Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga via denna länk. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

K-spaning på Gotland 15

Gotland, Moderna tiden Posted on Sun, February 28, 2021 09:58:06

Den här bloggen har genom åren gjort en mängd K-spaningar på Gotland och nu är det dags för ett litet uppsamlingsheat. Två teman som berörts är gamla bensinmackar där en pump lämnats kvar (del 1 och del 2) och gamla festplatser.

Vid mataffären i Ronehamn (Ronehamnsvägen 50), på sydöstra delen av ön, har man förtjänstfullt lämnat kvar en bensinpump. En sedelautomat som, i alla fall mot slutet, enbart levererade 95-oktanig bensin. Enligt skylten på staket intill är det fortfarande förbjudet att röka på platsen.

Sedelautomat.

Vid vägkorsningen längst in i Kappelshamnsviken på norra Gotland kämpar den gamla festplatsen Strandängen mot naturen. Enligt Lärbro hembygdsförening byggdes dansbanan av de anställda vid närbelägna Storugns kalkindustri i början av 1930-talet sedan marken hade skänkts av företaget.

Festligheterna pågick i ungefär ett halvt sekel. 2007 skänkte Gotlands Arbetarekommun festplatsen till hembygdsföreningen. Biljettkuren, scenen och några lottstånd står kvar, men sommaren 2020 är förfallet påtagligt.

Jag frågade några av mina vänner som växte upp i närheten om de hade några speciella minnen från Strandängen. ”Ibland tog man motorcykeln dit, ibland inte. Ibland var vi kära i samma tjej, ibland inte.” En festplats som alla andra alltså.

En festplats i förfall.


Fick du fikon i jul?

Gotland, Moderna tiden Posted on Fri, January 01, 2021 10:11:41

Längst ut på Ryssnäs, Fårös sydligaste udde, står ett ensamt fikonträd. Visserligen skiner solen alltid på Gotland, men fikon håller normalt till i södra Europa. Trädet har ansatts av lamm och skarvar genom åren och är inte lika ståtligt som kusinerna i söder.

Fikonträd till vänster.

Enligt Fårö hembygdsförening kan trädet var omkring 50 år gammalt. Hur det hamnade på Fårö är dock obekant. Kanske flöt ett frö i land, kanske kom fröet i någon fågels mage.

Frukterna på Fårö hinner inte mogna – men med tempot i klimatförändringen kanske det bara är en fråga om år.

Fakta/läs mer
Länsstyrelsen: ”Bevarandeplan för Natura 2000-området Ryssnäs

Läs om Norsholmen, en annan magisk udde på Fårö



Inget fore på Muramaris golfbana

Gotland, Moderna tiden, Sport Posted on Mon, September 14, 2020 08:29:16

Det finns många vackra byggnader på Gotland och vackrast av dem alla är Villa Muramaris strax norr om Visby. Sommarvillan, i italiensk stil, uppfördes för konstnären Ellen Roosval von Hallwyl och hennes make konsthistorikern Johnny Roosval. Huset stod klart 1917 – en blandning av italiensk renässans och gotländsk medeltid i samma anda som San Michele och Solliden. Nästan hundra år senare, 2013, totalförstördes det i anlagd brand, men villan är på väg att återuppföras.

Inspirerade av kronprins Gustav (VI) Adolf anlades på 1920-talet en niohåls golfbana mellan stranden och klintberget. Sannolikt den första golfbanan på Gotland.

Johnny Roosval övervägde att skaffa några får för att hålla efter växtligheten på banan, men Muramaris trädgårdsmästare rekommenderade getter. De skulle vara mindre kräsna och inte bara äta det saftigaste gräset. Dessutom kunde getterna tjudras för att flyttas runt, på så sätt slapp man hägna in banan. 

Tydligaste spåret efter golfbanan är det numer nedbrunna lilla klubbhuset (kartkoordinater 57.67775, 18.33785) vid områdets södra gräns. Efter lite letande hittade jag också resterna av stenskoningen runt en av greenerna (kartkoordinater 57.67800, 18.33741) ett tiotal meter mot stranden. Några getter hade utan tvivel underlättat det arkeologiska arbetet.

