Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga via denna länk. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Hitlers stenar i motståndsmannens händer

Moderna tiden, Övriga Sverige Posted on Fri, November 20, 2020 09:32:28

Du är dansk och utbildar dig till konstnär i Berlin, men så drar andra världskriget igång. Du åker hem och går med i motståndsrörelsen, men flyr efter ett tag till Sverige. Många, många år senare skapar du ett konstverk bestående av stenblock som var tänkta för Hitlers projekt ”Världshuvudstaden Germania”.

Beställningen 1941 från Nazityskland till Sverige var på 22.000 kubikmeter huggen sten, varav 150 kubik var grovkorning röd granit från Vånevik söder om Oskarshamn. 1943 började problemen hopa sig för Hitler och leveranserna stoppades. Mängder av huggna block blev liggande på kajen i Vånevik. Stenen var betald av tyskarna och leverantörerna kunde sälja den en gång till efter krigsslutet. Fram till början av 1980-talet fanns det ”Hitlersten” kvar på kajen.

I korsningen Ingenjörs–Stångehamnsvägen i södra Oskarshamn reser sig konstverket ”Fröet spirar”, skapat av den danskfödde konstnären Knud Andersen. Han har utnyttjat 38 av stenblocken och prytt dem med bronsfåglar. Under allt spirar ett frö. ”Bland stenar från det förflutnas ruiner, där fåglarna har sin hemvist, spirar ett för som en värmande påminnelse”, beskrev Andersen själv sitt konstverk.

Fakta/läs mer
Rune B Axelsson: ”Äntligen monument av den röda graniten från Småland” i Dagens Nyheter den 30 augusti 1980
Museiföreningen Hård Klang i Vånevik

Skulpturen i Oskarshamn.


Landskronas medeltida stadsmur göms under jord

Forn- och medeltid, Militärt, Övriga Sverige Posted on Tue, November 10, 2020 09:43:29

Sex städer inom Sveriges nuvarande gränser hade stadsmur under medeltiden. Visbys ringmur är världsklass, men även muren i Åhus är välbevarad och värd ett besök. I Kalmar har man grävt fram en liten stump. I Stockholm måste man gå inomhus för att få se lämningarna och i Malmö krävs det lite sakkunskap för att ta till sig befästningen. I Landskrona, slutligen, krävs det minst sagt livlig fantasi.

Staden Landskrona grundlades 1413 av hjältekonungen Erik av Pommern. Runt staden uppfördes en vall med vallgrav och sju stadsportar. Mot den medeltida hamnen var skyddet förstärkt med en mur. Landskronas militära betydelse växte och befästningarna moderniserades löpande. I mitten av 1500-talet byggdes ett slott, föregångaren till dagens citadell, i stadens västra hörn. Den medeltida stadsmuren hängde med till slutet av 1600-talet.

Skåne erövrades av Sverige 1658 och de nya herrarna övervägde till och med att göra Landskrona till Skånes ”huvudstad”. Den största förändringen inträffade dock på 1740-talet. Landskrona skulle bli en modern fästningsstad. För bästa möjliga skydd utplånades den befintliga bebyggelsen. Hamnen fylldes ut och hela staden flyttade ett steg söderut. Man får en bra bild av den nya stadsbilden på Gustaf Ljunggrens karta från 1853.

Den medeltida stadsmuren gick mellan Västerport, som låg mitt i dagens citadell, och Mölleport, ungefär i korsningen Storgatan–Norra Långgatan. (Den stora bryggan i hamnen utgick från S:ta Gertruds port, ungefär i korsningen Selma Lagerlöfs väg–Kungsgatan.) De rester som kan finnas befinner sig under markytan. Vid grävningar i korsningen Kungsgatan–Norra Långgatan har man hittat raserade grundstenar. Fynden tyder på att muren delvis var uppförd av tegel.

Norra Långgatan västerut, här gick muren.

