På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Köpenhamn belägrades från augusti 1658 och nästan två år framåt. I byn Brønshøj, nordväst om staden, upprättades ett fältläger som kom att växa till en större stad. Som mest kan invånarantalet varit 30 000. (År 1650 beräknas 35 000 ha bott i Stockholm.) Lägret gavs namnet Carlstad.
Det stora stormningsförsöket av Köpenhamn blev ett mycket blodigt misslyckande. När KXG dessutom oväntat lade stövlarna i vädret (influensa) i början av 1660 gick musten ur de blågula. I freden som undertecknades i Köpenhamn i maj avträdde Sverige Trondheims län och Bornholm. Stormaktsväldet hade börjat krympa.
Det fina är att Carlstad inte är helt utraderad. På Brønshøj torv, som nu ligger väl inne i den danska huvudstaden, finns sedan 2009 ett monument föreställande tre militärtält. I närheten hittar du den lilla gatan ”Svenskejejeren” med Bellahøj skole. I entrén finns en stor väggmålning föreställande det svenska lägret. Den går bra att beskådas genom glasdörrarna.
År 2024 existerar Danmark i högsta grad som land och Sverige har kanske blivit lagom stort….
Det här inlägget har varit på gång i många, många år. Det har åkt in och ut på ”publiceringslistan”. Ofta ersatt av aktuellare och/eller intressantare platser. Nu är det i alla fall dags att presentera cistercienserklostret i Viby strax nordost om Sigtuna.
Enligt det så kallade Vibybrevet från 1160-talet donerade en kvinna vid namn Doter byn Viby till munkarna. Sonen Gere motsatte sig dock detta och till slut fick hjältekonungen Knut Eriksson rycka in och reda ut situationen. Regenten skänkte munkarna ny mark i Julita i Södermanland och på 1180-talet anlades det nya klostret.
Det är i högsta grad osäkert hur mycket kloster som hann byggas i Viby. Vid en arkeologisk undersökning 1973 påträffades en stensatt grav och murrester, som tolkades som lämningar efter klostret. Vid en mer omfattande undersökning 1997–2000 kunde arkeologerna konstatera att fynden var en tidigare okänd stenkyrka från början av medeltiden. Kyrkan hade inte färdigställts, kanske avstannade bygget när platsen donerades till munkarna.
Idag finns inget religiöst att titta på i Viby. Däremot är byn mycket väl värd ett besök. En oskiftad klungby med gårdar från 1800-talet. Resterna av kyrkan hittades på kullen i byns mitt, men de täcktes över när undersökningen var klar.
På 1800-talet fanns det hundratals små hälsobrunnar/kurorter runt om i landet. De flesta var små och lockade i första hand bara gäster från närområdet. Några, som Loka och Ramlösa, blev rikskända. En av de mindre var Källvik, vackert belägen vid kusten cirka 15 kilometer norr om Västervik.
Som ortsnamnet säger så fanns här några källor nära havsviken. Det var både källor med järnhaltigt vatten och källor friskt vanligt vatten. Första skriftliga beviset på brunnsdrickning i Källvik är från 1799.
Under 1800-talet och framåt växte verksamheten med de byggnader som tillhör en hälsobrunn. Varmbadhus med brunnssalong (1872), hotell (1873), nytt hotell (1876), societetshus (1928). För inkvartering uppfördes dessutom ett antal mindre villor. Ångfartyg trafikerade kusten från Stockholm i norr till Kalmar i söder.
Varmbadhuset på vykort. Foto: Maria Lundqvist.
Förutom dricksvatten och kalla och varma bad lockade Källvik med bland annat frisk luft och diverse behandlingar.
För de flesta kurorter blev tiderna kärvare när den allmänna sjukvården och de sanitära förhållandena i hemmen förbättrades. Källvik drog sin sista suck som kurort 1943. Det nya hotellet brann ned redan 1881, som resultat av ett försäkringsbedrägeri. Det gamla hotellet brann 1945 under att det användes som förläggning för baltiska flyktingar. Varmbadhuset revs i slutet av 1950-talet. Av de större byggnaderna återstår bara societetshuset (Källviksbrunnsvägen 7), som är i dag är privatbostad.
Societetshuset uppe till vänster och det lilla brunnshuset nere vid viken.
Nere vid viken står dessutom ett litet brunnshus kvar. Det vårdas av de boende i området och inhyser ett litet museum om brunnsepoken. Öppet på helgerna under sommartid.
Det serveras inget vatten längre i brunnshuset.
Men det finns något som skiljer Källvik från landets övriga bortglömda hälsobrunnar. Povel Ramel tillbringade ett antal somrar i Källvik som ung och 1939 satte han upp sin allra första revy, ”Sommarfräknar”, på societetshuset. Ramel lär dock ha förnekat att hans klassiker ”Sorglösa brunn” skulle ka något med Källvik att göra.
Den lilla villan Paddan (1897) där Povel Ramel bodde med sin familj.
