På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Dalhems medeltida kyrka på centrala Gotland är en av öns mest storslagna – och då finns det en hel del att välja mellan. Här bjuds fantastiska vägg- och glasmålningar. Bland väggmålningarna utmärker sig den där en lastbil skymtar i en av Jerusalems stadsportar. I förgrunden syns Maria och Elisabet, Jesus respektive Johannes döparens mödrar.
Lastbilen kan anas i stadsporten.
Unikt? Nej! Det är händer att konservatorer sätter sin egen prägel på de konstverk de är satta att bevara. I Dalhem var det konstnären Erik Olsson som vid renoveringen 1969 förbättrade den bibliska historien.
Lastbilen återfinns på den norra långväggen. En enkel skylt visar vägen.
Alla som besöker Gotland känner till de magnifika stränderna och de medeltida kyrkorna. Men skippa baddräkten och psalmboken för en dag och ta dig an några av öns mer exotiska destinationer: Tio mindre ”orter” (ansamlingar av hus/byar) som en gång tiden hade både postkontor och järnvägsstation, ofta i samma byggnad.
Postservicen på Gotland har sorgligt avvecklats i samma takt som i övriga Sverige. Järnvägen försvann redan 1960. Kvar till sist var öns motsvarighet till Transsibiriska järnvägen, den drygt 11 mil långa sträckan från Lärbro i norr till Burgsvik i söder.
Sylfaste Hållplatsen låg 10,6 kilometer med tåget söderut från Visby. Posten hyrde in sig i hållplatsbyggnaden fram tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (kartkoordinater 57.58696, 18.43382). I Sylfaste fanns även ett stort mejeri.
Sylfaste någon gång på 1950-talet. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Bjärges Ett klassiskt stationssamhälle (27,1 km från Visby) som växte upp ur ”intet” när järnvägen kom 1878. Socknen Vänges tidigare ”centrum” vid kyrkan tappade nästan helt sin betydelse. Posten huserade i stationshuset och överlevde järnvägen med sju år. Huset står kvar (57.44941, 18.48814).
Fidenäs Även samhället Fidenäs (71,4 km från Visby) är en produkt av järnvägen, som nådde hit 1908. Namnet är en konstruktion av att platsen ligger på gränsen mellan socknarna Fide och Näs. Posten låg i stationshuset tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (57.09407, 18.30226).
Stationen i Fidenäs 1985
Tvärbanan från Slite i nordost till Hablingbo i sydväst (från början tre olika bolag) tackade för sig redan 1953.
Dune Dalhems socken kunde ståta med två järnvägsstationer. Dune (9,1 km från järnvägsnätets knutpunkt Roma) var betydligt mindre än Hässelby i själva kyrkbyn. Posten låg i stationshuset och drogs in samtidigt som järnvägen. Huset står kvar (57.56016, 18.56009).
Dune omkring 1958. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Isums Posten i Isums huserade 1898–1961 i stationshuset (6,1 km från Roma). Servicen överlevde således järnvägen med åtta år. Huset står kvar (57.49404, 18.36694).
Sista dagen för posten i Isums
Bander När järnvägen kom till Bander i Mästerby (10,4 km från Roma) blev platsen ett centrum även för omgivande socknar med bland annat mejeri, snickeri och affärer. Posten låg under två olika perioder i stationshuset, även här överlevde den järnvägen med åtta år. Stationen står kvar (57.47991, 18.29991).
Stationen i Bander 1993
Stjärnarve I Eksta (37,9 km från Roma) fick både post och station namn efter den största gården i trakten, Stjärnarve. Till skillnad mot övriga platser i denna berättelse låg posten här aldrig tillsammans med järnvägen. De sista åren (1956–61) låg posten i lanthandeln (57.28763, 18.18820). Både den och stationen (57.28804, 18.21753) står kvar.