Suktar du efter medeltid i Landskrona finns det bara en plats att besöka. I början av 1930-talet grävdes grunden av den gamla stadskyrkan, som revs i samband med flytten av staden, fram. S:t Johannes Baptista, från omkring 1420, pryder gräsmattan i Stadsparken.

”Resterna” av den medeltida kyrkan.

Fakta/läs mer
Bengt Jacobsson: ”Medeltidsstaden 48: Landskrona”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1983
Karl Wallgren: ”Den medeltida stadshamnen – om strandområdets topografi och funktion i tre Öresundsstäder”, Lunds universitet, 2007



Liktrappa = vardagsingång

Kyrkligt/religion, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Sat, October 31, 2020 08:22:25

I dessa allhelgonatider minns vi våra döda. Begravningsplatser smyckas med ljus och kransar. Även de som inte orkade och valde att avsluta sitt liv vilar i vigd jord. Naturligtvis!

Fram till 1864 var det olagligt att begå självmord i Sverige, även försök och förberedelse var ett brott. En konsekvens av detta var att de som tagit livet av sig inte fick begravas på kyrkogården. Kropparna kunde till exempel grävas ned i skogen, sänkas i ett kärr eller brännas. Lagen verkar däremot, tack och lov, inte alltid ha efterlevts till punkt och pricka. Den avlidna fick dock inte föras in på kyrkogården den vanliga vägen utan kistan skulle lyftas över bogårdsmuren. Begravningen skulle dessutom ske i tysthet och graven grävdes på en undanskymd plats.

Vid ett tiotal kyrkor i Sverige finns bevarat något som av tradition kallas liktrappa. En ofta stabil stentrappa över muren intill kyrkogårdsgrinden. Det berättas att den byggts för att kunna lyfta kistor med självmördare över muren. Fenomenet tas även upp i standardverket ”När döden gästar”. Sanningen är sannolikt en helt annan. Att bygga en rejäl stentrappa för ett fåtal självmord i en församling är dåligt använd kollekt.

Trappan vid Rogslösa kyrka.

Ännu in på 1900-talet var många kyrkogårdar närmast att betraktas som en äng, långt ifrån dagens ordnade kvarter och gångar. Höet på begravningsplatsen kunde vara en löneförmån för klockaren. Utanför muren rörde sig kor, svin och får mer eller mindre fritt. Djur man inte ville ha bökande bland gravarna. I veckorna kunde grindarna dessutom hållas låsta. Den så kallade liktrappan är därför närmast att betrakta som en vardagspassage till kyrkogården och kyrkan.

Det dröjde till 1908 innan en person som tagit sitt liv kunde få en ”normal” begravning i Sverige.

En av kyrkorna med en bevarad ”liktrappa” är Rogslösa i Östergötland. Där uppmanas besökarna stänga grinden för att hålla vildsvinen utanför.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning”, Wahlström & Widstrand, 1937
Rudolf Thunander: ”Trappan i Svenarum: Om självspillingar och deras begravning” i RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol 79, nr 1, 1996

Läs även om ringarstenar – taxameter för den sista färden



Fin funkis i Falköping

Hela hus, Moderna tiden, Övriga Sverige, Vägar och spår Posted on Tue, September 01, 2020 06:33:28

Äntligen en järnvägsstation som inte ser ut att vara från järnvägens födelse på 1800-talet. Skönt med ljus, skönt att slippa nationalromantik. Välkommen till Falköpings centralstation.

Entrén från staden.
I den låga byggnaden närmast sköttes posthanteringen. Trähuset i fonden är hotell Ranten från 1865. Sveriges äldsta bevarade järnvägshotell.

Allt eftersom de styrande i Sverige reducerat järnvägens betydelse har stationsbyggnaderna förvandlats från att ha varit bygdens mittpunkt till – i bästa fall – en väntsal. Falköpings centralstation är tyvärr inget undantag.

