Oskyltat

Göta kanals passage vid Lanthöjden, en knapp mil söder om Töreboda, var redan från starten 1822 en trafikfara. Vid bygget var man tvungen att spränga och för att spara pengar blev kanalen smalare än vanligt. Dessutom gjorde den en sväng på cirka 150 grader. För att få ordning på båtarna enkelriktades trafiken växelvis med hjälp av en semafor. Väntetiderna blev långa.

111 år efter att Göta kanals västgötadel invigdes var det dags för ”Förbifart Lanthöjden”. Kanalen fick en 500 meter ny – rak och bred – sträckning på andra sidan av höjden. Som bonus fick Göta kanal sin enda ö.

Trafikvaktens hus finns kvar på ön tillsammans med en kunglig obelisk. Semaforen har flyttats till Tåtorps sluss vid kanalens utlopp i sjön Viken, som för övrigt är Göta kanals högsta del.

Fotnot: I sjön Viken blev Spetsnäsudden en ö när man byggde Spetsnäskanalen för att korta Göta kanals längd. Tack Omar Wibron för påpekandet.

Det är inte moraliskt försvarbart att ha kärnkraft om man inte bryter det bränsle som finns tillgängligt i landet. Samma sak med de sällsynta metaller som behövs till batterier för den gröna omställningen. Människoliv och natur är inte mer värd i Lappland eller Skåne än i Kongo eller Kina.

Den här bloggen har tidigare berättat om gruvor på Österlen. Nu är det dags för uranet i Västergötland.

1965 inleddes brytningen av alunskiffer för uranframtställning i Ranstad i Västergötland. Planen var att Sverige skulle bli självförsörjande av uran till kärnkraften. Fram till 1969 utvanns cirka 200 ton uran. I en reaktor som producerar cirka 1000 MW el hade det räckt i tio år. Det fanns även planer på en egenproducerad svensk atombomb.

Uranprojektet i Ranstad visade sig snabbt var olönsamt och dessutom skrotades den svenska atombomben. Brytningen av bröts. Under oljekrisen på 1970-talet väcktes frågan om att återuppta brytningen. Lokalbefolkningen protesterade och de berörda kommunerna Falköping och Skövde lade in sitt veto. Utvinning av uran ur rester från tillverkning av kärnbränsle pågick dock till 2009.

Det blir spännande att se vad som händer i framtiden. Både med kärnkraften som sådan – och om kommuner ska ha rätt att stoppa projekt som berör hela landet. Högerregeringen och SD vill tillåta uranbrytning i Sverige igen.

Idag är de flesta av verkets byggnader rivna och gruvavfallet har täckts över. Den största sevärdheten är det vattenfyllda dagbrottet som numer heter Tranebärssjön. Vattnet är radioaktivt så undvik kallsupar om du tar ett dopp. 

Fakta/läs mer:
Energiforsk: Friklassning av Ranstadsverket

Jag hann tyvärr aldrig uppleva Torslanda som flygplats. Tur då att det finns en hel del kvar som kan ge flygkänsla, även om det mesta av anläggningarna, precis som på Bulltofta, ersatts av annat.

Torslanda, eller Göteborgs flyghamn, invigdes 1923. Den sanka marken var ett stort problem och relativt tidigt, 1946, var samtliga banor asfalterade. Ett större problem var trångboddheten. Det fanns inte plats att bygga ut och nedläggningshotet fanns nästan redan från start. Det dröjde dock till 1977 innan verksamheten flyttade söderut till Landvetter. Sjöflygplanen försvann tio år tidigare.

Mina favoriter bland det som finns kvar:
• Terminalbyggnaden från 1938 rymmer nu bland annat en restaurang (Gamla flygplatsvägen 20).
• Terminalbyggnaden från 1969 ligger intill och rymmer numer affärer (Gamla flygplatsvägen 24).
• Flygledartornet från 1969 har bland annat använts som festlokal och restaurang (Flygtornsvägen 16).
• Ostligaste delen av den minsta landningsbanan (vid norra infarten till Karholmsvägen). Den utnyttjades för modellflyg till för något år sedan då verksamheten förbjöds eftersom den bedömdes påverka fågellivet.

Fakta/läs mer
Grundberg & Andersson: ”Torslanda. Flygplatsen på framsidan”, Svensk flyghistorisk förening, 2007
”Torslanda – Flygplatsen då och nu” på Youtube

Fler flygplatser på bloggen:
Bulltofta
Barkarby
Lindarängen
Skarpnäck
Tullinge
Söderhamn
Visby
Olyckan i Kälvesta