Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Anckarströms ”liv” efter döden

Avrättningsplatser, Nyare tiden, Södermanland, Storstockholm Posted on Fri, October 11, 2024 10:00:01

Den här texten handlar inte om Jacob Johan Anckarströms liv, eller mordet på hjältekonungen Gustav III. Den handlar heller inte så mycket om avrättningen på galgbacken i nuvarande Hammarbyhöjden i Stockholm den 27 april 1792.

Galgen avbildad 1837 av Fredrik Wilhelm Scholander 1837.

Galgen markerad på ”Karta över belägenheten omkring Stockholm utgiven av W M Carpelan 1817”.

Här och var, även i Dagens Nyheter, har det skrivits att Anckarströms kvarlevor skulle ha tagits ifrån galgbacken efter avrättningen och begravts i trädgården vid Nävekvarns herrgård i Södermanland. Orsaken skulle vara att ägaren Gustaf Ulric Silfversparre hade varit med i komplotten mot konungen och inte ville att kumpans lik skulle vila i galgbackens ovigda jord. Silfversparre köpte dock Nävekvarn först 1793, men kanske skedde gravplundringen först året efter avrättningen.

Nävekvarns herrgård.

På 1930-talet ska herrgårdens trädgårdsmästare Ivar Pousette grävt fram några trasiga ben från en kulle. Det skulle vara intressant med en ny utgrävning, men varför krossa en myt? (Sedan finns också berättelsen att Anckarströms hjärta skulle finnas i fastern Eva Beatas grav i Markims kyrka.)

Ett vittne till Anckarströms avrättning var hans nära bekant Carl Christoffer Gjörwell (den äldre). Han beskrev evenemanget mycket detaljerat i ett brev till sin dotter daterat den 10 maj. Där får vi veta att hjärta, inälvor och könsorgan togs ut och grävdes ned. Huvudet och högerhanden spikades upp. Kroppen delades i fyra delar och lades på uppsatta hjul.

Gjörwells brev till sin dotter.

Natten mellan den 23 och 24 juli stal några personer kroppsdelarna, men redan den 27 juli hittades de slängda i Årstaskogen. Saken rapporterades i pressen, så liket var ”välbevakat”. Gjörwell återvände till galgbacken den 1 augusti för att se vad som hänt med resterna av Anckarström, även detta beskrivet i brev till dottern. Han guidades runt av en timmerman som renoverade galgen.

Huvudet och handen hade grävts ned två alnar (cirka 120 centimeter) i den muromgärdade så kallade galggården för att förhindra en ny stöld. De fyra kroppsdelarna hade satts upp på sina hjul men såg efter drygt tre månader ”hiskeligen fula ut”. Timmermannen passade också på att visa Gjörwell och hans sällskap de gravhögar som fanns runt galgen och berättade vilka som var nedgrävda.

När stadsdelen Hammarbyhöjden började byggas på 1930-talet hittades en del skelett. Fynden ska ha tystats ned för att inte skrämma de som skulle flytta in i området. Vid Solandergatan finns en stensättning som antas vara resterna av galgen.

Resterna av galgen.

Hände det att avrättade grävdes upp? 1719 halshöggs hjältekonungen Karl XII:s ”finansminister” Georg Heinrich von Görtz, efter att han fått skulden för landets usla ekonomi. En vecka efter avrättningen grävdes liket upp och smugglades i en resväska till Hamburg. von Görtz begravdes sedan i sin hemstad Schlitz.

Fakta/läs mer
Carl Christoffer Gjörwells brev på Kungliga biblioteket
Dagligt Allehanda nummer 174, 1792
Lars Olof Ericson: ”Anckarströms grav – skröna eller verklighet” i Tunabergsbygden 1998
Olle Söderström: ”Jakten på en begraven kungamördare” i SörmlandsNyheter den 6 september 2008



Östersunds föregångare

Försvunna städer, Jämtland, Militärt, Nyare tiden Posted on Tue, October 01, 2024 10:08:37

Vid freden i Brömsebro 1645 fick Sverige bland annat landskapen Jämtland och Härjedalen. Det nyvunna området måste naturligtvis skyddas mot revanschsugna danskar och norrmän. En skans skulle anläggas på Andersön i Storsjön.

