På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Äntligen dags igen för en medeltida borg. Ytterligare en lämning där det kärvs en hel del fantasi för att förstå hur det såg ut för 800 år sedan. Följ med till Ymseborg i Västergötland.
Standardlösningen: Hitta en kulle. Mura ett torn med tjocka väggar på toppen. Sedan en skyddande mur eller palissad runt tornet. Kanske några timrade hus. Infartsvägen kan gärna skyddas en liten förborg.
Vid Ymseborg, vid sjön Ymsens västra strand, är kullen med några murrester den tydligaste lämningen. Det går att ana en brunn och platsen för förborgen (kartkoordinater 58.69315, 13.97732).
Spännande? Kanske.
Borgens tillkomst är höljd i dunkel, som det brukar heta. Kung Knut Långe pekas ibland ut som byggherre och i så fall är det runt år 1230 som gäller. 1200-talet var fullt av uppror mot den rättmätige kungen (kungarna) och Ymseborg var minst sagt i hetluften. Efter ett uppror mot Magnus Ladulås drogs den in till kronan 1282. Sedan blev det tyst – kanske revs Ymseborg redan då.
De följande århundradena plockades sten för sten för att användas i andra byggprojekt. Återvinning är ingen ny företeelse.
Å ödekyrka i Östergötland är en riktig kyrkoruin. Den ser ut att kunna rasa amman i vilket ögonblick som helst och det är förbjudet att gå innanför de gamla murarna. Den medeltida kyrkan övergavs efter en brand 1879 – det fanns en nästan helt ny kyrka i socknen. Men det är inte själva kyrkan som är det mest intressanta i Å.
Fallfärdig ruin.
På kyrkogården ligger Jon Andersson begravd och han blev enligt socknens dödbok hela 147 år gammal. En minnestavla är uppsatt på kyrkogården. Han ska ha fötts den 15 februari 1582 på Kåverö gård. Jon Andersson var i tur och ordning bonde, skomakare och torpare innan han avled på fattighuset den 18 april 1729. Det finns dock de som tvivlar på att födelseåret är rätt.
Nu är 147 år inte på något sett högsta åldern i världshistorien. Till exempel blev Noas farfar Metusalem hela 969 år.
Göteborg anlades 1621 av hjältekonungen Gustav II Adolf som Sveriges fasta punkt i väst. Med de stygga danskarna och norrmännen runt hörnet (i Halland respektive Bohuslän) såg kungen till att staden fick starkast möjliga försvar. Det ordnades med vallgravar, bastioner, kasematter, skansar och mycket annat.
Karta av Kiettel Klasson 1644.
Så småningom blev de angränsande landskapen svenska och grannarna godare. Befästningsverken själva blev omoderna och 1807 började de raseras. Några lämningar finns dock kvar. Ståtligast innanför vallgraven är bastionen Carolus Undecimus Rex (kung Karl XI) vid Kungsgatans västra ände.
Betydligt mer spännande är de två underjordiska lämningarna som man kan beskåda helt gratis! (Vill du betala så finns det guidade turer i bastionernas innandöme.)
I garaget på Sahlgrensgatan 4 återfinns bakom en glasruta till höger efter nedfarten en orillon (rundat hörn) från bastionen Carolus Dux (efter hertig Karl Filip, son till Karl IX). Längst ned i Bopalatset på Kungstorget hittar du en mur från bastionen Johannes Dux (efter hertig Johan, som till Johan III).
Murarna stod pall. Göteborg har inte intagits under sina 400 år.
Fakta/läs mer Stig Roth: ”Göteborgs uppkomst och äldre historia”, Göteborgs hembygdsförbund och Göteborgs historiska museum, 1976. Tomas Andersson: ”Pålad stad. Berättelser om Göteborg från början till nu”, Riksantikvarieämbetet, 2003. Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker, 2009.
Hertig Karl Filip i ett garage.Hertig Johan på bio.