Stationshuset i funktionalistisk stil uppfördes 1934–35, arkitekt var Birger Jonson. Numer är det inte så många utrymmen man kommer åt som besökare/resenär och det mesta är dessutom ombyggt. Borta är till exempel buffématsalen med helkaklade väggar, likaså den mindre väntsalen för ickerökare med träpanel på väggarna från golv till tak. Väntsalen har idag någon form av standardinredning, men den är ljus tack vare stora fönsterpartier åt två håll. Exteriört har dock inte mycket förändrats och gillar man ”funkis” är stationshuset (byggnadsminne sedan 1986) väl värt ett besök. Inte minst för neonskylten ”FALKÖPING CENTRAL” på spårsidan.

Buffén 1935. Foto: Carl Gustav Edvard Rosenberg/Järnvägsmuseet
Fasaden mot spårområdet.

Fotnot: Byggnaden ersatte det tidigare stationshuset på platsen, Falköping Ranten, från 1850-talet. 1876–1985 fanns ytterligare en station/hållplats i Falköping – först med namnet Falköping stad, från 1931 Falköpings södra station. Den låg betydligt närmare stadens historiska centrum.

Fakta/läs mer
Erling Öhrnell: ”Falköpings centralstation – modernismens rötter” i ”Falbygden 2013”, Falbygdens hembygds- och fornminnesförening



Älgar i betong är också älgar

Moderna tiden, Övriga Sverige Posted on Sat, August 01, 2020 10:30:43

Dags för en ny termin. Välkomna!

Det finns inget val när en kommun svarar att sevärdheten man vill ha information om inte är något att se. Då är det bara att ta sig till platsen.

I början av 1960-talet ordnade Henrik Ekström en mindre turistanläggning i Gållösa strax söder om Valdemarsvik. Planteringar, dammar, betongfigurer och en kiosk lockade busslaster med besökare och det var fri entré.

Tyvärr dog anläggningen med initiativtagaren, men det mesta står kvar i backen mellan villorna (kartkoordinater 58.18334, 16.58168). OBS: Det är privat mark, så du får nöja dig med att spana från vägen, vilket fungerar utmärkt.

Fakta/läs mer
Kulturarv Östergötland: Betongparken vid Gållösa
Bo Cederqvist: ”Betongälgar vittnar om en svunnen park” i Norrköpings Tidningar den 23 augusti 2015

Älgar på kalhygge.
Kvarndamm och glasskiosk.


Staden Mönsterås flyger under radarn

Försvunna städer, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Thu, May 14, 2020 08:18:28

Man inbillar sig att man vet allt när man gått igenom standardverken, men så plötsligt dyker det oväntade upp. Mönsterås var faktiskt stad en gång i tiden – vilken glad överraskning! Det nämns inte i Sveriges Nationalatlas, som listar alla landets städer genom tiderna, och inte i den utförliga ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721” av Nils Ahlberg.

Historien i korthet: En handelsplats växer fram under medeltiden och blir så småningom även tingsplats. 1604 får Mönsterås äntligen stadsprivilegier av den blivande hjältekonungen Karl IX. Det hindrar dock inte danskarna från att sätta eld på bebyggelsen under Kalmarkriget 1612. Staden mäktar inte resa sig utan blir en köping under Kalmar. De lömska danskarna återvänder 1677 och sätter eld på allt igen.

Idag finns av ovan nämnda orsaker intet kvar från stadstiden. Den medeltida kyrkan rev dock invånarna själva i mitten av 1800-talet för att uppföra en rymligare. Men stanna gärna till om ni har vägarna förbi. Den mysiga Storgatan har kvar sin historiska sträckning och här ligger klassiska Nelssons café. På kyrkogården finns en minnessten över Jacob Wallenberg, vars skojfriska bok ”Min son på galejan” är ett måste för alla historieintresserade.

Fakta/läs mer
Jonny Nilsson: ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås”, Kaninbackens förlag, 2014

Andra ”försvunna” städer i Småland
Berga stad stupade i Det heliga landet
Västervik blev Gamleby blev Västervik blev Gamleby

Storgatan – huvudgata även för 400 år sedan.