Fakta/läs mer • Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:s förlag, 1883. • ”Svenska bad- och kurorter 1918”, Hasse W Tullbergs förlag, 1918. • Hans Broomé: ”Källvik – en småländsk brunns- och badort”, Kalmar läns museum, 1970
Det är en mäktig raksträcka, de nästan två milen norrut från Uppsala till Björklinge. Visserligen inte spikrak, men så rakt det kan bli med tanke på naturliga hinder i geografin.
År 1643 beslutades att Uppsala skulle få en ny stadsplan. De snirklande medeltida gatorna ersattes med ett ståndsmässigt rutnät. Som en förlängning av planen drogs i princip raka utfartsvägar åt norr, öster och söder. (Nej, hjältedrottningen Kristinas fingrar är inte inblandade.) Staden väster om ån gick inte helt att få in det ”perfekta” rutnätet. Kanske var det därför det inte blev någon raksträcka västerut.
Vägen söderut från kyrkkullen i Björklinge. Hösten 2023.
Längs vägen finns naturligtvis milstolpar. Den sista modellen är av järn, uppsatta på order av landshövding Robert von Kræmer 1850 och försedda med hans initialer ”RvK”. Enligt egen uppgift ska han ha bekostat dem själv. Stolparna visar avståndet (1 gammal mil = 10 689 meter) till Stockholms slott, en stolpe varje fjärdingsväg (1/4 mil).
Inne i Uppsala, i korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan, står en ståtlig helmilsstolpe kvar (7 mil till Stockholm), låt vara inte riktigt på sin ursprungliga plats.
Ståtlig milsten inne i Uppsala.
Strax söder om Lilla Vallskog fanns tidigare en gränsmarkering som visade var Uppsala stad började/slutade. Den drygt en meter höga markeringen av järn är borttagen och det är högst oklart var den befinner sig. Länsmuseet hänvisar till kommunen, som hänvisar till länsstyrelsen, som hänvisar till länsmuseet…
I Högsta byggdes en ny bro 1935-36 och en av de ursprungliga böjarna på vägen rätades ut. I och med vägomläggningen förlorade en uppsättning kor tillgång till sitt dricksvatten i ån. En ”kotrumma” anordnades under vägen, precis norr om den nya bron, så att djuren passera under vägen. Än i dag finns det möjlighet att gå under vägen i en lite enklare tunnel.
”Kotrumman” vintern 2023–24.
Inne I ”byn” finns den flera hundra år gamla stenvalvsbron kvar. I den nordvästra delen av brovalvet sitter en rest av en runsten. Den stod ursprungligen i Örke i Skuttunge. Stenen slogs sönder under 1700-talet och delen i valvet är allt som återfunnits. Den ursprungliga texten löd ”Ragna lät resa sten efter fader sin Otvagen”, nu återstår bara två ord ”efter fader”.
Resterna av runstenen kan anas ”klockan 11” i valvet.
Strax söder om stenvalvsbron låg Högsta gästgivaregård. Huset från slutet av 1700-talet är idag privatbostad. Framför står en liten minnessten som markerar platsens historia.
Gästgiveriet i Högsta.
I Björklinge låg gästgiveriet precis söder om korsningen med Sandbrovägen. Byggnaden revs för drygt tio år sedan. Intill stod tidigare en så kallad väghållningssten. Den är nu flyttad till grässlänten mitt emot kyrkan. Texten lyder ”FJUCKBY – No 2 1/2 M – J.P.” med en pil under. En bonde med initialerna J P i Fjuckby ansvarade för vägglott nummer 2, som var en halvmil lång. Det är dock en annan väg – och därmed en annan historia.
Det är gott med äpplen och extra gott är det med svenska äpplen. Extra, extra gott är det med svenska äpplen där man kan besöka och klappa själva moderträdet.
Det kanske mest kända exemplet är Åkeröäpplets moder som återfinns på godset Åkerö i Södermanland. Stenkyrkeäpplet härstammar från Stenkyrka på norra Gotland och ett av två(!) moderträd fanns i alla fall kvar 2009. I Östergötland ska Gyllenkroks astrakan ha sitt moderträd på Regnaholms slott.
När astrakanen ”upptäcktes” och började odlas i mitten av 1800-talet antogs felaktigt i huvudstaden att sorten härstammade från Gyllenkroks slott Svenstorp i Skåne. (Något man var mycket skeptisk till i Skåne.) Först 1951 hittades moderträdet vid Regnaholm. Trädet ansågs vara från sekelskiftet 1700–1800 och slottet ägdes av familjen Gyllenkrok 1745–1873.
Som halvskåning har jag naturligtvis läst det mesta som Fritiof Nilsson Piraten skrivit. En skrönornas mästare och serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 tillhör mina första riktiga teveminnen. Bästa Piraten-sevärdheter återfinns dock i Småland.