Silteby För att inte blanda ihop Silte (46,6 km från Roma) med det betydligt större Slite i norr fick både station och post namnet Silteby, trots avsaknad av någon riktig by på platsen. Postkontor 1924–53 och postombud till 1960 i stationshuset, som står kvar (57.21529, 18.23037).
Postkontorets sista dag
Även de två mindre banorna Visby–Hallvards och Hemse–Ronehamn bidrar till posthistorien.
Hallvards 1912 nådde järnvägen Hallvards (7,4 km från Visby) i Västerhejde. Banan var en förlängning av järnvägen som hade byggts till regementet på Visborgs slätt. Bland annat ville man underlätta för turisterna att ta sig till kurorten Kneippbyn. Fram till 1957 låg posten i stationshuset, järnvägen lades ned redan 1940. Posten 1971. Stationshuset står kvar (57.58596, 18.23198).
Stationen i Hallvards 1984
Autsarve Järnvägen från Hemse till den viktiga hamnen Ronehamn lades ned redan efter 14 år, 1918. Halvvägs på banan ligger Rone kyrkby, men namnet på stationen blev Autsarve (5,1 km från Hemse), efter ett gårdsnamn, för att undvika ihopblandning med Roma. 1912–24 låg posten stationshuset, servicen fanns kvar i byn till 1962. Stationshuset finns kvar (57.21100, 18.44809), men har flyttats en bit norrut.
Autsarve med den äldre stavningen
Fakta/läs mer • Molin & Stenström: ”Järnvägslinjen Klintehamn–Hablingbo 20 år efter nedläggningen”; specialarbete vid Säveskolans gymnasium, 1972. • John Kvarnstedt: ”Gotlands Järnvägar”, Press förlag”, 1978. • Carl Axel Jakobsson: ”Postgång och postväsende” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Martin Ragnar: ”Ångspårvägen Visby–Visborgs slätt–Hallvards”, Svenska järnvägsklubben”, 1995. • Ragnar & Hardings: ”Järnvägen till Ronehamn”, Svenska järnvägsklubben”, 2002. • ”Gotlands fasta postanstalter genom tiderna från 1600-talet till år 2003, del 1–5”, Sammanställt av Sällskapet Poste Gutensis genom Stig Högström, 2003–2005. • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009. • ”Postal X”, Facit, 2020.
Säg vad man vill om Cementa på Gotland men företaget har fixat en storlagen kanjon. För att inte tala om hängbron över den.
Kanjonen är egentligen en nedsprängd truckväg som förbinder det stora kalkbrottet på Filehajdar med cementfabriken i Slite. Bron byggdes på 1980-talet som en kompensation till friluftslivet och ingår i Gotland bike park. Den spänner 40 meter över den 15 meter djupa klyftan.
Om du vill ha en kittlande promenad så finns bron strax öster om infarten till Slite golfklubb (kartkoordinater 57.71998, 18.75535).
Fjärilar i magen.Den smäckra bron är nästa osynlig.Tom truck på väg från Cementa till stenbrottet.
Ringmuren i Visby bjuder på många underbara detaljer. (För konnässören rekommenderas ”Visby stadsmur” av Otto Janse.) Muren är medeltida med några kompletteringar från århundradena efteråt. Bland de senare tillskotten är tre små elefanter av betong.
För tio år sedan, den 24 februari 2012, rasade cirka 70 kvadratmeter av det yttre skalet av muren strax norr om Österport. Muren byggdes upp igen och stod klar våren 2015. Men allt är inte som förr. På ovansidan av den ”nya” muren har en av hantverkarna gjutit tre små elefanter i formar han lånat av sina barn.
Du kan upptäcka de tre elefanterna från utsidan av muren. (Magasinet Horisont har närbild på elefanterna.) De spanar österut, kanske blåser de larm om ryssen kommer.
