Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga via denna länk. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Liktrappa = vardagsingång

Kyrkligt/religion, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Sat, October 31, 2020 08:22:25

I dessa allhelgonatider minns vi våra döda. Begravningsplatser smyckas med ljus och kransar. Även de som inte orkade och valde att avsluta sitt liv vilar i vigd jord. Naturligtvis!

Fram till 1864 var det olagligt att begå självmord i Sverige, även försök och förberedelse var ett brott. En konsekvens av detta var att de som tagit livet av sig inte fick begravas på kyrkogården. Kropparna kunde till exempel grävas ned i skogen, sänkas i ett kärr eller brännas. Lagen verkar däremot, tack och lov, inte alltid ha efterlevts till punkt och pricka. Den avlidna fick dock inte föras in på kyrkogården den vanliga vägen utan kistan skulle lyftas över bogårdsmuren. Begravningen skulle dessutom ske i tysthet och graven grävdes på en undanskymd plats.

Vid ett tiotal kyrkor i Sverige finns bevarat något som av tradition kallas liktrappa. En ofta stabil stentrappa över muren intill kyrkogårdsgrinden. Det berättas att den byggts för att kunna lyfta kistor med självmördare över muren. Fenomenet tas även upp i standardverket ”När döden gästar”. Sanningen är sannolikt en helt annan. Att bygga en rejäl stentrappa för ett fåtal självmord i en församling är dåligt använd kollekt.

Trappan vid Rogslösa kyrka.

Ännu in på 1900-talet var många kyrkogårdar närmast att betraktas som en äng, långt ifrån dagens ordnade kvarter och gångar. Höet på begravningsplatsen kunde vara en löneförmån för klockaren. Utanför muren rörde sig kor, svin och får mer eller mindre fritt. Djur man inte ville ha bökande bland gravarna. I veckorna kunde grindarna dessutom hållas låsta. Den så kallade liktrappan är därför närmast att betrakta som en vardagspassage till kyrkogården och kyrkan.

Det dröjde till 1908 innan en person som tagit sitt liv kunde få en ”normal” begravning i Sverige.

En av kyrkorna med en bevarad ”liktrappa” är Rogslösa i Östergötland. Där uppmanas besökarna stänga grinden för att hålla vildsvinen utanför.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning”, Wahlström & Widstrand, 1937
Rudolf Thunander: ”Trappan i Svenarum: Om självspillingar och deras begravning” i RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol 79, nr 1, 1996

Läs även om ringarstenar – taxameter för den sista färden



Taxameter för den sista färden

Kyrkligt/religion, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Thu, October 31, 2019 06:51:33

Vid Svenska kyrkans begravningsgudstjänst ringer kyrkklockan vanligtvis i början och slutet av akten. Annat var det fram till mitten av förra seklet.

Redan när likföljet var flera hundratals meter från kyrkan skulle klockorna börja ljuda. Ringningen startade när kistan passerade en viss plats, ställen som fick namn som Liktallen och Gastbacken. Avgiften för den så kallade sammanringningen betalades till klockaren.

I de två socknarna Björksta och Tortuna i Västmanland tog man kommersialiseringen av döden ett steg längre. I mitten av 1800-talet placerades så kallade ringarstenar ut längs vägarna till kyrkan. Stenar med en prisuppgift. Ju längre från kyrkan som ringningen skulle starta, desto dyrare.

Bevarade ringarstenar – unika i Sverige – har samlats vid de båda kyrkorna. I Björksta har man dessutom placerat ut några på originalplatserna. Dyraste och längsta ringningen kostade 6 riksdaler, på 1860-talet motsvarande cirka 4 dagslöner för en vanlig arbetare.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar”, Wahlström & Widstrand, 1937
Torsten Lundblad: ”Ringarstenarna i Björksta och Tortuna socknar” i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift 1970–1971
Anna-Lena Hallgren: ”Ringarstenarna i Björksta. Dokumentation och flytt av ringarsten”, Stiftelsen Kulturmiljövård rapport 2015:61

Dyraste ringningen i Björksta.
Ringarstenen med 6 riksdaler står en bra bit från kyrkan i Björksta.
Fyra ringarstenar uppsamlade på kyrkogården i Björksta.
I Tortuna har de tre bevarade ringarstenarna en minst sagt undanskymd placering på kyrkbacken.


Trångt om saligheten i Skövde

Forn- och medeltid, Kyrkligt/religion, Övriga Sverige Posted on Mon, January 14, 2019 15:25:06

Det medeltida Skövde stoltserade med två kapell omedelbart utanför stadens staket, förutom en kyrka dit folk vallfärdade för att be Sankta Elin (Helena) om hjälp. Kapellen är borta och Elin nedgrävd i en vanlig grav – tacka Martin Luther för det.

Den fromma kvinnan Elins dotter misshandlades av sin man. Mannen slogs ihjäl av sitt gårdsfolk. Mannens släkt ansåg att Elin låg bakom mordet. Elin for till Jerusalem för att hålla sig undan och antagligen be Gud om förlåtelse för sin inblandning i dådet. När Elin kom hem dödades hon dock av svärsonens släkt. Så kunde det gå till på 1100-talet i Västergötland.

Knappt hade Elin kallnat förrän det började inträffa mirakel. Det sprang fram källor där hon mördades, där man satte ned hennes lik på väg till begravningen och flera andra platser i Västergötland. En blind återfick synen när han strök sig med hennes avhuggna finger. (Fingret finns kvar i en gömma i altaret i Götene kyrka, om du har börjat se dåligt.) Undren fortsatt vid hennes grav i kyrkan i Skövde och 1164 var succén ett faktum. Elin helgonförklarades av påve Alexander III.

Vid den källa som sprang fram när man rastade med liket uppfördes ett kapell. Det nämns första gången i avlatsbrev 1373. Sannolikt togs sten från kapellruinen när stadskyrkan skulle återuppbyggas efter stadsbranden 1759. Inget finns kvar ovan jord. Om vattnet i källan botar får var och en avgöra. Platsen (kartkoordinater 58.37613, 13.84579) ligger inom regementsområdet, men går att besöka.
Platsen för Elins kapell.

Ännu mindre finns det kvar av Sankta Birgittas kapell i norra delen av dagens stad. Det nämns första gången i ett avlatsbrev 1425. Att Skövde fick ett kapell tillägnat Vadstenas stora helgon kan man antagligen tacka Carolus Andreæ för. Han nämns som präst i Skövde 1403, men vigs till munk i Vadstena kloster 1409. Fram till sin död 1414 arbetade han hårt för att stärka Birgittakulten.
Platsen för Birgittas kapell.

Precis som för Sankta Elins kapell lär den kyrkliga verksamheten ha upphört i samband med reformationen. Även här har man påträffat lämningar under jord. Kapellet låg nära dagens korsning Käpplundavägen–Vallevägen (kartkoordinater 58.39713, 13.84449). Jag är mer tveksam om ett besök där botar något.

Fakta/läs mer
Gunnar Linde: ”Staden Skövde 1400–1759”, Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening, 1971
Henrik Klackenberg: ”Medeltidsstaden 28: Skövde” Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1981
Götene församling och Götene kommun: ”Helgonet, kvinnan och historien
Göran Lundh: ”Sankta Elin av Skövde” i Billingebygden 2017

Läs om andra städer med flera medeltida kapell
En slurk vin och en oblat eller två (Västerås)
Helge Sven i Arboga