Nu finns min nya bok ”125 udda sevärdheter i Sverige” att köpa! En hel del nya och spännande platser presenteras. Perfekt till vårens och sommarens utflykter!
På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
I ett gammalt sandtag strax söder om Ikeas stora lager i Älmhult döljer sig en bit svensk bilsportshistoria. Här invigdes den 19 augusti 1962 gokartbanan Racing Ring, byggd av lokala företagare engagerade i Älmhults motorklubb (som inte svarar på mejl). Nästan 3 000 åskådare trotsade regnet och blåsten.
Bevarad asfalt och fundamentet för sekreteriatet.
Banan var en av de första med permanent beläggning i Sverige. Först ut var Laxå 1961. En av många förare som for runt på den 500 meter långa slingan var en ung Ronnie Peterson. Efter några framgångsrika säsonger i gokart blev det formel 3 1966. Fyra år senare tog karriären fart på riktigt i formel 1.
I mitten av 1970-talet var det slutkört. Enligt uppgift tröttnade markägaren på ”buslivet” vid banan utanför tävlingsdagarna. Det mesta av asfalten är uppriven, men det är lätt att följa sträckningen i det som nu är skog (kartkoordinater 56.51920, 14.12053). Jag rekommendera crossmotorcykel eller mountainbike om du vill prova banan.
Fakta/läs mer • Smålandsposten den 20 augusti 1962. • Illustrerad Motorsport, nr 9, 1962.
Ön Furillen utanför nordöstra Gotland har blivit en tummelplats för människor som tycker att det är häftigt att betala ett överpris för att bo och äta i nedlagda industrimiljöer. Visst, lämningarna efter stenindustrin är storslagna, men åk istället till Furillens östra sida och besök det övergivna fiskeläget Karthaken (kartkoordinater 57.77090, 19.03069).
Nedanför den låga klippkanten finns ruinerna av fiskarnas enkla övernattningsstugor. Här inväntade man gryningen för att kunna vara ute tidigt på fångstplatserna. En stuga står kvar, renoverad av Bungemuseet. De övriga brann någon för omkring hundra år sedan – det finns olika versioner om när och hur. Som sig bör har fiskeläget en källa. Den ligger strax öster om den bevarade stugan och ger fortfarande vatten.
Ruiner och klippöverhäng. Foto: Eva Gerhardsson.
Vid Karthaken finns även imponerande klippöverhäng som skapats av havet. När Carl von Linné besökte Furillen 1741 konstaterade han att de var perfekta natt- och väderskydd för de betande djuren.
Ibland hålls det friluftsgudstjänster på den vackra platsen och askan efter en av mina nära vänner spreds i havet utanför.
Det är inte alla bostadsområden som har en äkta Picasso stående mellan husen. Dessutom handlar det inte om Solsidan utan ”betongområdet” Kungshamra i Solna.
Hela fem av Picassos stora betongskulpturer finns i Sverige. Mest känd är kanske den 15 meter höga skulpturen i Kristinehamns utkant som föreställer konstnärens hustru Jacqueline. Den blev till och med frimärke 1974.
I studentområdet Kungshamra tronar en jättelik fiskmås. Precis som de övriga skulpturerna skapades den av den norska konstnären och Picassos vän Carl Nesjar efter spanjorens förlaga. Först, 1965, häckade den på en utställning i Oslo. Till Solna kom den genom den svenska byggmästaren Allan Skarnes försorg 1969. Picasso godkände platsen.
Även Halmstad, Helsingborg och Stockholm har förärats stor betongkonst av Pablo Picasso. Precis med allt annat som inte passar in i mallen har skulpturerna kritiserats av personer som tycker att ”den bästa konsten ever” har skapats av Carl Larsson.
Fakta/läs mer Liljedahl & Nyblad Liljedahl: ”Picasso i det svenska folkhemmet”, Bly förlag, 2015.
Jag älskar byggnader som sticker ut. När gycklargruppen Arkitekturupproret slår kullerbyttor av ilska, så kan man vara säker på att det finns något spännande att se. Som Ting1 i Örnsköldsvik.
Tingshuset från 1960-talet var en fin representant för brutalismen, men med tillbyggnaden blev det något alldeles extra. Upp ur innergården växte ett färgstarkt höghus med lägenheter. Arkitekten Gert Wingårdh lät sig inspireras av den norrländska konstnären Bengt Lindströms färgskala.
Det 13 våningar höga huset på Lasarettsgatan 11 stod klart 2013. Förutom färgsättningen är det de många utstickande balkongerna som får betraktaren att dra på mungiporna.
