På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Med tanke på den stolta statliga järnvägstraditionen i Sverige så hade jag trott att själva utgångspunkten skulle vara bättre utmärkt. Kanske en stilig tavla på väggen eller en tydlig markering på perrongen. (Något liknande nollmeridianen i Greenwich.)
När tågen väl rullar i Sverige så gör de allra flesta det med en nollpunkt vid Stockholms central. Härifrån har till exempel linjerna till Riksgränsen, Göteborg och Malmö sin utgångspunkt och längs banorna finns kilometertavlor som visar din position. Bra att ha om du som lokförare till exempel ska rapportera platsen för olycka.
Privata järnvägslinjer hade sina egna nollpunkter och markeringar, vilket kan vara förvirrande där de finns kvar i dag.
Vana resenärer vet att många stationshus har/hade uppgifter om avståndet till Stockholm (och altituden) angivet på skylten med stationsnamnet. Något som enligt min uppgiftslämnare Henrik Reuterdahl på Järnvägsmuseet mest var en flirt med allmänheten när järnvägen var ny. Genom åren kan linjeomläggningar dessutom gjort att siffran på stationshuset inte längre stämmer.
Nollpunkten på Centralstationen i Stockholm är i det närmaste omöjlig att upptäcka om du inte känner till den. Gå upp på perrongen vid spår 11 och 12. Vänd dig mot stora utgången från stationshuset. På perrongkanten har man slarvigt målat en nolla. På rälsens liv finns en liten skylt 000+0 (kilometer + hundratalet meter). Lite futtigt, minst sagt.
Nollpunkten på perrongkanten vid utgången från stationshuset. Markeringen på rälsen döljs nästan av försommarblommorna.Nolla på perrongkant och räls.
Är du i Stockholm och gillar nollor så finns det ju fler spårsystem att besöka. Enkelt att spana in är nollorna för röd och grön tunnelbana. Finns på Slussens station vid den norra änden av perrongen.
Till sist: Inget spring på spåren för att titta närmare på markeringarna.
Var finns nollstolpen? Enligt en tredjehandsuppgift i en fotnot i ”Från Gutabygd 1982” hade man ”något tiotal år” innan 1950-talet återfunnit den inmurad i det som 1877–2005 var Systembolagets fastighet vid Stora torget i Visby.
Med några få undantag utgick vägmätningen och milstolparna under 1600- och 1700-talet från Stockholms slott. På Gotland var förutsättningen annorlunda på grund av geografin. Istället var utgångspunkten Stora torget och vid uppmätningen 1780-81 rent av en speciell stolpe, nollstolpen.
En gammal klasskamrat, som jobbade på Systembolaget, har fått berättat för sig att stolpen finns inmurad i den norra ytterväggen under en trappa i det som då var en städskrubb. En annan uppgift gör gällande att den kunde kännas som en upphöjning i golvet i skrubben. (Jag har bland annat frågat ”ansvariga” på länsmuseet, men någon mer konkret ledtråd finns inte.)
Byggnaden där stolpen sägs finnas inmurad är äldre än stolpen själv. Den kan ju naturligtvis ha murats in vid någon ombyggnad – en större sådan gjordes på 1930-talet. Det märkliga är att nollstolpen inte tagits till vara eller ens avbildats när den likt Storsjöodjuret dykt upp. Den historiska medvetenheten i Visby är ju hög. (Den finns inte heller markerad på någon äldre karta.)
Systembolagets tidigare lokal på Stora torget. Är det här nollstolpen gömmer sig?
Efter Systembolagets uttåg bedrivs det restaurang i lokalen och den tidigare städskrubben har hamnat i köksregionen. Så länge ingen gör en ultraljudsundersökning av väggar och golv får du nöja dig med att du befinner dig nära nollpunkten när du njuter av din drink. Det kunde vara sämre.
Fakta/läs mer • Jan A:son Utas: ”De gotländska milstolparna” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Stefan Nordin: ”Vägmätning för milstolpar” i ”Fornvännen 1991”, Kungl Vitterhetsakademien och Statens historiska museer. • Joakim Hansson (red): ”Visby innerstad – en bebyggelseinventering del 1”, Länsmuseet på Gotland, 2002.
