På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det hör inte till vanligheterna att en medeltida borg försvinner i historiens mörker för att sedan oväntat dyka upp igen efter flera sekler. Så är det dock med Skeingeborg i norra Skåne.
1924 skrev Sigfrid Fluur, landsfiskal i Vittsjö, till riksantikvarien och berättade om lämningarna av en borg på en ö i Skeingesjön (kartkoordinater 56.36121, 13.88845). Därmed väcktes ruinen ur sin törnrosasömn. Utgrävningarna 1949–50 avslöjade en mycket ovanlig anläggning.
En fyra meter hög ringmur hade uppförts som en oktagon med en diameter på cirka 40 meter. Innanför muren påträffade arkeologerna rester av några mindre och en större byggnad. Myntfynd tyder på att borgen brukades från slutet av 1100-talet till mitten av 1200-talet. Sedan övergavs den. Murarna raserades och byggnaderna kan ha monterats ned och flyttats.
Höljd i dunkel är också Skeingeborgs tillkomst. En teori är att den uppfördes av ärkebiskop Absalon och kung Valdemar den store (fosterbröder) för att markera övertagandet av Skåne.
Fakta/läs mer • Anders Ödman: ”Järnskatt och borglän” i Ale – historisk tidskrift för Skåneland 4/1992. • Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska Media, 2002.
Öland har den ståtliga ruinen efter Borgholms slott. På ön finns även flera storslagna fornborgar, som Eketorp och Gråborg. Det finns mycket skrivet om dessa, betydligt mindre om en ruin vid Hornssjön på norra Öland.
På den så kallade Klosterholmen finns källarmurarna kvar efter en större byggnad (kartkoordinater 57.19689, 16.94073). Namnet kommer efter att ruinen tidigare felaktigt antogs vara lämningarna av S:t Ottos kapell, som skulle ha haft någon koppling till klostret i Roma på Gotland.
Ruinen en sommardag 1980.
Hornssjön var fram till 700-800-talet en havsvik. Efter att ha snörts av från havet är den Ölands enda riktiga insjö. Den har sänkts vid ett flertal tillfällen, senast med 1,4 meter i början av 1900-talet. Runt ruinen märks tydligt vallgravarna, som före sjösänkningarna på 1800-talet var vattenfyllda. Arkeologerna har dessutom hittat resterna av en kajplats. Förutom namnet Klosterholmen ges ruinen namnet Nackholm i litteraturen.
Bland annat Riksantikvarieämbetet anger att anläggningen sannolikt var en befäst medeltida storgård. Boningshuset beläget på holmen med ekonomibyggnaderna på fastlandet. Framför mig ser jag en mindre version av Glimmingehus. Enligt samtida vittnesmål ska huset ha varit en ruin redan i mitten av 1600-talet.
En annan teori är att det är en kungsgård uppförd i mitten av 1500-talet på order av hjältekonungen Gustav Vasa. Den sentida kungsgården finns kvar en kilometer söder om ruinen. Där hamnade den senast 1683 enligt den äldsta kartan.
Som historieintresserad med sommarstuga i Bergslagen går det inte att undvika alla gamla gruvor och hyttor. Det finns mycket spännande att se! Järnhanteringen på min födelseö Gotland är inte lika imponerande.
Gruvdriften på Utö i Stockholms södra skärgård drog sannolikt igång redan i mitten 1500-talet, men det var först i början av 1600-talet som den blev storskalig. Verksamheten, som pågick till 1879, har lämnat tydliga spår i landskapet på ön.
Den brutna järnmalmen måste dock vidareförädlas. Närmaste masugn fanns på Ornö, men mycket skeppades till nuvarande Finland. Vid Lummelunds bruk på Gotland finns ett rejält vattenflöde som utnyttjats för diverse verksamheter sedan medeltiden. Varför inte också en masugn med tillhörande stångjärnshammare nu när Gotland erövrats från de stygga danskarna? Det var ju lätt att frakta malmen från Utö till Gotland.
Vid årsskiftet 1651–52 var stockholmsbaserade handelsmannen Kristoffer Neumans hytta igång. Den bestod av en masugn och två hammare, drivna av vattnet som forsade ut ur grottan i klippkanten. Det färdiga stångjärnet skeppades sedan ut från Brissund en liten bit söderut och det mesta gick på export. Neuman anlade även en mindre hytta, med masugn och smedja, i Vaste vid Kappelshamnsvikens västra sida.
Anläggningen i Vaste blev kortlivad och lades ned någon gång före 1695. I Lummelunda höll man ut till 1712. Orsaken till nedläggningen ska ha varit brist på träkol, det går åt en hel del skog, samt att det var svårt att hitta smeder.
Efter drygt 300 år är spåren av den gotländska järnindustrin blygsamma. I Vaste finns en slagghög inne på privat mark (kartkoordinater 57.83984, 18.78635). Även i Lummelunda finns slaggrester. Där finns också den nedre delen av masugnen. Murverket har haft någon sentida användning, men det går att ana ugnens rundade form (kartkoordinater 57.73959, 18.40567).