Fakta/läs mer
Niclas Fredriksson: ”Muramaris anläggningshistoria 1915–24”, examensarbete SLU, 2006
Hollström & Lytsy: ”Muramaris – en kärlekshistoria”, Sivart, 2009

Besök även Kronholmens golfbana söder om Visby: Fairway, ruff, green och KOGG

Det nedbrunna lilla klubbhuset.
Rester av en mur som gick runt en av greenerna.


”Okänd” bastion vid Visby ringmur

Forn- och medeltid, Gotland, Militärt Posted on Sat, June 13, 2020 22:36:18

Stadsmuren runt Visby är minst sagt väldokumenterad, ändå finns detaljer som är lite mindre kända. Den är bloggen har tidigare berättat om murens enda konstnärliga utsmyckning och ett till synes omotiverat knä på muren.

Medeltida murar fungerar bäst så länge krig utkämpas med armborst och kastmaskiner. Med kanoner krävs något annat. Muren i Visby förstärktes på 1500-talet med två kaponjärer på den östra sidan, varifrån man kunde skjuta längs med muren. 

Efter hjältekonungen Karl XII:s debacle vid Poltava ökade oron för att de lömska ryssarna skulle attackera Gotland och Visby. På den södra delen av ringmuren uppfördes två bastioner. Dessutom påbörjades 1712 en tredje bastion, Stadsbastionen, som knappt har lämnat några spår efter sig.

Ritning daterad den 23 december 1712. Ur boken ”Visby stadsmur”.

Bastionen uppfördes vid en öppning i muren som hade uppstått efter att sadeltornet norr om Kajsartornet rasat. Resterna efter av raset hade forslats bort och antagligen använts i andra byggprojekt. Bastionen skulle utrustas med sex kanoner för att flankera muren. Anläggningen finns dock inte med på någon karta, så antagligen blev den aldrig helt färdigställd.

Strax norr om Kajsartornet, mitt för busstationen, syns tydligt att muren lagats på ett nästan provisoriskt sätt. Framför reparationen kan med lite god vilja urskilja formen av en bastion i marken. (Det syns lite tydligare i någon kartfunktion på nätet.) 

Platsen för bastionen idag.

Det skedde några ryska strandhugg på Gotland 1715–18, men Visby var aldrig hotat. 1808 ockuperade Ryssland hela ön, som då saknade ett militärt försvar. Inga befästningar bemannades – inte ett enda skott avlossades.

Det var allt för vårterminen 2020. Nya upptåg i augusti. Trevlig sommar!

Fakta/läs mer
Eckhoff & Janse: ”Visby stadsmur del 1”, Wahlström & Widstrand, 1936



En dubbelmördares grav

Gotland, Moderna tiden Posted on Wed, October 16, 2019 08:14:04

Om du har vägen förbi Stenkumla strax söder om Visby så kosta på dig ett kortare stopp. På kyrkogården, norr om kyrkan, är gravarna få och du hittar relativt lätt Tektors enkla gravsten. Han kunde lika gärna ha hamnat under jord på galgbacken ett par hundra meter norrut.

De två senaste offentliga avrättningarna i Sverige genomfördes parallellt på morgonen den 18 maj 1876. På Lidamon utanför Malmköping i Södermanland miste Gustaf Adolf Eriksson Hjert huvudet. På Stenkumla backe Conrad Pettersson Lundqvist Tektor.

De båda hade träffats i fängelset på Långholmen och gjort en plan som skulle ta dem till USA. En postdiligens skulle rånas utanför Malmköping, men i höstmörkret, i augusti 1874, tog de fel och stoppade en vanlig droska. Kusken och passageraren sköts ihjäl. Efter flykt och stöldturné, bland annat på Gotland, greps männen och dömdes till döden.