Hjältedrottningen Kristina undertecknade planen 1648 och nu gällde det inte bara en skans. Det skulle bli en liten stad innanför vallarna, ett administrativt centrum för de erövrade områdena. Arbetena drog igång.

Efter nya militära framgångar för Sverige blev 1658 även Trondheims län svenskt och Andersö förlorade sin roll som gränsfästning. Arbetena avstannade och skansen övergavs. På 1680-talet fanns det planer på att återuppta projektet, men av det blev det intet.

Rester av vallar och vallgravar finns kvar på Andersöns södra spets. Vi är numer med i samma försvarsallians som Danmark och Norge, så skansen kan nog fortsätta sin törnrosasömn.

Det skulle dröja drygt hundra år tills det blev en stad i Jämtland-Härjedalen. 1786 undertecknade hjältekonungen Gustav III Östersunds så kallade fundationsbrev.

Fakta/läs mer
Nils Ahlberg: ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721”, 2005.

Staden enligt planen från 1648. (Söder i princip uppåt.) Krigsarkivet, Sverige, Stads- och fästningsplaner, Andersö skans. SE/KrA/0424/002/001.

Kraftiga vallar återstår.

Vallgraven behöver rensas.



Hjältekonungen Karl X Gustav kunde inte få nog

Europa, Militärt, Nyare tiden Posted on Wed, June 19, 2024 09:17:19

Genom åren har bloggen tagit upp några ”svenska” platser utomlands: kolonin Nya Sverigestaden Nyen i dagens S:t Petersburg, ringmuren i Viborg och kalabaliken i Bender. Har du vägarna förbi Köpenhamn i sommar så bör du inte missa detta!

Efter att ha öluffat över isarna kunde hjältekonungen Karl X Gustav tvinga fram den för Sverige framgångsrika freden i Roskilde 1658. Danmark var på knä. Sverige var större än någonsin. Men KXG var inte nöjd, Danmark som land skulle utplånas från jordens yta.

Köpenhamn belägrades från augusti 1658 och nästan två år framåt. I byn Brønshøj, nordväst om staden, upprättades ett fältläger som kom att växa till en större stad. Som mest kan invånarantalet varit 30 000. (År 1650 beräknas 35 000 ha bott i Stockholm.) Lägret gavs namnet Carlstad.

Det stora stormningsförsöket av Köpenhamn blev ett mycket blodigt misslyckande. När KXG dessutom oväntat lade stövlarna i vädret (influensa) i början av 1660 gick musten ur de blågula. I freden som undertecknades i Köpenhamn i maj avträdde Sverige Trondheims län och Bornholm. Stormaktsväldet hade börjat krympa.

Det fina är att Carlstad inte är helt utraderad. På Brønshøj torv, som nu ligger väl inne i den danska huvudstaden, finns sedan 2009 ett monument föreställande tre militärtält. I närheten hittar du den lilla gatan ”Svenskejejeren” med Bellahøj skole. I entrén finns en stor väggmålning föreställande det svenska lägret. Den går bra att beskådas genom glasdörrarna.

År 2024 existerar Danmark i högsta grad som land och Sverige har kanske blivit lagom stort….

Militärtälten på torget.

Svenskgatan.

Skolentrén.



Tre magiska stenar i Lindesberg

Djur och natur, Nyare tiden, Västmanland Posted on Tue, May 21, 2024 09:35:45

Stora stenar stimulerar fabulerandet. Kan Lasse-Maja ha gömt sig bakom stenen när han var på flykt undan rättvisan? Kan hjältedrottningen Kristina ha suttit och vilat på stenen? Och varför inte rista lite, som vikingarna gjorde?

Lindesberg i Bergslagen bjuder på tre spännande stenar. Vi börjar med ”Namnhällen”. Du hittar den enkelt i skogen strax norr om Stafettgatans slut. Den stora hällen är full med graffiti. Namn och korta budskap från mitten av 1700-talet och tvåhundra år framåt. En tvilling till stenhällen i Saxhyttefallet norr om den tidigare staden Grythyttan.