Stanna till nästa gång du passerar Östermalmsgatan 68 i Stockholm. I de annars spikraka kvarteren är den lilla gården framför huset ett skönt avbrott – och dessutom en rest från en mindre inrutad tid.
Husets fasad följer det som en gång var Ladugårdslands tullgata. Gatan vindlande sig fram över det som idag är övre Östermalm – från Ladugårdslandstull (mitt på dagens Karlaplan) och en liten bit förbi Lilla Jans (gård och krog vid nuvarande Lill-Jans plan).
Gatan har blivit ett fint utrymme framför huset till höger.
När bostadshuset skulle uppföras 1906 fick tomtägaren av någon anledning bara byggnadslov ut till den gamla gatans gräns, trots att stadsplanen krävde ett rätvinkligt gatunät.
Huset som uppfördes fick namnet Hemgården och var Sveriges första kollektivhus. Det fanns en matsal, som serverade tre mål mat om dagen, centraltvätt och bageri. Ekomin var det dock sämre med och verksamheten gick i konkurs efter några år. Istället bildades en bostadsrättsförening.
1863 års karta över Stockholm. Hemgårdens föregångare på platsen, ett sockerbruk från 1760-talet, utmärkt med svart. På kartan syns även Tyskbagarbergen.
Det finns ytterligare en rest av Ladugårdslands tullgata: Tyskbagargatan, som fick sitt namn 1885. Men den ser ut som en helt vanlig lite trist gata.
Alla som besöker Gotland känner till de magnifika stränderna och de medeltida kyrkorna. Men skippa baddräkten och psalmboken för en dag och ta dig an några av öns mer exotiska destinationer: Tio mindre ”orter” (ansamlingar av hus/byar) som en gång tiden hade både postkontor och järnvägsstation, ofta i samma byggnad.
Postservicen på Gotland har sorgligt avvecklats i samma takt som i övriga Sverige. Järnvägen försvann redan 1960. Kvar till sist var öns motsvarighet till Transsibiriska järnvägen, den drygt 11 mil långa sträckan från Lärbro i norr till Burgsvik i söder.
Sylfaste Hållplatsen låg 10,6 kilometer med tåget söderut från Visby. Posten hyrde in sig i hållplatsbyggnaden fram tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (kartkoordinater 57.58696, 18.43382). I Sylfaste fanns även ett stort mejeri.
Sylfaste någon gång på 1950-talet. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Bjärges Ett klassiskt stationssamhälle (27,1 km från Visby) som växte upp ur ”intet” när järnvägen kom 1878. Socknen Vänges tidigare ”centrum” vid kyrkan tappade nästan helt sin betydelse. Posten huserade i stationshuset och överlevde järnvägen med sju år. Huset står kvar (57.44941, 18.48814).
Fidenäs Även samhället Fidenäs (71,4 km från Visby) är en produkt av järnvägen, som nådde hit 1908. Namnet är en konstruktion av att platsen ligger på gränsen mellan socknarna Fide och Näs. Posten låg i stationshuset tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (57.09407, 18.30226).
Stationen i Fidenäs 1985
Tvärbanan från Slite i nordost till Hablingbo i sydväst (från början tre olika bolag) tackade för sig redan 1953.
Dune Dalhems socken kunde ståta med två järnvägsstationer. Dune (9,1 km från järnvägsnätets knutpunkt Roma) var betydligt mindre än Hässelby i själva kyrkbyn. Posten låg i stationshuset och drogs in samtidigt som järnvägen. Huset står kvar (57.56016, 18.56009).
Dune omkring 1958. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Isums Posten i Isums huserade 1898–1961 i stationshuset (6,1 km från Roma). Servicen överlevde således järnvägen med åtta år. Huset står kvar (57.49404, 18.36694).
Sista dagen för posten i Isums
Bander När järnvägen kom till Bander i Mästerby (10,4 km från Roma) blev platsen ett centrum även för omgivande socknar med bland annat mejeri, snickeri och affärer. Posten låg under två olika perioder i stationshuset, även här överlevde den järnvägen med åtta år. Stationen står kvar (57.47991, 18.29991).