Hjerts avrättning dokumenterades fotografiskt av en tingsvaktmästare Petterzon, ett unikt tidsdokument. Tektors avrättning skildrades nog så dramatiskt i Gotlands Allehanda:

”Hon (bilan) föll, döden syntes genast hafva följt men hugget var – snedt. Ännu ett måste göras; detta träffade bättre men för tredje gången måste bilan höjas och sänkas, innan hufvudet var fullkomligt skildt från bålen. Qvinnorna greto och svimmade, åtskilliga karlar, till och med bland de yngre, svimmade äfvenledes, alla syntes gripna af den vidriga scenen.”

Omkring 560 personer avrättades i Sverige under 1800-talet, ett fåtal har en bevarad grav. Grova brottslingar ska aldrig hyllas, ett samhälle som avlivar sina medborgare ska alltid fördömas.

Fakta/läs mer
Lennart Molander: ”Hjert och Tektor. Ett kriminalhistoriskt pussel”, 2001



Sveriges äldsta avbytarbänk?

Gotland, Moderna tiden, Sport Posted on Fri, June 14, 2019 20:32:24

Vilken idrottsförening är egentligen äldst i Sverige? Det beror väl på hur man räknar! Ska den fortfarande vara aktiv, ska den ha mer än en sport på repertoaren?

1674 blev skolan i Visby ägare till en bit mark utanför ringmuren. Man fick den i ersättning av rådmannen Eric Jönsson som hade förskingrat skolans kassa. Mot en låg ersättning kunde lärarna låta sina kor beta på marken. Lärares löner har alltid varit låga och man höll djur för att kunna dryga ut inkomsten. Området fick namnet Skolbetningen.

På 1800-talet blev platsen ett populärt utflyktsmål för stadsborna. Mellan picknicktuggorna spelades det pärk, störtades stång och kastades varpa. Den 28 juli 1878 kom ett större sällskap från Stockholms bollklubb på besök. De gotländska sporterna förevisades och fastlänningarna demonstrerade hur man spelade fotboll. Besöket sådde ett frö och den 27 augusti bildades Wisby bollklubb – av välbärgade unga män.

1885 skrev Wisby BK svensk idrottshistoria. Tillsammans med bollklubbarna i Stockholm och Göteborg författade man de första svenska reglerna för fotboll. Reglerna kom att gälla i tio år innan en engelsk variant tog över för gott(?). En annan höjdpunkt i klubbens historia är diskuskastaren Gunnar Nilsson som deltog i OS i Stockholm 1912. Av de tre bollklubbarna är det bara WBK som fortfarande är verksam.
Viloplats för trötta idrottare.

Wisby bollklubb tillhör i dag inte Sveriges elitklubbar och Skolbetningen inbjuder inte till några fotbollsmatcher. Men den lilla skogen är en oas mellan bostadsområdena. En stenbänk och ett stenbord minner om 1800-talets utflykter (kartkoordinater 57.62031, 18.30544). Skivorna är dock bytta någon gång det senaste halvseklet.

Fakta/läs mer
”Nordisk Familjeboks sportlexikon”, 1938–49
”Wisby Bollklubb 1878–1978”, 1978
Lennart Bohman: ”När tiden ömsar skinn”, 1981
Ann Säve-Söderbergh: ”Från borgaråkrar till Miljonprogram. Historia kring Gråbo och södra Visby” i ”Från Gutabygd 2013”



Urartad och godkänd konst i Visby

Gotland, Moderna tiden Posted on Mon, April 15, 2019 07:42:20

Efter den stora utställningen Baltic Sculpture i Visby sommaren 1993 lät Gotlands Tidningar sina läsare rösta om vilken skulptur man ville ha kvar i stadsbilden. Överlägsen vinnare blev ”Omen”, en 17 meter hög stålstege av dansken Ingvar Cronhammar. En prydnad för rondellen vid den södra infarten till Visby. Helt enkelt ett fantastiskt konstverk.
”Omen” av Ingvar Cronhammar. Foto: Magnus Areskoug

Baltic Sculptue rörde minst sagt upp känslorna bland gotlänningarna. Är detta verkligen konst? Några blev extra upprörda och tog saken i egna händer. Flera skulpturer vandaliserades.

Argast av allt var man på det konstverk som skapats av tysken Raffael Rheinsberg. En upp och nedvänd tysk flagga på halv stång, symboliserande rasismen i Tyskland. Helt enkelt ett fantastiskt konstverk.