En liten del av Namnhällen.

På andra sidan den norra utfarten Bergslagsvägen, i Stadsskogen, hittar du de två återstående stenarna. De ligger långs cykelbanan/gångvägen. Längst norrut ligger ”Mors hvilsten”. Stenen har en naturlig fördjupning och är bekväm att sitta på när benen inte bär längre. En berättelse gör gällande att den som först vilade sig var en mor på väg från Fornaboda till Lindesberg för att sälja ägg – en bra bit att gå.

Pusta ut på Mors hvilsten.

Omkring 150 meter söderut står ”Brudstenen”. En ung kvinna var mot sin vilja tvungen att gifta sig med en äldre man (svensk hederskultur) och var på väg till bröllopet. Plötsligt skenade hästarna, den blivande bruden kastades ur vagnen, slog huvudet i flyttblocket och dog. Sedan dess har platsen varit förtrollad.

Förtrollade Brudstenen.

Förtrollad är också ”Trollstenen” vid Lindesbergs södra utfart. Den ligger på ”allmän mark”, men tomtägaren intill på Västra borsvägen har annekterat området. För att undvika tjafs låter vi den vara den här gången.



Sorglösa brunn – eller inte

Hela hus, Kurorter, Nyare tiden, Småland Posted on Wed, May 01, 2024 08:35:33

På 1800-talet fanns det hundratals små hälsobrunnar/kurorter runt om i landet. De flesta var små och lockade i första hand bara gäster från närområdet. Några, som Loka och Ramlösa, blev rikskända. En av de mindre var Källvik, vackert belägen vid kusten cirka 15 kilometer norr om Västervik.

Som ortsnamnet säger så fanns här några källor nära havsviken. Det var både källor med järnhaltigt vatten och källor friskt vanligt vatten. Första skriftliga beviset på brunnsdrickning i Källvik är från 1799.

Under 1800-talet och framåt växte verksamheten med de byggnader som tillhör en hälsobrunn. Varmbadhus med brunnssalong (1872), hotell (1873), nytt hotell (1876), societetshus (1928). För inkvartering uppfördes dessutom ett antal mindre villor. Ångfartyg trafikerade kusten från Stockholm i norr till Kalmar i söder.

Varmbadhuset på vykort. Foto: Maria Lundqvist.

Förutom dricksvatten och kalla och varma bad lockade Källvik med bland annat frisk luft och diverse behandlingar.

För de flesta kurorter blev tiderna kärvare när den allmänna sjukvården och de sanitära förhållandena i hemmen förbättrades. Källvik drog sin sista suck som kurort 1943. Det nya hotellet brann ned redan 1881, som resultat av ett försäkringsbedrägeri. Det gamla hotellet brann 1945 under att det användes som förläggning för baltiska flyktingar. Varmbadhuset revs i slutet av 1950-talet. Av de större byggnaderna återstår bara societetshuset (Källviksbrunnsvägen 7), som är i dag är privatbostad. 

Societetshuset uppe till vänster och det lilla brunnshuset nere vid viken.

Nere vid viken står dessutom ett litet brunnshus kvar. Det vårdas av de boende i området och inhyser ett litet museum om brunnsepoken. Öppet på helgerna under sommartid.

Det serveras inget vatten längre i brunnshuset.

Men det finns något som skiljer Källvik från landets övriga bortglömda hälsobrunnar. Povel Ramel tillbringade ett antal somrar i Källvik som ung och 1939 satte han upp sin allra första revy, ”Sommarfräknar”, på societetshuset. Ramel lär dock ha förnekat att hans klassiker ”Sorglösa brunn” skulle ka något med Källvik att göra.

Den lilla villan Paddan (1897) där Povel Ramel bodde med sin familj.

