På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det är inte alla bostadsområden som har en äkta Picasso stående mellan husen. Dessutom handlar det inte om Solsidan utan ”betongområdet” Kungshamra i Solna.
Hela fem av Picassos stora betongskulpturer finns i Sverige. Mest känd är kanske den 15 meter höga skulpturen i Kristinehamns utkant som föreställer konstnärens hustru Jacqueline. Den blev till och med frimärke 1974.
I studentområdet Kungshamra tronar en jättelik fiskmås. Precis som de övriga skulpturerna skapades den av den norska konstnären och Picassos vän Carl Nesjar efter spanjorens förlaga. Först, 1965, häckade den på en utställning i Oslo. Till Solna kom den genom den svenska byggmästaren Allan Skarnes försorg 1969. Picasso godkände platsen.
Även Halmstad, Helsingborg och Stockholm har förärats stor betongkonst av Pablo Picasso. Precis med allt annat som inte passar in i mallen har skulpturerna kritiserats av personer som tycker att ”den bästa konsten ever” har skapats av Carl Larsson.
Fakta/läs mer Liljedahl & Nyblad Liljedahl: ”Picasso i det svenska folkhemmet”, Bly förlag, 2015.
Jag älskar byggnader som sticker ut. När gycklargruppen Arkitekturupproret slår kullerbyttor av ilska, så kan man vara säker på att det finns något spännande att se. Som Ting1 i Örnsköldsvik.
Tingshuset från 1960-talet var en fin representant för brutalismen, men med tillbyggnaden blev det något alldeles extra. Upp ur innergården växte ett färgstarkt höghus med lägenheter. Arkitekten Gert Wingårdh lät sig inspireras av den norrländska konstnären Bengt Lindströms färgskala.
Det 13 våningar höga huset på Lasarettsgatan 11 stod klart 2013. Förutom färgsättningen är det de många utstickande balkongerna som får betraktaren att dra på mungiporna.
Öland har den ståtliga ruinen efter Borgholms slott. På ön finns även flera storslagna fornborgar, som Eketorp och Gråborg. Det finns mycket skrivet om dessa, betydligt mindre om en ruin vid Hornssjön på norra Öland.
På den så kallade Klosterholmen finns källarmurarna kvar efter en större byggnad (kartkoordinater 57.19689, 16.94073). Namnet kommer efter att ruinen tidigare felaktigt antogs vara lämningarna av S:t Ottos kapell, som skulle ha haft någon koppling till klostret i Roma på Gotland.
Ruinen en sommardag 1980.
Hornssjön var fram till 700-800-talet en havsvik. Efter att ha snörts av från havet är den Ölands enda riktiga insjö. Den har sänkts vid ett flertal tillfällen, senast med 1,4 meter i början av 1900-talet. Runt ruinen märks tydligt vallgravarna, som före sjösänkningarna på 1800-talet var vattenfyllda. Arkeologerna har dessutom hittat resterna av en kajplats. Förutom namnet Klosterholmen ges ruinen namnet Nackholm i litteraturen.
Bland annat Riksantikvarieämbetet anger att anläggningen sannolikt var en befäst medeltida storgård. Boningshuset beläget på holmen med ekonomibyggnaderna på fastlandet. Framför mig ser jag en mindre version av Glimmingehus. Enligt samtida vittnesmål ska huset ha varit en ruin redan i mitten av 1600-talet.
En annan teori är att det är en kungsgård uppförd i mitten av 1500-talet på order av hjältekonungen Gustav Vasa. Den sentida kungsgården finns kvar en kilometer söder om ruinen. Där hamnade den senast 1683 enligt den äldsta kartan.
Under 1500-talet insåg man att det krävdes mer än en enkel ringmur för att skydda en stad mot fientliga styrkor. Kraftigare vapen krävde kraftigare murar och det så kallade bastionsystemet utvecklades.
Bästa bevarade exemplet i landet är Kalmar där vallgravar, murar och portar till stora delar finns kvar. I övriga städer som ansågs värda upprustningen revs det mesta på 1800-talet när krigets strategi hade tagit ytterligare ett steg ”framåt”. Oftast är det bara jordvallar och vallgravar som återstår.