Engdals kulle – släktens egen kulle

Moderna tiden, Övriga Sverige Posted on Thu, April 30, 2020 09:41:20

Den 7 november 1851 skrev 16-årige Johannes Pettersson (min farfars morfar) på för Kalmar regemente och i mars året efter fick han tillträde till soldattorpet Lilla Hättebo i Bäckaby (idag i Vetlanda kommun). Han övertog även föregångarens soldatnamn, Strahl. 1866 bytte Johannes och hans familj namn till Engdal och 1880 flyttade man till Hörjesås Norregård i Ramkvilla.

Hörjesås ligger vid foten av en kulle (krönet 310 meter över havet) med fantastisk utsikt söderut mot sjön Örken. Enligt K-spanarna Bengtsson, Juvander och Willis har höjden länge varit ett utflyktsmål för traktens ungdomar.

1937 tog familjen Rööst i Hörjesås tag i saken och byggde en servering på kullen så att de besökande skulle ha något att stoppa i munnen. Författaren och folklivsforskaren Johan A Göth föreslog samtidigt att kullen skulle kallas Engdals kulle, efter den tidigare ägaren. Efter det senaste världskriget utvidgades verksamheten med en minigolfbana, en scen och 1959 ett utsiktstorn. Affischer från midsommarfirandet på 1960-talet avslöjar att festplatsen gästades av storheter som ”Snoddas” och ”Jokkmokks-Jokke”. Det gavs också en möjlighet att vinna en levande gris om man gissade rätt vikt.

Tyvärr blev säsongen 2009 den sista på kullen (kartkoordinater 57.18014, 15.04066). På ett anslag på platsen tackar familjen Rööst ”alla trevliga gäster, som besökt oss under årens lopp”. Kullens topp går inte att besöka, men anläggningen finns kvar att beskåda på nära håll. Kvar är också den vackra utsikten.

Fakta/läs mer
Bengtsson, Juvander & Willis: ”Med K-märkt genom Sverige”, Byggförlaget, 1994

Engdals kulle mars 2020.


Falsk fallos i tjurhagen?

Forn- och medeltid, Övriga Sverige Posted on Wed, April 01, 2020 09:52:54

Snart börjar vårbruket och då gäller det att ha gudarna med sig för god skörd. I en hage i Grebo, sydost om Linköping, reser sig en fallosliknande stenformation som allmänt betraktas vara en lämning från tider då fruktbarhetsgudar dyrkades.

Rösten, eller Röstensgubben, består av tre stenar staplade ovanpå varandra. Den understa, och största, målad i rött. Från början kanske röd av blod från de offrade djuren. De två andra stenarna är vit- respektive svartfärgade. Den intilliggande gården benämns Rösten redan på 1300-talet, vilket anses vara ett bevis för att formationen är mycket gammal.

Ortsnamnsforskaren Evert Melefors påpekar dock i en uppsats från 2009 att gården inte nödvändigtvis fått sitt namn efter belätet. Den för Sverige unika fornlämningen nämns dessutom inte i inventeringar eller reseberättelser från 1600- eller 1700-talet. I mitten av 1800-talet dyker stenformation upp i skrift, men då som ett minnesmärke över en bonde som misshagat Gud och som straff slukats av marken. Först hundra år senare dyker teorin om fallossymbolen upp.

En arkeologisk undersökning intill gubben 2018 gav inga bevis för att den skulle vara speciellt gammal. Sanningen vet dock bara gudarna och det är absolut inget som hindrar att du stannar till i Grebo (kartkoordinater 58.29172, 15.89373) och blotar lite innan du stoppar ned potatisen i jorden. Se bara upp för tjurarna i hagen så att det inte blir ditt blod som skvätter på stenen.

Fakta/läs mer
• Evert Melefors: ”Rösten i Grebo – ett sägenomspunnet gårdnamn”, i ”Namn och Byggd – tidskrift för nordisk ortnamnsforskning”, 2014
• Roger Lundgren: ”Arkeologisk utredning längs RV 35, objekt XIII–XX”, Östergötlands museum Rapport 2019:7

Två attrapper i Östergötland?
Livfullt blotande på informationsskylten i Rösten.


Next »