Fakta/läs mer
• Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:s förlag, 1883.
• ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förlag, 1918.
• Hans Broomé: ”Källvik – en småländsk brunns- och badort”, Kalmar läns museum, 1970



Raka vägen till Björklinge

Nyare tiden, Uppland, Vägar och spår Posted on Thu, April 11, 2024 06:09:17

Det är en mäktig raksträcka, de nästan två milen norrut från Uppsala till Björklinge. Visserligen inte spikrak, men så rakt det kan bli med tanke på naturliga hinder i geografin.

År 1643 beslutades att Uppsala skulle få en ny stadsplan. De snirklande medeltida gatorna ersattes med ett ståndsmässigt rutnät. Som en förlängning av planen drogs i princip raka utfartsvägar åt norr, öster och söder. (Nej, hjältedrottningen Kristinas fingrar är inte inblandade.) Staden väster om ån gick inte helt att få in det ”perfekta” rutnätet. Kanske var det därför det inte blev någon raksträcka västerut.

Vägen söderut från kyrkkullen i Björklinge. Hösten 2023.

Fram till 2006 då motorvägen öster Uppsala invigdes var vägen Uppsala–Björklinge pulsådern norrut genom Sverige. Följ med på en liten roadtrip!

Längs vägen finns naturligtvis milstolpar. Den sista modellen är av järn, uppsatta på order av landshövding Robert von Kræmer 1850 och försedda med hans initialer ”RvK”. Enligt egen uppgift ska han ha bekostat dem själv. Stolparna visar avståndet (1 gammal mil = 10 689 meter) till Stockholms slott, en stolpe varje fjärdingsväg (1/4 mil).

Inne i Uppsala, i korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, står en ståtlig helmilsstolpe kvar (7 mil till Stockholm), låt vara inte riktigt på sin ursprungliga plats.

Ståtlig milsten inne i Uppsala.

Strax söder om Lilla Vallskog fanns tidigare en gränsmarkering som visade var Uppsala stad började/slutade. Den drygt en meter höga markeringen av järn är borttagen och det är högst oklart var den befinner sig. Länsmuseet hänvisar till kommunen, som hänvisar till länsstyrelsen, som hänvisar till länsmuseet…

I Högsta byggdes en ny bro 1935-36 och en av de ursprungliga böjarna på vägen rätades ut. I och med vägomläggningen förlorade en uppsättning kor tillgång till sitt dricksvatten i ån. En ”kotrumma” anordnades under vägen, precis norr om den nya bron, så att djuren passera under vägen. Än i dag finns det möjlighet att gå under vägen i en lite enklare tunnel.

”Kotrumman” vintern 2023–24.

Inne I ”byn” finns den flera hundra år gamla stenvalvsbron kvar. I den nordvästra delen av brovalvet sitter en rest av en runsten. Den stod ursprungligen i Örke i Skuttunge. Stenen slogs sönder under 1700-talet och delen i valvet är allt som återfunnits. Den ursprungliga texten löd ”Ragna lät resa sten efter fader sin Otvagen”, nu återstår bara två ord ”efter fader”.

Resterna av runstenen kan anas ”klockan 11” i valvet.

Strax söder om stenvalvsbron låg Högsta gästgivaregård. Huset från slutet av 1700-talet är idag privatbostad. Framför står en liten minnessten som markerar platsens historia.

Gästgiveriet i Högsta.

I Björklinge låg gästgiveriet precis söder om korsningen med Sandbrovägen. Byggnaden revs för drygt tio år sedan. Intill stod tidigare en så kallad väghållningssten. Den är nu flyttad till grässlänten mitt emot kyrkan. Texten lyder ”FJUCKBY – No 2 1/2 M – J.P.” med en pil under. En bonde med initialerna J P i Fjuckby ansvarade för vägglott nummer 2, som var en halvmil lång. Det är dock en annan väg – och därmed en annan historia.

Vägen till Fjuckby.