Lummelundas stora sevärdhet är grottan. Märkvärdigt är också det stora vattenhjulet. Historien om järnhanteringen är grädden på moset.
Fakta/läs mer • Erik B Lundberg: ”Lummelunds bruk: Anteckningar om de gotländska järnbruken”, Jernkontoret, 1939. • Gunnar Ahlqvist: ”Järnbruk på Gotland under stormaktstiden” i Från Gutabygd 1991, Gotlands hembygdsförbunds förlag.
Det är mer eller mindre en skandal. Först nästan 15 år efter bloggens start kommer ett inlägg om Öland. Som gotlänning har man fullt upp med sin egen ö och avsaknaden av en färjeförbindelse mellan öarna gör inte saken bättre.
Stora alvaret på Öland är en mäktig upplevelse när man lämnar vägen och beger sig ut till fots på den flacka hällmarken. Horisonten är fri åt alla håll. Underbart vid vackert väder, men det är lätt att förstå utsattheten vid motsatsen.
Förutom sällsynta växter och djur är Stora alvaret fullt av spår efter tusentals år av mänsklig aktivitet. En ”unik” lämning är fårvaktarkojorna. Kojorna fungerade som enkla väderskydd för byns gemensamma herde. Väggarna är kallmurade med de stenar som fanns tillgängliga på platsen. Något tak lades aldrig.
Funktionen med en gemensam herde uppstod vid radbyarnas tillkomst i början av medeltiden. Från morgon till kväll vallade han eller hon de olika bybornas djur. På Öland finns byherdar skriftligt dokumenterade från tidigt 1600-tal, men de har antagligen funnits långt tidigare än så. De blev kvar en bit in på 1900-talet.
En inventering gjord av Länsstyrelsen i Kalmar 1997–98 lokaliserade 28 fårvaktarkojor – alla mer eller mindre raserade. Med bra på fötterna, och lite vighet vid stenmurarna, är det en fin promenad till kojan strax söder om Möckelmossen (kartkoordinater 56.51939, 16.53687). Möckelmossen är dessutom en utmärkt plats att skåda fåglar.
1300-talet var minst sagt ett turbulent århundrade för Gotland. Handelsfartygen blev större och behövde inte längre mellanlanda, digerdöden slog till, danske kungen Valdemar Atterdags erövring kostade flera tusentals gutar livet, utländska makter slogs om ön. Och så dog Erik av Mecklenburg.
Albrekt av Mecklenburg kom till makten i Sverige genom en statskupp (och med vapenmakt) 1364. Hans styre imponerade dock inte på landets stormän och 1388 avsattes han i en statskupp. Helt slut tog det året efter i slaget vid Åsle utanför Falköping där han och sonen Erik tillfångatogs av den nya regentens, drottning Margareta, trupper. De frigavs först 1395.
Staden Visby förblev dock i mecklenburgarnas händer. Året efter att ha släppts landsteg Erik av Mecklenburg med en stor styrka på Gotland och befälhavaren för de svenk-danska trupperna på ön bytte snabbt sida. Ett första steg mot att ta tillbaka den svenska kronan hade tagits. Lyckan blev dock kortvarig. Den eventuella tronföljaren dog i pesten sommaren 1397 på fästet Landeskrone, som han låtit uppföra vid nuvarande Klintehamn, tre mil söder om Visby.
Lammen har intagit borgen.
Gotland fortsatte att bollas hit och dit i historiens spel. Det behärskades av sjörövarna vitaliebröderna och adelsrepubliken Tyska Orden innan drottning Margareta slutligen 1408 fick kontroll över ön som hennes far Valdemar hade erövrat 1361. Gotland blev en del av Kalmarunionen.
Erik av Mecklenburg begravdes på kyrkogården vid tyskarnas kyrka, S:ta Maria, i Visby, i den hittills enda kungliga graven på Gotland. En gavel från hans gravmonument sattes 1913 upp på väggen i Stora kapellet i domkyrkan. Mecklenburgs vapen, tjurhuvudet, går att ana. Samtidigt lät storhertigen av Mecklenburg, Fredrik Frans IV, sätta upp en minnestavla på väggen.
Sista spåret av Erik.
Landeskrone brändes bara efter något år av Tyska Orden. Den kraftiga jordvallen och vallgraven finns kvar (kartkoordinater 57.39773, 18.17393). Kanske har det funnits någon träpalissad på vallen. Byggnaderna innanför vallen har varit av trä. Anläggningen, som mäter cirka 110 x 75 meter, har återanvänts i militära syften fram till 1700-talet.
Fakta/läs mer • Olof Rudolf Björkegren: ”Epitafier och andra gravmonument i Visby domkyrka: Kort vägledning för besökande”, 1925. • Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands Fornsal, 1994. • ”Bildandet av naturreservatet Vivesholm, Sanda, Gotlands kommun”, Länsstyrelsen Gotlands län, 2016.
Bulverket på botten av Tingstäde träsk på norra Gotland är en av öns absolut märkvärdigaste sevärdheter och då är ändå konkurrens mycket hård. Dessutom är det förhållandevis få som sett fornlämningen vilket gör den än mer speciell. Dess historia och funktion är som det heter höljd i historiens dunkel.