Julbordet och nyårssupén är avätna. Matkassarna är tomma – men använd dem i inte till sopor. Skänkt dem istället till dit lokala museum. Det gjorde jag med min ungoms plastkassar från Visby för omkring 20 år sedan. Nu nutidshistoria, längre fram forntid när plast förbjudits i alla former. Här en liten kavalkad med nedlagda matbutiker i Visby.
Lansen (Allégatan 1) var aldrig förstavalet för min familj, trots att den låg ganska nära barndomshemmet på Hallandsgatan. Den lades ned 1985 när ägaren byggde nytt på andra sidan Stenkumlaväg. Idag bedrivs yoga och annan kroppsvård i lokalen.
Foto: Gotlands Museum
Lännahallen (Ekmansgatan 14) låg mycket nära första egna hemmet på Lännaplan. Här gick det att handla med sambons check och till och med på krita i slutet av lönen. Den lades ned 1992, tre år efter att vi flyttat till huvudstaden. Idag mc- och cykelaffär.
Foto: Gotlands Museum
Österhallen (Österväg 12) i Öster centrum blev aldrig någon större succé. Konkurrensen från sedan länge etablerade Tempo och Domus var för hård och den lades ned 1992, efter bara 16 år. Samma ägare och samma ros som Signalen bytte till. Idag bland annat skoaffär i lokalen.
Foto: Gotlands Museum
Signalen (Värnhemsgatan 2) var barndomens mataffär. Vi var egentligen en Konsumfamilj, som samlade kvitton efter alla konstens regler, men Icabutiken Signalen tog över när Konsumbutiken på andra sidan Stenkumlaväg lade ned. Signalen, som var först på Gotland med mer generösa öppettider, bytte kedja ett par gånger innan den lades ned 2009. Huset revs nyligen och nu växer ett litet bostadsområde upp.
Foto: Gotlands MuseumSignalen kort före rivningen. Foto: Mats Areskoug
Bingebyhallen (Tjelvarvägen 8) låg ”lång bort” från hemmakvarteren och besöktes mycket sällan. Den lades ned i början av 2021 och nu står lokalen väntar på en ny hyresgäst. Eller så blir det bostadshus även här.
Foto: Gotlands MuseumBingebyhallen väntar på något nytt. Foto: Magnus Areskoug
När kyrkan i Gothem på östra Gotland restaurerades 1949–50 upptäcktes en mängd överkalkade äldre målningar. Bland annat en stor bild av den helige Kristoffer bärande Jesusbarnet. Kristoffer flankeras av en påve (papa) och en Muhammed (Mahomet) – de två största hoten mot ”den rätta” protestantiska tron. Även Kristofferlegendens eremit får vara med på ett hörn.
Expertisen är dock långt ifrån enig om det är profeten som avbildats. Undersökningar visar att målningen sannolikt gjorts 1673, en tid då det Osmanska riket närmade sig zenit. Stormakten styrdes 1648–87 sultanen Muhammed IV och det skulle kunna vara han som avbildats som hotet. I samtida psalmböcker varnas dessutom för ”påvens och turkens mord”. Vän av ordning undrar då om inte även dåtida påven Clemens X ska hängas ut som ett hot.
Vad konstnären och/eller beställaren avsett är svårt att avgöra så här 350 år efteråt. Det får bli upp till betraktaren.
Visby är unikt med sina ruiner från medeltiden. Den som ger sig utanför ringmuren i jakt på medeltida lämningar blir inte heller besviken. Den här bloggen har tidigare redogjort för kastalerna. Nu har det blivit dags för ruiner av prästgårdar. Häng med på resan från Bunge, i norr på storön, till Sundre, längst i söder.
Bunge
Resterna av prästgården från 1300-talet ligger väl synliga alldeles intill kyrkogården. I ett hörn av byggnaden reser sig väggarna, med bland annat en vacker infattad fönsteröppning, upp mot sju meter. Av grundmurarna går det att uttyda att bottenvåningen hade två rum. Större delen av byggnaden revs 1807 och materialet återanvändes vid ett nybygge i närbelägna Fårösund.