Visby är unikt med sina ruiner från medeltiden. Den som ger sig utanför ringmuren i jakt på medeltida lämningar blir inte heller besviken. Den här bloggen har tidigare redogjort för kastalerna. Nu har det blivit dags för ruiner av prästgårdar. Häng med på resan från Bunge, i norr på storön, till Sundre, längst i söder.
Bunge
Resterna av prästgården från 1300-talet ligger väl synliga alldeles intill kyrkogården. I ett hörn av byggnaden reser sig väggarna, med bland annat en vacker infattad fönsteröppning, upp mot sju meter. Av grundmurarna går det att uttyda att bottenvåningen hade två rum. Större delen av byggnaden revs 1807 och materialet återanvändes vid ett nybygge i närbelägna Fårösund.
Hellvi
Även prästgårdsruinen i Hellvi ligger väl synlig, i änget söder om kyrkogården. Den ska ha varit i bruk från mitten av 1200-talet till senare delen av 1500-talet då pastoratet lades under Lärbro. Tre rum i bottenplanet, med en ugn i den så kallade dagligstugan.
Tingstäde
Platsen för den medeltida prästgården har hamnat på kyrkogården sedan den utvidgats norrut. Grundmurarna är markerade, men den tydligaste lämningen är den ståtliga och välbevarade gårdsporten. Prästgården benämns 1744 som ”ganska storartad”. I den norra stigluckan har man murat in två reliefer, föreställande Petrus och Paulus, som troligen smyckat prästgården.
Viklau
Prästgårdsruinen restaurerades och lyftes fram som besöksmål för enbart drygt tio år sedan. Den ligger numer fullt synlig strax nordost och kyrkogården. Prästgården ska ha förstörts i en brand 1584. Enligt informationstavlan på platsen ska cementtrumman i ruinens sydvästra hörn ha byggts som en gömma för kyrksilvret under andra världskriget.
Linde
Även den gamla prästgården i Linde, sydväst om kyrkogården, tros ha övergivits redan under 1500-talet. Väggarna är bevarade till en dryg meters höjd på något ställe och det är lätt att urskilja planlösningen med fyra rum. Intressanta detaljer är resterna av två ugnar, nedre delen av en trappa och en avloppsränna genom en av ytterväggarna.
Lau
Ruinen, öster om kyrkogården, restaurerades grundligt 1935–36 och murarna höjdes rejält på sina ställen, så mycket att lite av ruinkänslan har försvunnit. Prästgården har antagligen sitt ursprung i en kastal från 1100-talet – de två nordligaste rummen har betydligt kraftigare ytterväggar. Under 1200- eller 1300-talet har anläggningen byggts om till prästgård med ytterligare fyra rum i söder.
Sundre
Lämningarna är otydliga men spännande. Den medeltida prästgården norra kortsida är gemensam med bogårdsmuren i sydvästra hörnet och utanför densamma kan man ana grundmurarna i gräset. Tydligaste lämningen är en bevarad mellanvägg, med en rundbågig portal, som nu fungerar som yttervägg i en liten stallbyggnad.
Det är något viss med rundkyrkor, inte bara det att långhuset är runt och kallas rundhus. Vetenskapen tvistar om bakgrunden till den runda arkitekturen. • Byggdes de på grunden av runda hednatempel? • Var kyrkorna byggda runda för att även kunna användas som försvarsanläggning? • Hade inspirationen kommit från Heliga gravens runda kyrka i Jerusalem, uppförd av romerske kejsaren Konstantin 335? Kanske är svaret en kombination, kanske något helt annat.
I Sverige har man identifierat tretton medeltida rundkyrkor. Tre av dessa ligger (låg) i vackra Falbygden: Agnestad, Dimbo och Skörstorp. Enligt västgötalagen uppfördes de två förstnämnda av biskop Bengt den gode i Skara, det vill säga under andra halvan av 1100-talet.
Det fina med de tre kyrkorna är att de är exempel på tre helt olika stadier av bevarande. Vilken blir din favorit?
Den som vill uppleva en hel kyrka beger sig till Skörstorp. Många av de bevarade rundkyrkorna i Sverige har byggts in i större kyrkokomplex, men den i Skörstorp är fortfarande rund och fin i formen.