Känner du dig melankolisk eller har problem med andningen? Kavla upp byxbenen, eller håll upp kjolen, och vada omkring i grunt vatten, fuktigt gräs eller nyfallen snö. En säker medicin, enligt den tyska prästen och hälsoprofeten Sebastian Kneipp.
Under sin prästutbildning, i mitten av 1800-talet, drabbades Kneipp av tuberkulos. Efter många fruktlösa läkarbesök tog han saken i egna fötter och vadade ut i Donau – och vattenkuren hjälpte. (Redan de gamla romarna hade insett vattnets helande effekt.) Som färdig präst hamnade Kneipp i bayerska Bad Wörishofen där han startade en badanstalt. Kurerna utvecklades och ryktet om besökarnas tillfrisknande spreds över världen. Kungligheter och en påve uppsökte Kneipp. Än idag lockar kneippmetoden stora skaror krassliga till Bad Wörishofen.
Först ut i Sverige med att erbjuda Sebastian Kneipps kur var Ryds sanatorium (senare Ryds brunns- och badanstalt) i södra Småland. Hälsobrunnen hade startat 1892 och redan 1894 gjorde brunnsläkaren Henrik Kindblom en studieresa till Bad Wörishofen. I Ryd byggdes ett speciellt kneippbadhus.
Verksamheten i Ryds brunn rullade på bra fram till mitten av första världskriget. Badhus, societetshus, restaurang och bostäder uppfördes. Utöver alla behandlingar och järnhaltigt brunnsvatten så marknadsfördes platsen med den vackra naturen och läget vid Hönshyltefjorden. Mellan 1911 och 1923 hade man till och med eget postkontor. Hälsobrunnarnas storhetstid tog dock slut när den allmänna sjukvården och bostäderna förbättrades. För Ryd var sagan all 1944.
Anläggningen som ungdomshem 1957. Foto: Olle Lilljeqvist/AB Flygtrafik/Smålands museum.
Anläggningen levde kvar bland annat som pensionat och alkoholistanstalt. Idag finns här ett SIS-hem. Societetshuset och restaurangbyggnaden står kvar vid Strandvägen. Det ståtliga varmbadhuset från 1914 brann ned i september 2025.
För hundra år sedan rullade det tåg kors och tvärs genom Roslagen, men sedan 1960-talet har järnvägsnätet tyvärr krympt betydligt. De gamla banvallarna ligger dock kvar och är många gånger perfekta promenadvägar om man vill komma ut i naturen.
Trafiken mellan Stockholm och Rimbo startade 1885 och den varade i nästan ett sekel. 1981 lades delen Kårsta–Rimbo ned och därmed friställdes drygt 13 kilometer banvall. Marken är fortfarande reserverad för en eventuell återstart av järnvägen. Idag är den allt från stig till fin grusväg.
Ta tåget till Kårsta och promenera i banans riktning. Kvar i naturen står några skyltar från järnvägsepoken. Dessutom har hembygdsföreningen satt upp informationstavlor längs vägen. Intill Näs herrgård fanns fram till 1922 hållplatsen Sparren. Allt som återstår är ett skjul som ska ha fungerat som garage för banvaktens dressin.
Stopp för tågen i Kårsta.
Det har växlats klart.
46 kilometer från Stockholm kan resenären spana ut över sjön Sparren.
Här låg hållplatsen Sparren.
Banvallen passerar sedan under väg 280 för att nå fram till sträckans enda station, Rö. Tyvärr är stationshuset rivet, men det finns några kraftiga lastbryggor att beskåda. (Här finns möjlighet att ta SL-bussen om benen blivit trötta.) Resterande fem kilometer går promenaden i stort sett parallellt med landsvägen. I Rimbo står stationshuset kvar i början av Ekdalsvägen och skylten på väggen avslöjar att Rimbo var en järnvägsknut.
Bron över banvallen byggdes så sent som 1993. Allt för att järnvägstrafiken ska kunna startas om.
Rö station runt sekelskiftet 1900. Foto: Järnvägsmuseets samlingar.
Järnvägsknuten Rimbo. Hä-sund står för Häverösund.
Ta en titt på en karta innan du ger dig av. Det är inga problem att hitta banvallen, men det är roligare när man är påläst.
Har man livlig fantasi, som jag, går det att associera butikerna med en honungskaka. Har man inte livlig fantasi så bör hen i alla fall kunna erkänna att längan i Guldheden i Göteborg sticker ut. Det anser Volvo som har använt den i sin reklam.
Brevlådan utanför posten töms en sommardag 1954. Foto: Yngve Hellström/Postmuseum/PDM 1.0.