Hellvi
Även prästgårdsruinen i Hellvi ligger väl synlig, i änget söder om kyrkogården. Den ska ha varit i bruk från mitten av 1200-talet till senare delen av 1500-talet då pastoratet lades under Lärbro. Tre rum i bottenplanet, med en ugn i den så kallade dagligstugan.
Tingstäde
Platsen för den medeltida prästgården har hamnat på kyrkogården sedan den utvidgats norrut. Grundmurarna är markerade, men den tydligaste lämningen är den ståtliga och välbevarade gårdsporten. Prästgården benämns 1744 som ”ganska storartad”. I den norra stigluckan har man murat in två reliefer, föreställande Petrus och Paulus, som troligen smyckat prästgården.
Viklau
Prästgårdsruinen restaurerades och lyftes fram som besöksmål för enbart drygt tio år sedan. Den ligger numer fullt synlig strax nordost och kyrkogården. Prästgården ska ha förstörts i en brand 1584. Enligt informationstavlan på platsen ska cementtrumman i ruinens sydvästra hörn ha byggts som en gömma för kyrksilvret under andra världskriget.
Linde
Även den gamla prästgården i Linde, sydväst om kyrkogården, tros ha övergivits redan under 1500-talet. Väggarna är bevarade till en dryg meters höjd på något ställe och det är lätt att urskilja planlösningen med fyra rum. Intressanta detaljer är resterna av två ugnar, nedre delen av en trappa och en avloppsränna genom en av ytterväggarna.
Lau
Ruinen, öster om kyrkogården, restaurerades grundligt 1935–36 och murarna höjdes rejält på sina ställen, så mycket att lite av ruinkänslan har försvunnit. Prästgården har antagligen sitt ursprung i en kastal från 1100-talet – de två nordligaste rummen har betydligt kraftigare ytterväggar. Under 1200- eller 1300-talet har anläggningen byggts om till prästgård med ytterligare fyra rum i söder.
Sundre
Lämningarna är otydliga men spännande. Den medeltida prästgården norra kortsida är gemensam med bogårdsmuren i sydvästra hörnet och utanför densamma kan man ana grundmurarna i gräset. Tydligaste lämningen är en bevarad mellanvägg, med en rundbågig portal, som nu fungerar som yttervägg i en liten stallbyggnad.
Den här bloggen har genom åren gjort en mängd K-spaningar på Gotland och nu är det dags för ett litet uppsamlingsheat. Två teman som berörts är gamla bensinmackar där en pump lämnats kvar (del 1 och del 2) och gamla festplatser.
Vid mataffären i Ronehamn (Ronehamnsvägen 50), på sydöstra delen av ön, har man förtjänstfullt lämnat kvar en bensinpump. En sedelautomat som, i alla fall mot slutet, enbart levererade 95-oktanig bensin. Enligt skylten på staket intill är det fortfarande förbjudet att röka på platsen.
Sedelautomat.
Vid vägkorsningen längst in i Kappelshamnsviken på norra Gotland kämpar den gamla festplatsen Strandängen mot naturen. Enligt Lärbro hembygdsförening byggdes dansbanan av de anställda vid närbelägna Storugns kalkindustri i början av 1930-talet sedan marken hade skänkts av företaget.
Festligheterna pågick i ungefär ett halvt sekel. 2007 skänkte Gotlands Arbetarekommun festplatsen till hembygdsföreningen. Biljettkuren, scenen och några lottstånd står kvar, men sommaren 2020 är förfallet påtagligt.
Jag frågade några av mina vänner som växte upp i närheten om de hade några speciella minnen från Strandängen. ”Ibland tog man motorcykeln dit, ibland inte. Ibland var vi kära i samma tjej, ibland inte.” En festplats som alla andra alltså.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