Vackra Skörstorp.
Gillar man kyrkoruiner, eller i det här fallet grundmurar, rekommenderas Agnestad. Gravar tyder på att det legat en äldre kyrka på platsen. Enligt urkunderna bör rundkyrkan ha övergivits omkring 1540.
Spänande Agnestad.
Gillar man kyrkor som är helt borta rekommenderas Dimbo. Här tröttnade församlingen på den lilla och förfallna medeltida kyrkan. Rundkyrkan revs helt sonika och materialet användes i den nya fyrkantiga kyrkan som uppfördes intill under åren 1814–17. Den gamla kyrkplatsen markeras av en gammal gravsten som ställts på högkant.
Dimbo i slutet av 1600-talet, teckning av Johan Peringskiöld.Dimbo 2020.
Har du inte vägarna förbi Falköping kan du avnjuta rundkyrkor, mer eller mindre inbakade, i Valleberga i Skåne, Hagby och Voxtorp i Småland, Vårdsberg i Östergötland, samt i Bromma, Munsö och Solna i Uppland.
Fakta/läs mer Ing-Marie Nilsson: ”Rundkyrkor i Norden”, D-uppsats i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet VT 1994 Bonnier mfl: ”Svenska kyrkor”, Medströms, 2008
Gamla Magelungsvägen i Örby villastad i södra Stockholm fick sitt namn 1968 i samband med att nuvarande Magelungsvägen planerades och byggdes. Fem år senare öppnade den nya sträckan och kanske var det i samband med detta som fyra villor längs vägen revs.
Ekonomiska kartan från 1951 ger en detaljerad bild av området. Efter den sammanhållna bebyggelsen ligger tre villor för sig själv lite längre österut. Ytterligare lite österut ännu en villa.
Ekonomiska kartan 1951.”Officiell karta över Stockholmstrakten”. Den yttersta av de tre första villorna har nummer 101.
I dag slutar Gamla Magelungsvägen i en vändplan, men fortsätter som cykel- och gångbana österut. Lite norr om banan, nedanför bergsbranten, finns tydliga lämningarna efter de tre första villorna. Bland annat grundmurar och betongdetaljer (kartkoordinater 59.26331, 18.02920). Resterna efter den fjärde villan ligger strax öster om gångbanan upp till Nåttarövägen (kartkoordinater 59.26249, 18.03327).
Tyvärr är det dåligt med fakta om de fyra villorna, såväl i arkiven som hos myndigheter och lokala föreningar. Moderna ruiner är dock alltid värda ett besök, inte minst eftersom de riskerar att försvinna snabbt när staden växer.
Vintern får väl anses vara avslutad och i Stockholm blev det inte mycket till snö. Det hade varit intressant att se hur arrangörerna hade löst ett hypotetiskt vinter-OS i huvudstaden 2020. Klimatet blir varmare och varmare och när Stockholm väl får spelen kanske alla utomhusgrenar måste avgöras på annan plats. Det var bättre förr!
I början av 2010-talet föll banan för åldersstrecket. Den var omodern och skulle kosta för mycket att hålla igång. 2013 revs den historiska rodelbanan. På Youtube finns en filmsnutt av banan innan rivningen.
Idag återstår det mesta av betongskalet i banans nedre del. (Nås enklast från slutet av Skidbacksvägen.) Den övre delen påminner om en grusad motionsstig. Över sträckan hänger den gamla belysningen kvar. Det känns lite sorgligt. Man kan föreställa sig spänningen och farten i elljuset en vinterkväll.
Det har länge diskuterats om en ny bana i Saltsjöbaden, bland annat i en utredning 2010, men inget har blivit av. Klubben satsar numer på alpinrodel, slalom i skidbackar, och den gamla rodelbanan kommer antagligen att återställas till en kälkbacke.
Sveriges enda bana finns i jämtländska Hammarstrand. Den är dock omodern och saknar konstfrysning. I Stockholms ansökan för vinter-OS 2026 skulle rodel, bob och skeleton avgöras i vintersportlandet Lettland.
