Nu finns min nya bok ”125 udda sevärdheter i Sverige” att köpa! En hel del nya och spännande platser presenteras. Perfekt till vårens och sommarens utflykter!
På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Den vanligaste frågan jag får när det gäller Oskyltat (och boken ”125 udda sevärdheter i Sverige”) är ”Hur hittar du alla platser?”. Svaret är överallt. I böcker av skilda slag, på nätet, får tips eller helt enkelt upptäcker något när jag är ute och kör eller går.
En skylt på Söder Mälarstrand.
När jag för snart ett år sedan var just ut och gick fick jag syn på en liten skylt med siffror på kajkanten vid Grand Hôtel i Stockholm. Det visade sig vara en av Stockholms Hamnars cirka 200 geodetiska stompunkter. Siffrorna på skylten anger det exakta geografiska läget i tre dimensioner. Mycket användbart när man vid till exempel byggprojekt måste veta var ledningar går och armeringsjärn finns. Och för att nya ledningar och armeringsjärn ska hamna på rätt plats.
För den vanliga flanören kan siffrorna vara bra om man vill kalibrera sin gps för att inte gå vilse i storstadsdjungeln.
Till slut gick det inte längre att utgå från att klockan var 12 när solen stod högst på himlen. Med de moderna kommunikationerna, speciellt järnvägen, kunde inte olika platser i landet ha olika tid. Till exempel skiljde det 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg och hela 45 minuter mellan Haparanda och Strömstad.
Den 1 januari 1879 fick hela Sverige en gemensam tid som utgick från en meridian 3 grader väster om meridianen vid Observatoriet i Stockholm. En kompromiss och ungefär mitt i landet. Lite olyckligt blev tidsskillnaden till hela världens nollmeridian i Greenwich 1 timme – och 14 sekunder. Den 1 januari 1900 justerades den svenska tiden till den mellaneuropeiska som utgår från 15 grader öster om Greenwich och de 14 sekunderna gick upp i rök.
Nollmeridianen i Greenwich i östra London är en sevärdhet av rang och många turister har stått med en fot på var sida om linjen. En fot på västra halvklotet och den andra på östra. Observatoriet i centrala Stockholm ritades av Carl Hårleman och byggdes 1747–53. Sedan 1756 mäts här temperatur och nederbörd. Tidigare fanns Observatoriemuseet i byggnaden, men det är tyvärr stängt sedan drygt tio år. Men Sveriges tidigare nollmeridian, som främst användes vid kartering, finns markerad – i alla fall den som gällde till 1827 då en justering på 18 meter gjordes för att de nyinskaffade mätinstrumenten behövde stå stadigare. Inte lika ståtligt som i Greenwich, men ändå.
Sveriges gamla nolla.
Sveriges sedan 1900 gällande nollmeridian passerar i närheten av flera städer från Östersund i norr till Karlshamn i söder. Vill man uppleva var solen står högst klockan 12 är det dock Eksjö som gäller. Någon ny svensk nollmeridian har jag inte lyckats identifiera. Själv går jag till platsen för det numer rivna torpet Lustigkulla (Spökhuset, som min fru kallade det när hon var liten) i närheten av sommarstugan i Bergslagen. Det låg 15 grader ost Greenwich.
Ska man ta ett kort, men bredare grepp, om tidsskillnader är Centraleuropeisk tid, som vi tillhör, intressant. Zonen sträcker sig från Polen i öster till Spanien i väster. Samma klockslag, men en ”tidsskillnad” på ungefär två timmar.
Fakta/läs mer Bergström (red) & Elmqvist (red): ”Huset närmast himlen. Stockholms observatorium 250 år”, Observatoriemuseet, 2003.
Det numer rivna spökhuset mellan Nora och Lindesberg.
Det är inte alla bostadsområden som har en äkta Picasso stående mellan husen. Dessutom handlar det inte om Solsidan utan ”betongområdet” Kungshamra i Solna.
Hela fem av Picassos stora betongskulpturer finns i Sverige. Mest känd är kanske den 15 meter höga skulpturen i Kristinehamns utkant som föreställer konstnärens hustru Jacqueline. Den blev till och med frimärke 1974.
I studentområdet Kungshamra tronar en jättelik fiskmås. Precis som de övriga skulpturerna skapades den av den norska konstnären och Picassos vän Carl Nesjar efter spanjorens förlaga. Först, 1965, häckade den på en utställning i Oslo. Till Solna kom den genom den svenska byggmästaren Allan Skarnes försorg 1969. Picasso godkände platsen.
Även Halmstad, Helsingborg och Stockholm har förärats stor betongkonst av Pablo Picasso. Precis med allt annat som inte passar in i mallen har skulpturerna kritiserats av personer som tycker att ”den bästa konsten ever” har skapats av Carl Larsson.
Fakta/läs mer Liljedahl & Nyblad Liljedahl: ”Picasso i det svenska folkhemmet”, Bly förlag, 2015.