Stationen i Bander 1993
Stjärnarve I Eksta (37,9 km från Roma) fick både post och station namn efter den största gården i trakten, Stjärnarve. Till skillnad mot övriga platser i denna berättelse låg posten här aldrig tillsammans med järnvägen. De sista åren (1956–61) låg posten i lanthandeln (57.28763, 18.18820). Både den och stationen (57.28804, 18.21753) står kvar.
Silteby För att inte blanda ihop Silte (46,6 km från Roma) med det betydligt större Slite i norr fick både station och post namnet Silteby, trots avsaknad av någon riktig by på platsen. Postkontor 1924–53 och postombud till 1960 i stationshuset, som står kvar (57.21529, 18.23037).
Postkontorets sista dag
Även de två mindre banorna Visby–Hallvards och Hemse–Ronehamn bidrar till posthistorien.
Hallvards 1912 nådde järnvägen Hallvards (7,4 km från Visby) i Västerhejde. Banan var en förlängning av järnvägen som hade byggts till regementet på Visborgs slätt. Bland annat ville man underlätta för turisterna att ta sig till kurorten Kneippbyn. Fram till 1957 låg posten i stationshuset, järnvägen lades ned redan 1940. Posten 1971. Stationshuset står kvar (57.58596, 18.23198).
Stationen i Hallvards 1984
Autsarve Järnvägen från Hemse till den viktiga hamnen Ronehamn lades ned redan efter 14 år, 1918. Halvvägs på banan ligger Rone kyrkby, men namnet på stationen blev Autsarve (5,1 km från Hemse), efter ett gårdsnamn, för att undvika ihopblandning med Roma. 1912–24 låg posten stationshuset, servicen fanns kvar i byn till 1962. Stationshuset finns kvar (57.21100, 18.44809), men har flyttats en bit norrut.
Autsarve med den äldre stavningen
Fakta/läs mer • Molin & Stenström: ”Järnvägslinjen Klintehamn–Hablingbo 20 år efter nedläggningen”; specialarbete vid Säveskolans gymnasium, 1972. • John Kvarnstedt: ”Gotlands Järnvägar”, Press förlag”, 1978. • Carl Axel Jakobsson: ”Postgång och postväsende” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Martin Ragnar: ”Ångspårvägen Visby–Visborgs slätt–Hallvards”, Svenska järnvägsklubben”, 1995. • Ragnar & Hardings: ”Järnvägen till Ronehamn”, Svenska järnvägsklubben”, 2002. • ”Gotlands fasta postanstalter genom tiderna från 1600-talet till år 2003, del 1–5”, Sammanställt av Sällskapet Poste Gutensis genom Stig Högström, 2003–2005. • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009. • ”Postal X”, Facit, 2020.
Säg vad man vill om Cementa på Gotland men företaget har fixat en storlagen kanjon. För att inte tala om hängbron över den.
Kanjonen är egentligen en nedsprängd truckväg som förbinder det stora kalkbrottet på Filehajdar med cementfabriken i Slite. Bron byggdes på 1980-talet som en kompensation till friluftslivet och ingår i Gotland bike park. Den spänner 40 meter över den 15 meter djupa klyftan.
Om du vill ha en kittlande promenad så finns bron strax öster om infarten till Slite golfklubb (kartkoordinater 57.71998, 18.75535).
Fjärilar i magen.Den smäckra bron är nästa osynlig.Tom truck på väg från Cementa till stenbrottet.
På två platser i Sverige har det funnits reglerade plankorsningar där en järnväg passerat en landningsbana på ett flygfält. I Visby existerade det 1956–60 och där hade flygplanen förkörsrätt. I Söderhamn var det tvärt om – i normalfallet fick flyget vänta på tåget.
Marma–Sandarne järnväg (MaSJ) öppnades för trafik 1857. Huvuduppgiften var att frakta virke från sågverket i Askesta vid Ljusnan till hamnen i Sandarne. Efter att sågverket lagts ned blev det istället flottat timmer till pappersbruket vid kusten.
Söderhamns flygplats började anläggas 1943 och 1945 invigdes Hälsinge flygflottilj (F15). I samband med att flygplatsen byggdes flyttades järnväg söderut. Moderna jetplan krävde dock längre banor och från 1963 fick tåg och plan mötas i en korsning.