Fakta/läs mer Björn Walden: ”Saltsjöbadens Rodelklubb – Kälksport i Saltsjöbaden” i ”Saltsjöbadens IF 100 år”, 2006
Banans övre del.Banan gick även över en bro.Miniorstarten till vänster, sedan väntar ”Lilla S:et”.”Stora S:et” sett nerifrån.Avslutningen ned mot Neglingeviken.
Just nu pågår flytten av staden Kiruna i Lappland. Gruvan framför allt. Ingen gruva – inga jobb – ingen stad, är mantrat. Men flytten är inte unik i Sverige. I södra Dalarna återfinns samhället Grängesberg.
Gruvdriften i Grängesberg tog riktig fart under slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet lär Grängesbergsbolaget ha varit Sveriges mest lönsamma företag. Samhället växte så att det knakade. Det var bara ett problem, malmkroppen försvann in under gruvanläggningarna, järnvägen och samhället på gruvans östra sida. Gruvan fick flytta till dagbrottets västra sida – järnvägen och samhället fick ta ett par steg österut.
De sista delarna av samhällets gamla centrum övergavs i början av 1970-talet. Det mesta är helt raserat eller täckt av deponi. Stora delar är avspärrat på grund av rasrisken och det ska ta på STÖRSTA allvar. Men Grängesberg utanför stängslet är värt ett besök.
Börja vid den lilla parkeringen vid järnvägsviadukten strax norr järnvägsstationen. Studera de gamla bilderna av samhället som hembygdsgillet satt upp på två tavlor. (Den ekonomiska kartan från 1966 och den arkeologiska rapporten från Dalarnas museum ger en bild av hur samhällets centrum såg ut innan flytten. Rapporten är mycket omfattande och listar alla lämningar som finns kvar ovan jord. Eniros funktion Historiska flygfoton är som vanligt till stor hjälp när det handlar om nutidsarkeologi.)
Ekonomiska kartan 1966. Området väster om järnvägen är helt utraderat.
Följ den asfalterade cykelbanan tills du kommer fram till den andra avtagsvägen till höger (kartkoordinater 60.07725, 15,00399). Här låg samhällets centrum, det så kallade Byxfickstorget. Namnet kommer av att arbetarna under storstrejken 1909 stod på torget med händerna i fickorna. (Benämningen är inte unik för Grängesberg.) Runt torget eller i närheten låg kyrkan, affärer, hotell, skola, sjukstuga… Idag bara snårskog.
Byxfickstorget på ett vykort från 1904.
Ta vägen till höger längs med stängslet. Efter ett litet tag skymtar du resterna av en mur som går längs med avspärrningens insida. Det är den gamla kyrkogårdsmuren. Mer finns inte kvar att se utanför avspärrningen när det gäller det civila samhället. Är man intresserad av rester av gruvdriften finns mycket mer. Bland annat en gammal järnvägsviadukt om du fortsätter ett par hundra meter längs den inslagna vägen.
Byxfickstorget september 2019.
1989 beslutades att gruvan skulle läggas ned och året efter rullade det sista malmtåget till Oxelösund. Grängesberg miste hälften av sina invånare från de nästan 7.000 som fanns 1950. Många bostadshus förföll och hela hyreshus har rivits. Idag är Spendrups den stora arbetsgivaren och det är glädjande att se att de vackra gamla arbetarbostäderna längs Björkallén har börjat renoveras. I ett annat bostadsområde har två gamla gruvarbetarbostäder blivit museum.
Fakta/läs mer Bennström, Carlsson & Jönses: ”Grängesberg – kulturhistorisk utredning av gruvområdet”, Dalarnas museum, 2011 ”Industrilandskap i Bergslagen 2010–2011”, Föreningen Larsbo kalk och Stripa gruvas vänner, 2011 Ludvika lexikon om Grängesberg
Det finns många industriminnen kvar, bland annat denna järnvägsviadukt.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