I både Kristianstad och Halmstad har dock en stadsport sparats till eftervärlden. Norreport i Kristianstad ritades av arkitekten Carl Hårleman på 1750-talet och var, som namnet avslöjar, porten till staden från norr. Efter att befästningarna rivits flyttades den 1913 till sin nuvarande plats vid Norra Kaserngatan.
Norreport i Kristianstad.
Norre port i Halmstad står kvar på sin ursprungliga plats vid Storgatans norra ände. Den byggdes när då danska Halmstad fick sina nya befästningar i början av 1600-talet. På insidan bevakas porten av 91:an Karlsson som gör ständig värnplikt på för tillfället(?) insomnade Hallands regemente I16.
Norre port i Halmstad med den allerte 91:an Karlsson.
En fantastisk källa för stadsarkeologi är Gustaf Ljunggrens ”Atlas öfver Sveriges städer” från mitten av 1800-talet med detaljerade kartor. Jag återvänder ofta till den i mina historiska spaningar.
Ur Gustaf Ljunggrens Kristianstadskarta från 1854.
Omvärldsläget är instabilt och den militära styrkan ska utökas. Förhoppningsvis sköts personalfrågorna bättre än vid Västgöta-Dals regemente i Vänersborg 1816. Då utmynnade det hela i Sveriges senaste (kända) duell mellan två officerare.
Det var minst sagt upprörda känslor bland officerarna på regementet våren 1816. Gång på gång hade officerare utifrån placerats i Vänersborg och man fruktade att bli förbigångna vid kommande befordringar. När kaptenen och baronen Gustaf von Köhler anlände var måttet minst sagt rågat.
Argast av alla var kaptenen Zacharias Sabelfeldt, som själv kommit till regementet fyra år tidigare. von Köhler förolämpades grovt och gavs valet att lämna Vänersborg eller ställa upp i en duell. Det blev duell, trots att det var förbjudet i lag.
Med sekundanter och vapen möttes de två på morgonen den 29 maj i en glänta i Lockerudsskogen utanför staden. Valet av vapen föll på flintlåspistoler, avståndet var tolv steg.
Den första rundan slutade 0–0. Kanske var vapnen skeva, kanske missade man med avsikt, kanske var den militära utbildningen inte så bra. Ingen av kombattanterna gick med på förlikning och Sabelfeldt inledde den andra rundan. Han träffade von Köhler i bröstet som skadades dödligt.
Alla inblandade riskerade dödsstraff och flydde med Danmark som mål. De två sekundanterna vände dock tillbaka och dömdes till böter och fem år på fästning. De hamnade på Varbergs fästning där de behandlades mer som gäster än straffångar. Inom några år benådades sekundanterna, precis som Sabelfeldt som kunde återvända från Danmark.
De två pistolerna finns att beskåda på Vänersborgs museum. Västgöta-Dals regemente flyttades till Halmstad 1902. På platsen för duellen, som idag ligger i ett villaområde (korsningen Torgvägen–Viljans väg), står en minnessten.
Fakta/läs mer Lennart Jörälv: ”Sällsamheter i Västergötland del 2”, Rabén & Sjögren, 1982.
Känner du dig melankolisk eller har problem med andningen? Kavla upp byxbenen, eller håll upp kjolen, och vada omkring i grunt vatten, fuktigt gräs eller nyfallen snö. En säker medicin, enligt den tyska prästen och hälsoprofeten Sebastian Kneipp.
Under sin prästutbildning, i mitten av 1800-talet, drabbades Kneipp av tuberkulos. Efter många fruktlösa läkarbesök tog han saken i egna fötter och vadade ut i Donau – och vattenkuren hjälpte. (Redan de gamla romarna hade insett vattnets helande effekt.) Som färdig präst hamnade Kneipp i bayerska Bad Wörishofen där han startade en badanstalt. Kurerna utvecklades och ryktet om besökarnas tillfrisknande spreds över världen. Kungligheter och en påve uppsökte Kneipp. Än idag lockar kneippmetoden stora skaror krassliga till Bad Wörishofen.
