Det är inte moraliskt försvarbart att ha kärnkraft om man inte bryter det bränsle som finns tillgängligt i landet. Samma sak med de sällsynta metaller som behövs till batterier för den gröna omställningen. Människoliv och natur är inte mer värd i Lappland eller Skåne än i Kongo eller Kina.
Den här bloggen har tidigare berättat om gruvor på Österlen. Nu är det dags för uranet i Västergötland.
1965 inleddes brytningen av alunskiffer för uranframtställning i Ranstad i Västergötland. Planen var att Sverige skulle bli självförsörjande av uran till kärnkraften. Fram till 1969 utvanns cirka 200 ton uran. I en reaktor som producerar cirka 1000 MW el hade det räckt i tio år. Det fanns även planer på en egenproducerad svensk atombomb.
Uranprojektet i Ranstad visade sig snabbt var olönsamt och dessutom skrotades den svenska atombomben. Brytningen av bröts. Under oljekrisen på 1970-talet väcktes frågan om att återuppta brytningen. Lokalbefolkningen protesterade och de berörda kommunerna Falköping och Skövde lade in sitt veto. Utvinning av uran ur rester från tillverkning av kärnbränsle pågick dock till 2009.
Det blir spännande att se vad som händer i framtiden. Både med kärnkraften som sådan – och om kommuner ska ha rätt att stoppa projekt som berör hela landet. Högerregeringen och SD vill tillåta uranbrytning i Sverige igen.
Idag är de flesta av verkets byggnader rivna och gruvavfallet har täckts över. Den största sevärdheten är det vattenfyllda dagbrottet som numer heter Tranebärssjön. Vattnet är radioaktivt så undvik kallsupar om du tar ett dopp.
Fakta/läs mer:
Energiforsk: Friklassning av Ranstadsverket