Fakta/läs mer
• Gustaf Dahlberg (red): ”En vägbok för Uppsala län. Bidrag till länets väghistoria”, Almqvist & Wiksell, 1937.
• Kulturhistorisk bebyggelseinventering av Uppsala kommun 1976–78, Upplandsmuseet 1980.
• Stefan Nordin: ”Milstolpar. Stockholm, Uppsala, Södermanland. Historik. Underlag och anvisningar för upprustning och vård”, Länsstyrelserna och Vägverket, 1998.
• Stefan Nordin: ”Vägmätning för milstolpar” i ”Fornvännen 1991”, Kungl Vitterhetsakademien och Statens historiska museer.
• Nils Ahlberg: ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721”, SLU, 2005.
• Ulfhielm & Dicksson: ”Vattenanknutna kulturmiljöer i Uppsala län. Fyrisåns avrinningsområde. Delar av Fyrisån och Björklingeån”, Länsstyrelsen i Uppsala län, 2018.



Gyllenkroks astrakan och smaken av rök

Djur och natur, Hela hus, Nyare tiden, Östergötland Posted on Thu, March 21, 2024 06:04:33

Det är gott med äpplen och extra gott är det med svenska äpplen. Extra, extra gott är det med svenska äpplen där man kan besöka och klappa själva moderträdet.

Det kanske mest kända exemplet är Åkeröäpplets moder som återfinns på godset Åkerö i Södermanland. Stenkyrkeäpplet härstammar från Stenkyrka på norra Gotland och ett av två(!) moderträd fanns i alla fall kvar 2009. I Östergötland ska Gyllenkroks astrakan ha sitt moderträd på Regnaholms slott.

När astrakanen ”upptäcktes” och började odlas i mitten av 1800-talet antogs felaktigt i huvudstaden att sorten härstammade från Gyllenkroks slott Svenstorp i Skåne. (Något man var mycket skeptisk till i Skåne.) Först 1951 hittades moderträdet vid Regnaholm. Trädet ansågs vara från sekelskiftet 1700–1800 och slottet ägdes av familjen Gyllenkrok 1745–1873.

Regnaholm 1935. Foto: Olof Lilljeqvist/AB Flygtrafik/Östergötlands museum/CC BY-NC 4.0

Att klappa moderträdet är dock lättare sagt än gjort, om det står kvar. Slottet är privat och kan inte besökas. Dessutom förstördes stora delar av det i en kraftig brand 2017Regna hembygdsförening hänvisar till slottsherren, som inte svarar. Det gör inte heller Facebookgruppen Rädda Regnaholm och Igelfors-Regna bygderåd.

Slottet hösten 2023.

Gör som jag: Ta bilen till Östergötland och spana på slottet på avstånd. Köp ett eget Gyllenkroks astrakan-träd. God frukt!

Eget träd med god frukt.



Piratens grogglucka

Hela hus, Nyare tiden, Småland Posted on Mon, March 11, 2024 10:19:24

Som halvskåning har jag naturligtvis läst det mesta som Fritiof Nilsson Piraten skrivit. En skrönornas mästare och serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 tillhör mina första riktiga teveminnen. Bästa Piraten-sevärdheter återfinns dock i Småland.

Efter att ha utbildat sig till jurist i Lund, där han fick sitt tillnamn Piraten, praktiserade han som advokat i Stockholm och Tranås. Under de tio åren i Småland, 1921–31, började skrivandet och efter succédebuten 1932 med ”Bombi Bitt och jag” var det slut med juridiken.

Piraten hyrde tillsammans med hustrun Karin Maria Jerlov bottenvåningen i en större villa på Storgatan 48 i Tranås. Hon drev tandläkarpraktik i huset. För hundra år sedan var området öppnare med friliggande hus, idag är läget minst sagt instängt på baksidan.

Storgatan 48 hösten 2023.

Advokaten/författaren hade periodvis stora problem med alkoholen. Under tiden i Tranås tillbringades enligt uppgift lika mycket tid på villans veranda tillsammans med goda vänner som på advokatkontoret. Praktiskt nog fanns en lucka in till köket så att påfyllning kunde serveras utan onödiga omvägar.

Jag vet inte om luckan används nuförtiden. Villan forsätter dock att tjäna kulturen som lokal för konstnärer och författare.

Veranda med grogglucka.



Next »