Knappt hade flaggan hissats i Visby hamn förrän hamnkaptenen var framme och halade den. ”Den tyska flaggan är inget konstverk”, sade hen enligt Gotlands Allehanda (GA). ”Nationsflaggor får användas i konstverk”, sade tf statsheraldikern enligt GA.

Flagga och stång flyttades till affärscentrumet utanför Österport. Knappt hade flaggan hissats förrän den halades av ordföranden i Östercentrums intresseförening. ”Jag har inget mot konst, men det här kallar jag missfirmelse”, sade hen enligt GA. Andra gången flaggan halades polisanmäldes ordföranden.

Lugnast var den dåvarande tyska honorärkonsuln, Åke G Sjöberg, i ett inlägg i GA. Han tyckte att den pågående utställningen som helhet var fantastisk, men att man för den skull inte behöver gilla alla de enskilda konstverken: ”Jag förbehåller mig rätten att tycka vad jag vill och vid det fortsatta tidningsbläddrandet finner jag stor glädje i ilskan, förtrytsamheten och besserwisseriet i de många och mest anonyma insändarna.”

”Omen” och ytterligare ett konstverk, ”Nivå” ovanför domkyrkan, finns kvar – precis som rasismen i Tyskland.

Fakta/läs mer
Utställningskatalogen ”Baltic Sculture 93”
Gotlands Allehanda 22/6, 29/6, 9/7, 10/7 och 13/7 1993
Gotlands Tidningar 19/1 2019



Strömlöst för järnvägen på Gotland

Gotland, Moderna tiden, Vägar och spår Posted on Thu, January 31, 2019 06:18:54

Intill den tidigare järnvägsstationen Stjärnarve i Eksta står ett ellok uppställt (kartkoordinater 57.28793, 18.21719). Ett minne från den gotländska järnvägsepoken? Knappast. Järnvägen på ön elektrifierades aldrig, trots att tågen rullade fram till 1960. Resande på Gotland fick nöja sig med ånga, diesel och bensindrivna rälsbussar. Lika bra var väl det, med tanke på hur uselt elförsörjningen fungerar på ön. (Som jämförelse kan nämnas att redan 1895 kördes ellok mellan Stockholm och Djursholm.)
Elloket.

Stationen Stjärnarve låg på Sydvästra Gotlands järnväg (SGJ), med sträckning från Klintehamn i norr till Hablingbo 27 kilometer söderut. Banan öppnade för trafik 1924, men den blev aldrig någon ekonomisk framgång. Redan efter tre år övertogs linjen av Klintehamn-Roma järnväg (KlRJ). Fallet fortsatte med förstatligande 1947 och nedläggning 1953.
Banvallen norrut från Stjärnarve.

Elloket i Eksta tillverkades 1949 av Asea för Skånska Cements kalkbrott i Limhamn utanför Malmö. Det var i bruk fram till 1967 och ställdes sedan upp i brottet tillsammans med andra uttjänta fordon. 1981 skänkte Cementa ett ånglok från Limhamnsbrottet till museijärnvägen i Dalhem på Gotland. Med i ”paketet” följde elloket och dessutom en hästspårvagn.

Spårvagnen donerades hos Svenska Spårvägssällskapet och den är återbördad till Malmö och ska renoveras, ångloket sattes in i museitrafiken. Elloket skänktes till en privatperson. Via före detta stationen i Hablingbo landade den udda fågeln i Eksta.

Loket står uppställt på privat mark, men det kan beskådas från den lilla vägen strax öster om stationshuset.

Fakta/läs mer
• ”El-lok och spårvagn till Hesselby” i Spårstumpen 3–4 1981, Föreningen Gotlandståget
• Janis Priedits: ”Industrilok i Skåne – Malmöhus län”, SJK småbaneavdelning, 1995
• Ragnar mfl: ”Statens Järnvägar på Gotland – Historien om järnvägens nedgång och fall”, Stenvalls, 2013

Läs även om den raserade viadukten i skogen, ett annat spår av SGJ.



Next »