Min vän och före detta kollega Nils Palmgren ”avslöjade” 2011 flera fel på ”Nackas” staty på Södermalm i Stockholm. Fotbollsstjärnan har fått sig två extra titlar tillskrivna. Vad som dock inte nämns på konstverket är ”skandalmatchen” i Visby sommaren 1951. Min pappa var med på plan.
Statyn från 1984 står nära ”Nackas” barndomshem på Katarina bangata 42.
Det mest uppenbara felet på ”Vi ses vid målet”, skapad av konstnären Olle Adrin, är att Lennart ”Nacka” Skoglund skulle ha varit med i OS-guldlaget 1948 i London. Att så inte var fallet känner de flesta som kan något om svensk fotbollshistoria till. Det andra felet är bara uppenbart för konnässörerna: ”Nackas” kvartersklubb Stjärnan vann inte AT-cupen, föregångaren till Sankt Erikscupen.
(En slamkrypare på statyn är att ”Nackas” handbollsmeriter finns med och kan blandas samman med fotbollshistorien.)
Felaktigt OS-guld, bland annat.
Över till ”skandalmatchen”. Sommar i Sverige ska naturligtvis avnjutas på Gotland och det visste även en världsstjärna som ”Nacka”. I juli 1951 passade klubben IF Gute på att anordna en jippomatch mellan semestrande spelare och sitt eget a-lag. Italienproffset ”Nacka” Skoglund var det stora affischnamnet och 1 600 personer kom till Gutavallen. ”Stjärnlaget” vann med 5–4 efter en avgörande straff inslagen av ”Nacka”.
Gotlands Folkblads artikel inför matchen och inklistrad spelarbild av min pappa.
Det vara bara ett problem, Gute hade inte fått klartecken av Svenska fotbollförbundet för att arrangera matchen. Klubben riskerade ”allvarliga efterräkningar” enligt tidningsrubriker dagen efter matchen. Det stannade dock vid en varning. Lagledaren Lars Enström, som ansvarat för arrangemanget, fick dock ett halvårs avstängning.
Gute kunde andas ut och ta ett historiskt kliv över vattnet. Hösten 1951 spelade för första gången ett lag från Gotland i en serie på fastlandet. Visserligen bara i klass 1 norra i Stockholm, den femte nivån i seriesystemet, men det skulle bli mycket bättre med åren.
Över till min pappa Lars-Olof ”Bambis” Karlsson, jämnårig med ”Nacka” Skoglund. 1951 platsade han inte riktigt i Gutes a-lag utan fick fylla ut ”stjärnlaget” som vänsterback. Det gick tydligen bra och Gotlands Allehanda konstaterade att ”I de bakre leden spelade bl. a. ’Bambis’ Karlsson, som efter sina insatser igår ännu har mycket ogjort i Gutetröjan.” Och så blev det.
”Nacka” dribblade sig vidare genom livet…
Fakta/läs mer • ”Kalle Othberg spelar halva i ’Nacka & Co’ mot IF Gute” i Gotlands Folkblad den 17 juli 1951. • Signaturen B.B.: ”Gute vände 1–3 till 4–3 men Nacka och C:o vann på straff med 5–4” i Gotlands Allehanda den 18 juli 1951. • Bengt G Söderberg (huvudredaktör): ”Från fars och min tid: En bokfilm om Gotland 1915–1970”, Gotlandskonst, 1972. • Nils Palmgren: ”Flagranta fel på Nackas staty” i Dagens Nyheter den 23 december 2011. • Gunnar Persson: ”’Nacka’ – och drömmen om det goda livet”, Idrottsförlaget, 2019. • Carl-Henrik Fridén: ”Alla tiders fotboll: Gotlands fotbollförbund 100 år 1921–2021”, Gotlands fotbollförbund, 2021.
Finns det något härligare än en kurvig väg efter att man plockat fram motorcykeln från vinterförvaringen? Att lägga ned hojen åt höger och vänster och dra på där det är rakt. Vårkänsla!
Runt om i landet dras mc-förare till slingerbultarna. (Enligt Akademiens ordbok var det 1945 som ordet dök upp i betydelsen slingrande väg.) Den mest kända i Stockholms närhet är väg 257 mellan Tungelsta och Rosenhill på Södertörn. Cirka 15 kilometer med åtskilliga kurvor och backar.
Sträckan är dock olycksdrabbad, speciellt så här års när förarna är lite ringrostiga. Flera åtgärder har vidtagits: Hastigheten har sänkts, rejäla vägräcken har satts upp och mittremsan har räfflats. Det viktigaste är naturligtvis att inte överskatta sig själv som förare, men även om man tar det lugnt med bil så ”pirrar” det lite i magen.
Vurmandet för det gamla är också tydligt när det gäller den då relativt nya företeelsen järnväg. Stationshusen längs Djursholmsbanan (invigd 1890) och Saltsjöbanan (1893) skulle kunna platsa i en lite modernare version av hjältekonungens äventyr. (Dalkarlarna jagar i Gustavs spår på järnvägarna MVJ och LSJ mot Sälen.) För mig som inte gillar nationalromantik känns det skönt med de undantag som finns. Blogginlägget om Djursholmsbanan tar upp stationen Sveavägen, men även vid Saltsjöbanan finns en ljusglimt: Lillängen.