Först ut i Sverige med att erbjuda Sebastian Kneipps kur var Ryds sanatorium (senare Ryds brunns- och badanstalt) i södra Småland. Hälsobrunnen hade startat 1892 och redan 1894 gjorde brunnsläkaren Henrik Kindblom en studieresa till Bad Wörishofen. I Ryd byggdes ett speciellt kneippbadhus.
Verksamheten i Ryds brunn rullade på bra fram till mitten av första världskriget. Badhus, societetshus, restaurang och bostäder uppfördes. Utöver alla behandlingar och järnhaltigt brunnsvatten så marknadsfördes platsen med den vackra naturen och läget vid Hönshyltefjorden. Mellan 1911 och 1923 hade man till och med eget postkontor. Hälsobrunnarnas storhetstid tog dock slut när den allmänna sjukvården och bostäderna förbättrades. För Ryd var sagan all 1944.
Anläggningen som ungdomshem 1957. Foto: Olle Lilljeqvist/AB Flygtrafik/Smålands museum.
Anläggningen levde kvar bland annat som pensionat och alkoholistanstalt. Idag finns här ett SIS-hem. Societetshuset och restaurangbyggnaden står kvar vid Strandvägen. Det ståtliga varmbadhuset från 1914 brann ned i september 2025.
För hundra år sedan rullade det tåg kors och tvärs genom Roslagen, men sedan 1960-talet har järnvägsnätet tyvärr krympt betydligt. De gamla banvallarna ligger dock kvar och är många gånger perfekta promenadvägar om man vill komma ut i naturen.
Trafiken mellan Stockholm och Rimbo startade 1885 och den varade i nästan ett sekel. 1981 lades delen Kårsta–Rimbo ned och därmed friställdes drygt 13 kilometer banvall. Marken är fortfarande reserverad för en eventuell återstart av järnvägen. Idag är den allt från stig till fin grusväg.
Ta tåget till Kårsta och promenera i banans riktning. Kvar i naturen står några skyltar från järnvägsepoken. Dessutom har hembygdsföreningen satt upp informationstavlor längs vägen. Intill Näs herrgård fanns fram till 1922 hållplatsen Sparren. Allt som återstår är ett skjul som ska ha fungerat som garage för banvaktens dressin.
Stopp för tågen i Kårsta.
Det har växlats klart.
46 kilometer från Stockholm kan resenären spana ut över sjön Sparren.
Här låg hållplatsen Sparren.
Banvallen passerar sedan under väg 280 för att nå fram till sträckans enda station, Rö. Tyvärr är stationshuset rivet, men det finns några kraftiga lastbryggor att beskåda. (Här finns möjlighet att ta SL-bussen om benen blivit trötta.) Resterande fem kilometer går promenaden i stort sett parallellt med landsvägen. I Rimbo står stationshuset kvar i början av Ekdalsvägen och skylten på väggen avslöjar att Rimbo var en järnvägsknut.
Bron över banvallen byggdes så sent som 1993. Allt för att järnvägstrafiken ska kunna startas om.
Rö station runt sekelskiftet 1900. Foto: Järnvägsmuseets samlingar.
Järnvägsknuten Rimbo. Hä-sund står för Häverösund.
Ta en titt på en karta innan du ger dig av. Det är inga problem att hitta banvallen, men det är roligare när man är påläst.
Det senaste militära slaget inom nuvarande Sveriges gränser utspelade sig vid Pitsund, strax söder om Piteå, den 25 augusti 1809. Den ryska armén hade intagit delar av Norrlandskusten och en svensk eskader med en fregatt, sex kanonslupar och 150 man fick order att förstöra fiendens försörjningslinjer. Den slogs dock tillbaka i det trånga sundet och totalt ska ett 20-tal soldater ha stupat.
En knapp månade senare, den 17 september, undertecknades freden i Fredrikshamn. Det så kallade finska kriget var över och Finland förlorades till den stora grannen i öster.
Några skyttevärn finns kvar från striden. Redan 1999 restes en minnessten – enligt texten av ”fosterlandets vänner” som en ”manifestation för världsfreden”. Kommunens informationstavla avslutas närmast med en bön ”…de allra sista skotten på svensk mark mellan ryssar och svenskar. Måtte detta uttalande förbli gällande för evig tid!”
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