Lansen väntar på tåget. Foto från Svensk flyghistorisk förenings arkiv
Järnvägen förde en allt mer tynande tillvaro och revs upp 1980. F15 lades ned 1998 och den reguljära flygtrafiken upphörde 2011. Flygplatsen används idag av fritidsflygare och totalförsvarets helikoptrar. Flottiljområdet har förvandlats till företagsparken Flygstaden.
Banvallen mot flygfältet sommaren 2021.
Vill man ta sig en titt på den gamla banvallen föreslår jag att du tar en promenad västerut från Nyhedsvägen i Sandarne (kartkoordinater 61.25941, 17.12309) fram till avspärrningen vid flygfältet. (Som vanligt rekommenderas Eniros tjänst historiska flygfoton.)
Fakta/läs mer • Rolf Sten: ”MaSJ Marma–Sandarne järnväg” på Historiskt om Svenska järnvägar, 2001 • Lars Olov Karlsson: ”Tåg och flyg” i ”Spår 2008” • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009.
I höstas hände det. Något som jag dittills bara gjort utomlands genomfördes nu i Sverige. Jag åkte trådbuss! Märkligt nog finns det bara en enda linje i landet – i Landskrona.
Trådbussen i den skånska staden tillkom när järnvägsstationen flyttades utanför centrum när Västkustbanan fick en ny sträckning. Den cirka 3 kilometer långa linjen mellan stationen och Skeppsbron invigdes 2003, och det sägs att man valde trådbuss bland annat för att den ger en viss koppling till järnvägstrafik.
Runt om i världen kluras det på hur man kan få ned utsläppen från landsvägstransporterna. Kanske kan långtradarna och lastbilarna få el genom en slinga i vägbanan, kanske från en tråd över vägen. I Stockholm var eldrivna lastbilar en verklighet redan för 80 år sedan!
Kvarnverksamheten på nuvarande Kvarnholmen (fram till 1930-talet hette ön Hästholmen) i Nacka startade i slutet av 1800-talet. På 1920-talet övertogs driften av Kooperativa Förbundet. Så småningom köpte KF hela ön och fler verksamheter tillkom. Företaget uppförde bostäder och den lilla ön blev ett brukssamhälle i storstadens utkant.
Även om det mesta fanns på Kvarnholmen så behövdes kommunikationer in till Stockholm. Den befintliga busslinjen köptes in av KF 1939 och tre år senare kunde den ersättas av eldriven trådbuss. Bussarna vände vid Nytorgsgatan på Södermalm.
Det var inte bara människor som behövde transporteras. KF startade även en linje med trådlastbilar. På Kvarnholmen började de sin resa nere på kajen och på Södermalm följde de Folkungagatan västerut till Götgatan där de körde ned på en ramp till Södra station för omlastning av godset till järnväg.
De eldrivna fordonen rullade på till 1959 då de ersattes av fossildrivna. Tyvärr finns det inga lämningar kvar från tiden med den klimatsmarta lösningen.
Kvarnholmen bjuder dock på en del annat sevärt. Ön har de senaste åren omvandlats till ett attraktivt bostadsområde. Kvar från KF-tiden finns två arkitektoniska pärlor: Dels radhusen nedanför Tre Kronors väg (byggda 1928–30), dels kontorsbyggnaden ”Munspelet” (1966) på Kvarnholmsvägen 75–79.
En udda sevärdhet är resterna av dubbelbron som förband ön med fastlandet. Betongbron till Kvarnholmen stod klar 1924 och 1932 försågs den med ett övre plan som anslöt till bostadsområdena på öns högre delar. Det övre planet revs 1985, men det kraftiga brofästet på Kvarnholmssidan fins kvar i slutet av Tre Kronors väg. Det avnjuts dock bäst uppe från Finnberget.
Två av KF:s trådlastbilar: Foto: Okänd/Tekniska Museet Invigningen av den övre bron 1932. Foto: Stockholms Tidningen/Tekniska Museet Officiella Stockholmskartan från 1954 visar rampen ned till Södra station mitt i Folkungagatan Kvarnholmen från Finnberget. Det gamla brofästet mitt i bild. I bakgrunden Svindersviksbron från 2016. Det ståtliga gamla brofästet.Resterna av körbanan uppe på brofästet.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
