt sjuka, en verksamhet som pågick i 60 år.
Ervalla vintern 2018-19. Medeltiden längst ned till höger.

Idag härbärgerar Ervalla gård flera olika verksamheter, bland annat gästgiveri. Under huvudbyggnadens östra del kan man beskåda de medeltida källarmurarna, med två framtagna fönstergluggar på den södra sidan.

Fakta/läs mer
Pär Hansson: ”Släkten Ros och Ervalla gård” i ”Från bergslag och bondebygd 1969”, Örebro läns museum, 1969
Ervalla hembygdsförening om Ervalla gård



Åkerö – vinterns äpple nummer 1

Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Sat, December 15, 2018 08:04:45

Nej, det går inte att stoppa ned en äppelkärna i jorden och få ett träd med samma sorts frukt. Vilhelm Moberg for med osanning i boken ”Sista brevet till Sverige” när en kärna från gården i Småland ger ett Astrakanäpple i Amerika. Men i diktens värld kan det vara tillåtet.

Stoppar du ned en kärna kommer en helt ny äppelsort att skapas. Kanske blir den god, kanske inte. Vill du ha en redan existerande sort måste du ympa en gren från ditt favoritträd.

Historien om äpplet Åkerö är höljd i tidens mörker. År 1759 importerade kulturprofilen Carl Gustaf Tessin ett sextiotal äppelträd från Nederländerna till sitt gods Åkerö i Södermanland. Kanske fanns ”det första” Åkeröträdet med i sändningen. Kanske uppstod det genom frösådd på godset vid samma tid. Oavsett så står ”moderträdet” kvar på gräsmattan framför godsets huvudbyggnad, ordentligt stöttat. En mycket god historia!

(En parentes: Några inom min släkt vill tro att vi på något, för mig obegripligt, sätt härstammar från slottet Arreskov på Fyn i Danmark. I så fall kan jag nästan skryta med en ”egen” äppelsort: Arreskov.)

Fakta/läs mer
Anton Nilsson: ”Våra äpplesorter: deras historia, egenskaper och kännetecken”, Nordiska museet, 1987
Grönt kulturarv: Historiska berättelser om våra äpplesorter



Rysskräck på riktigt

Gotland, Nyare tiden Posted on Tue, October 16, 2018 20:31:02

Den senaste riktigt stora mobiliseringen mot Ryssland, ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, slutade i princip med fiasko. Allvarligaste bevisade ”kränkningen” verkar tjeckiska kanotister ha stått för. Annat var det förr – till exempel på Gotland 1808.

Terrängen vid Slesviken på sydöstra delen av ön är betydligt mer lättforcerad än den vid landstigningsstränderna i Normandie. Att Gotland 1808, precis som 200 år senare, i princip saknade militärt försvar gjorde inte heller amiral Nicolaj Bodiscos operation svårare. (Ointresset för Gotland nådde ända in i Stockholms slott. Hjältekonungen Gustav IV Adolf ville två år tidigare skänka bort ön till en riddarorden!)

Den 22 april landsteg cirka 1.800 ryska soldater och de mötte inget motstånd. Två dagar senare mottog Bodisco Visbys nycklar. De ryska officerarna höjde temperaturen på stadens sällskapsliv, men säg den lycka som varar. Efter tre veckor anlände den svenska undsättningsexpeditionen och den 16 maj kapitulerade ockupanterna. Krigets enda dödsoffer var en svensk båtsman som trillade ned från en fartygsmast.
Inga ryssar denna augustidag.

Rysskräcken lever vidare. Gotland har dock fått tillbaka ett militärt försvar, så nu skulle en angripare få smaka på svenskt pansar. Slesviken saknar varje form av minnesmärke, men äger som allt på ön en skönhet. Bäst avnjuts den från det lilla fiskeläget Flunting (kartkoordinater 57.09851, 18.39250).

Fakta/läs mer
Bengt Hammarhjelm: ”Gotländsk krigshistoria. Från Gutasagan till 1814”, Ödins, 1998.



Next »