Efter att ha utbildat sig till jurist i Lund, där han fick sitt tillnamn Piraten, praktiserade han som advokat i Stockholm och Tranås. Under de tio åren i Småland, 1921–31, började skrivandet och efter succédebuten 1932 med ”Bombi Bitt och jag” var det slut med juridiken.
Piraten hyrde tillsammans med hustrun Karin Maria Jerlov bottenvåningen i en större villa på Storgatan 48 i Tranås. Hon drev tandläkarpraktik i huset. För hundra år sedan var området öppnare med friliggande hus, idag är läget minst sagt instängt på baksidan.
Storgatan 48 hösten 2023.
Advokaten/författaren hade periodvis stora problem med alkoholen. Under tiden i Tranås tillbringades enligt uppgift lika mycket tid på villans veranda tillsammans med goda vänner som på advokatkontoret. Praktiskt nog fanns en lucka in till köket så att påfyllning kunde serveras utan onödiga omvägar.
Jag vet inte om luckan används nuförtiden. Villan forsätter dock att tjäna kulturen som lokal för konstnärer och författare.
Jag vet inte hur ofta kommunala beslut i Östersund blir en världsnyhet, men sannolikt inträffar det inte varje månad. Därför är det lite underligt att när det väl sker så faller det ändå i kollektiv glömska.
För 60 år sedan hade man fått nog i republiken Jämtlands huvudstad. Inte mer hundskit i stadens parker och lekparker. Jyckarna måste lära sig gå på toaletten! Den 28 maj 1965 öppnade världens första hundtoalett i Odenparken. Anläggningen bestod av en låda med sand, cirka 70 x 70 cm, och naturligtvis en stolpe i mitten. En parkvakt skulle se till att den hölls ren och snygg.
Premiärkund blev sexåriga pudeln Sotis som, enligt närvarande reporter, helförtjust nyttjade bekvämligheten ur alla möjliga vinklar. Stolpen var väl impregnerad och sanden ren och torr! Nyheten spreds över världen och uppmärksammades av såväl tidningar (som DN och New York Times) som andra städer med bajsproblem.
En perfekt udda sevärdhet! Nu gällde det bara för mig att samla in lite information, men det var lättare sagt en gjort. Stadsarkitekten hade ingen aning om toaletten. Inte heller nationalmuseet Jamtli eller föreningen Gamla Östersund kunde bidra med något matnyttigt. Kommunarkivet kunde bidra med några protokoll. Det enda som stod klart var att avträdet inte fanns kvar i parken – dock oklart sedan när.
I ett förslag till detaljplan för området kring Odenparken från 1987 noteras att världens första hundtoalett ligger i parkens västra del. Dessutom förslås att den ska finnas kvar. Så blev det tyvärr inte. Inte heller någon skylt som berättar om platsens betydelse för rena parker världen över.
Fakta/läs mer Östersunds-Posten den 28 maj 1965. Dagens Nyheter den 28 oktober 1964 och den 30 maj 1965. Daga Nyberg: Sällsamheter i Jämtland, Rabén & Sjögren, 1981.
Historiskt ögonblick förevigat i Östersunds-Posten.
Det enda rummet är överfullt med uppstoppade djur, urblåsta fågelägg och insekter uppsatta på nålar. Stjärnan är cirkuselefanten Bambina, vars huvud sitter uppsatt på en vägg.
Ibland blir museet i sig den stora sevärdheten – en kvarleva från en svunnen tid. När Biologiska museet på Karolinska skolan i Örebro invigdes 1864 var det vanligt med museer på läroverken, idag är de princip borta. Samlingarna underlättade undervisningen innan fotografier och filmer blev vardagsmat.
En uppstoppad värld.
Sommaren 1927 besöktes Örebro av den tyska cirkusen Strassburger. Efter en föreställning insjuknade plötsligt den 20-åriga elefanten Bambina och hennes liv gick inte att rädda. När cirkusdirektören fick reda på att det fanns ett biologiskt museum i staden erbjöd han det att köpa det döda djuret för 1 000 kronor. På skolan fanns varken pengar till inköp eller uppstoppning av en hel elefant.
Bambina lever än!
Bambina var försäkrad och när direktören förstod att kadavret inte gick att sälja skänkte han det till museet mot att det togs om hand. Efter obduktionen skars huvudet av och stoppades upp. Resten av kroppen grävdes ned på den nyanlagda djurkyrkogården i Adolfsberg i Örebros södra utkant. (En alternativ ”sanning” gör gällande att hela elefanten grävdes ned och att några elever en natt öppnade graven och skar av huvudet.)
Hundra år efter dramat möter Bambinas tomma blick besökarna på museet. På djurkyrkogården hedras hon dock med en staty.
FAKTA/LÄS MER • Hilding Westberg: ”Elefanthuvudet på läroverkets zoologiska museum” i Murgrönan 1929 – tidskrift för den naturvetenskapliga föreningen Hedera vid Karolinska högre allmänna läroverket • ”Bambinas tragiska öde i Örebro”, Nerikes Allehanda den 8 april 2000.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