Bulverket bestod av upp mot 30 meter breda ”bryggor” vilande på stockkistor. Bryggorna bildade en fyrkant på cirka 170 x 170 meter. På dem har det stått hus, inne i fyrkanten har det funnits en hamn och utanför en pålkrans till skydd för anläggningen. (Husen var så kallade bulhus, vilket gett namnet.) Att det kärvts en stor arbetsinsats för att uppföra Bulverket är forskarna överens om, men hur stor råder det delade meningar om. Upp till 200 000 dagsverken förekommer, men de senaste uppskattningarna verkar ligga på 38 000.
Undersökningar på 1980-talet visar att Bulverket troligen uppfördes på 1130-talet och det kanske bara var i bruk i 50 år. Det har troligen inte varit en fast bosättning. Det finns inga tecken på brand, så det är svårt att säga varför dess historia blev så kort. (Talesättet ”Det rökte som när Tingstäde träsk brann” sägs vara mycket gammalt, men det kanske var något annat som gick upp i rök.) Det är inte helt otroligt att anläggningen sjönk i den dyiga botten. 90 procent av konstruktionen bedöms idag ligga gömd/skyddad i kalkbleken.
Forskningen har inte heller något svar på vad Bulverket hade för funktion. En teori är att det skulle vara en plats att fly till i orostider.
Likt andra stora sevärdheter, som Machu Picchu i Anderna, har Bulverket alltid varit känt av lokalbefolkningen för att sedan plötsligt ”upptäckas” av någon utomstående. I Bulverkets fall av en arkeolog från fastlandet på 1860-talet.
Stockarna i konstruktionen har konserverats av kalkgyttjan och de som inte har begravts i dyn är fullt synliga under ytan. Träsket är som mest bara 1,7 meter djupt. Anläggningens hörn är utmärkta med bojar så det är lätt att hitta. Har du inget eget flytetyg så hyr en båt av Tingstäde hembygdsförening.
Det är en mycket mäktig upplevelse att glida fram över den 900 år gamla lämningen.
Det är lätt att förstå valet av plats. Värmskogs kyrka i västra Värmland ligger mycket vackert intill sjön Lilla Värmeln. Ett val som även gjorts av många generationers kyrkobyggare.
Sommaren 1947 genomfördes en utgrävning av området mellan kyrkan och sjön. Primärt för att undersöka traditionen att där funnits en äldre kyrkogård. Under grävningen påträffades grundmurar av två äldre kyrkor, båda uppförda av trä.
Vackert i Värmland.
Den äldsta kyrkan på platsen har bedömts vara uppförd redan på 1200-talet. På 1650-talet var den rutten och förfallen och en ny kyrka uppfördes nästan vägg i vägg. Murarna av de båda har lämnats synliga för nutida besökare.
Kyrka nummer två blev snabbt för liten för församlingen och redan på 1760-talet uppfördes dagens stenkyrka. En ängel med timglas och psalmtavlorna är från 1600-talskyrkan.
Glädjen blev inte dock inte så långvarig. 1799 blev kyrkan helt utbränd efter att ha antänts av gnistor från en hyggesbränning. Brukspatronen som var ansvarig för eldningen ålades att återställa byggnaden.
Värmskog är födelseplats för telefongeniet Lars Magnus Ericsson och på kullen vid kyrkan står en minnessten. På samma kulle stod de två första kyrkornas klockstapel.
De medeltida kastalerna vid kyrkorna på Gotland tillhör öns stora sevärdheter och den här bloggen har tidigare tipsat om hur man gör en trevlig kastalsafari från norr till söder. De senaste decennierna har lett till nya spännande upptäckter i kastalbranschen.
1986 skulle skolbyggnaden i Näs byggas ut åt väster. Vid schaktningsarbetet frilades ett hörn av en kraftig stengrund. Grunden kunde friläggas till måtten 3,8 och 5,5 meter och den försvann in under skolhuset. Enligt en kartuppgift från mitten av 1800-talet skulle det på platsen för skolhuset funnits en ”stenbunden backe, fordom ett kastell”, så kanske var det resterna av en kastal som hittats. Eller kanske den medeltida prästgården.
Utbyggnaden av huset genomfördes och murresterna hamnade inom torpargrunden. Den nyfikna får nöja sig med att beskåda det som idag är bygdegården, strax sydväst om Näs kyrka.
Vilar det en kastal under det gamla skolhuset i Näs?
Det senaste vad gäller kastaler på Gotland är Hamra på Storsudret. När den föga imponerande kullen, ett par hundra meter öster om kyrkan, började grävas ut 2016 frilades de kraftiga grundmurarna till en rektangulär byggnad på ungefär 14 x 11 meter.
Rundade former i Hamra.
En kol 14-analys av trärester visar att anläggningen kan ha uppförts redan under den första hälften av 1000-talet – alltså under vikingatidens sista skälvande årtionden. Förutom åldern är det två saker som utmärker murresterna. Dels att de är mycket tjocka, 250 centimeter, dels de rundade hörnen. Två faktum som fått arkeologerna fundera på vad det egentligen är som man har grävt fram.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