Huset längst upp på Doktor Bex gata ritades av arkitekten Henning Orlando, verksam på Riksbyggen, och stod klart 1951. Konsum var med från start och i övriga lokaler huserade bland annat en fiskaffär och en damfrisering. Postkontoret ”Göteborg 46” fanns på adressen 1952–92. Idag har Coop tagit över större delen.
Butikerna våren 2025.
Doktor Abraham Bex blev medicine doktor i nederländska Utrecht 1680 och stadsläkare i Göteborg runt 1685. Redan 1690 smittades han dock av sina patienter och avled. I Guldheden lever han vidare, precis som en bit härlig 50-talsarkitektur.
Fakta/läs mer • Lönnroth & Nyberg: ”Stadsbilden – hus och utomhus. Hundra år i Göteborg”, Carlssons, 2019. • Gudrun Lönnroth (red): ”Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg, del II. Ett program för bevarande”, Göteborgs stadsbyggnadskontor, fastighetskontor, kulturförvaltning och stadsmuseum, 2000.
Min vän och före detta kollega Nils Palmgren ”avslöjade” 2011 flera fel på ”Nackas” staty på Södermalm i Stockholm. Fotbollsstjärnan har fått sig två extra titlar tillskrivna. Vad som dock inte nämns på konstverket är ”skandalmatchen” i Visby sommaren 1951. Min pappa var med på plan.
Statyn från 1984 står nära ”Nackas” barndomshem på Katarina bangata 42.
Det mest uppenbara felet på ”Vi ses vid målet”, skapad av konstnären Olle Adrin, är att Lennart ”Nacka” Skoglund skulle ha varit med i OS-guldlaget 1948 i London. Att så inte var fallet känner de flesta som kan något om svensk fotbollshistoria till. Det andra felet är bara uppenbart för konnässörerna: ”Nackas” kvartersklubb Stjärnan vann inte AT-cupen, föregångaren till Sankt Erikscupen.
(En slamkrypare på statyn är att ”Nackas” handbollsmeriter finns med och kan blandas samman med fotbollshistorien.)
Felaktigt OS-guld, bland annat.
Över till ”skandalmatchen”. Sommar i Sverige ska naturligtvis avnjutas på Gotland och det visste även en världsstjärna som ”Nacka”. I juli 1951 passade klubben IF Gute på att anordna en jippomatch mellan semestrande spelare och sitt eget a-lag. Italienproffset ”Nacka” Skoglund var det stora affischnamnet och 1 600 personer kom till Gutavallen. ”Stjärnlaget” vann med 5–4 efter en avgörande straff inslagen av ”Nacka”.
Gotlands Folkblads artikel inför matchen och inklistrad spelarbild av min pappa.
Det vara bara ett problem, Gute hade inte fått klartecken av Svenska fotbollförbundet för att arrangera matchen. Klubben riskerade ”allvarliga efterräkningar” enligt tidningsrubriker dagen efter matchen. Det stannade dock vid en varning. Lagledaren Lars Enström, som ansvarat för arrangemanget, fick dock ett halvårs avstängning.
Gute kunde andas ut och ta ett historiskt kliv över vattnet. Hösten 1951 spelade för första gången ett lag från Gotland i en serie på fastlandet. Visserligen bara i klass 1 norra i Stockholm, den femte nivån i seriesystemet, men det skulle bli mycket bättre med åren.
Över till min pappa Lars-Olof ”Bambis” Karlsson, jämnårig med ”Nacka” Skoglund. 1951 platsade han inte riktigt i Gutes a-lag utan fick fylla ut ”stjärnlaget” som vänsterback. Det gick tydligen bra och Gotlands Allehanda konstaterade att ”I de bakre leden spelade bl. a. ’Bambis’ Karlsson, som efter sina insatser igår ännu har mycket ogjort i Gutetröjan.” Och så blev det.
”Nacka” dribblade sig vidare genom livet…
Fakta/läs mer • ”Kalle Othberg spelar halva i ’Nacka & Co’ mot IF Gute” i Gotlands Folkblad den 17 juli 1951. • Signaturen B.B.: ”Gute vände 1–3 till 4–3 men Nacka och C:o vann på straff med 5–4” i Gotlands Allehanda den 18 juli 1951. • Bengt G Söderberg (huvudredaktör): ”Från fars och min tid: En bokfilm om Gotland 1915–1970”, Gotlandskonst, 1972. • Nils Palmgren: ”Flagranta fel på Nackas staty” i Dagens Nyheter den 23 december 2011. • Gunnar Persson: ”’Nacka’ – och drömmen om det goda livet”, Idrottsförlaget, 2019. • Carl-Henrik Fridén: ”Alla tiders fotboll: Gotlands fotbollförbund 100 år 1921–2021”, Gotlands fotbollförbund, 2021.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag tidigare gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