Området Lillängen i Nacka planlades 1937 och redan samma år stod de första villorna klara för inflyttning. Småskaligheten och funktionalismen är en skön kontrast mot det storvulna Storängen strax intill. Den 6 september 1937 öppnade hållplatsen Lillängen. Den lilla kiosk- och väntsalsbyggnaden är funktionalistisk pärla.
Det finns många välkända offentliga konstverk i Stockholm. Sedan finns det en del mindre kända. ”Naturens själ” vid Cityterminalen tillhör den senare kategorin.
En buske, ett litet träd och några stenar ska ge betraktaren ”en gestaltning av staden och dess skilda karaktärer”. Jag antar att allt är en del av konstverket. Det verkar dock som att busken spontant är på väg att ta över staden.
”Naturens själ” ägs av Cityterminalen och det är skapat av konstnären Jahn Wahlström. Förutom skylten på platsen är det svårt att hitta någon information. Konstverket ska i alla fall ge möjlighet till ”tankepaus”.
Jag tycker att det är lite synd att det hamnat på en plats där de som passerar bara skyndar förbi. Kungsbron vid infarten till Cityterminalen är en ogästvänlig plats. Jag tror att fler tankepauser hade tagits till exempel framför Cityterminalens entré mot Centralen.
Galgen avbildad 1837 av Fredrik Wilhelm Scholander.
Galgen markerad på ”Karta över belägenheten omkring Stockholm utgiven av W M Carpelan 1817”.
Här och var, även i Dagens Nyheter, har det skrivits att Anckarströms kvarlevor skulle ha tagits ifrån galgbacken efter avrättningen och begravts i trädgården vid Nävekvarns herrgård i Södermanland. Orsaken skulle vara att ägaren Gustaf Ulric Silfversparre hade varit med i komplotten mot konungen och inte ville att kumpans lik skulle vila i galgbackens ovigda jord. Silfversparre köpte dock Nävekvarn först 1793, men kanske skedde gravplundringen först året efter avrättningen.
Nävekvarns herrgård.
På 1930-talet ska herrgårdens trädgårdsmästare Ivar Pousette grävt fram några trasiga ben från en kulle. Det skulle vara intressant med en ny utgrävning, men varför krossa en myt? (Sedan finns också berättelsen att Anckarströms hjärta skulle finnas i fastern Eva Beatas grav i Markims kyrka.)
Ett vittne till Anckarströms avrättning var hans nära bekant Carl Christoffer Gjörwell (den äldre). Han beskrev evenemanget mycket detaljerat i ett brev till sin dotter daterat den 10 maj. Där får vi veta att hjärta, inälvor och könsorgan togs ut och grävdes ned. Huvudet och högerhanden spikades upp. Kroppen delades i fyra delar och lades på uppsatta hjul.
Gjörwells brev till sin dotter.
Natten mellan den 23 och 24 juli stal några personer kroppsdelarna, men redan den 27 juli hittades de slängda i Årstaskogen. Saken rapporterades i pressen, så liket var ”välbevakat”. Gjörwell återvände till galgbacken den 1 augusti för att se vad som hänt med resterna av Anckarström, även detta beskrivet i brev till dottern. Han guidades runt av en timmerman som renoverade galgen.
Huvudet och handen hade grävts ned två alnar (cirka 120 centimeter) i den muromgärdade så kallade galggården för att förhindra en ny stöld. De fyra kroppsdelarna hade satts upp på sina hjul men såg efter drygt tre månader ”hiskeligen fula ut”. Timmermannen passade också på att visa Gjörwell och hans sällskap de gravhögar som fanns runt galgen och berättade vilka som var nedgrävda.
När stadsdelen Hammarbyhöjden började byggas på 1930-talet hittades en del skelett. Fynden ska ha tystats ned för att inte skrämma de som skulle flytta in i området. Vid Solandergatan finns en stensättning som antas vara resterna av galgen.
Resterna av galgen.
Hände det att avrättade grävdes upp? 1719 halshöggs hjältekonungen Karl XII:s ”finansminister” Georg Heinrich von Görtz, efter att han fått skulden för landets usla ekonomi. En vecka efter avrättningen grävdes liket upp och smugglades i en resväska till Hamburg. von Görtz begravdes sedan i sin hemstad Schlitz.
Fakta/läs mer Carl Christoffer Gjörwells brev på Kungliga biblioteket Dagligt Allehanda nummer 174, 1792 Lars Olof Ericson: ”Anckarströms grav – skröna eller verklighet” i Tunabergsbygden 1998 Olle Söderström: ”Jakten på en begraven kungamördare” i SörmlandsNyheter den 6 september 2008
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag tidigare gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
