På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det hör inte till vanligheterna att en medeltida borg försvinner i historiens mörker för att sedan oväntat dyka upp igen efter flera sekler. Så är det dock med Skeingeborg i norra Skåne.
1924 skrev Sigfrid Fluur, landsfiskal i Vittsjö, till riksantikvarien och berättade om lämningarna av en borg på en ö i Skeingesjön (kartkoordinater 56.36121, 13.88845). Därmed väcktes ruinen ur sin törnrosasömn. Utgrävningarna 1949–50 avslöjade en mycket ovanlig anläggning.
En fyra meter hög ringmur hade uppförts som en oktagon med en diameter på cirka 40 meter. Innanför muren påträffade arkeologerna rester av några mindre och en större byggnad. Myntfynd tyder på att borgen brukades från slutet av 1100-talet till mitten av 1200-talet. Sedan övergavs den. Murarna raserades och byggnaderna kan ha monterats ned och flyttats.
Höljd i dunkel är också Skeingeborgs tillkomst. En teori är att den uppfördes av ärkebiskop Absalon och kung Valdemar den store (fosterbröder) för att markera övertagandet av Skåne.
Fakta/läs mer • Anders Ödman: ”Järnskatt och borglän” i Ale – historisk tidskrift för Skåneland 4/1992. • Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska Media, 2002.
Under 1500-talet insåg man att det krävdes mer än en enkel ringmur för att skydda en stad mot fientliga styrkor. Kraftigare vapen krävde kraftigare murar och det så kallade bastionsystemet utvecklades.
Bästa bevarade exemplet i landet är Kalmar där vallgravar, murar och portar till stora delar finns kvar. I övriga städer som ansågs värda upprustningen revs det mesta på 1800-talet när krigets strategi hade tagit ytterligare ett steg ”framåt”. Oftast är det bara jordvallar och vallgravar som återstår.
I både Kristianstad och Halmstad har dock en stadsport sparats till eftervärlden. Norreport i Kristianstad ritades av arkitekten Carl Hårleman på 1750-talet och var, som namnet avslöjar, porten till staden från norr. Efter att befästningarna rivits flyttades den 1913 till sin nuvarande plats vid Norra Kaserngatan.
Norreport i Kristianstad.
Norre port i Halmstad står kvar på sin ursprungliga plats vid Storgatans norra ände. Den byggdes när då danska Halmstad fick sina nya befästningar i början av 1600-talet. På insidan bevakas porten av 91:an Karlsson som gör ständig värnplikt på för tillfället(?) insomnade Hallands regemente I16.
Norre port i Halmstad med den allerte 91:an Karlsson.
En fantastisk källa för stadsarkeologi är Gustaf Ljunggrens ”Atlas öfver Sveriges städer” från mitten av 1800-talet med detaljerade kartor. Jag återvänder ofta till den i mina historiska spaningar.
Ur Gustaf Ljunggrens Kristianstadskarta från 1854.
Omvärldsläget är instabilt och den militära styrkan ska utökas. Förhoppningsvis sköts personalfrågorna bättre än vid Västgöta-Dals regemente i Vänersborg 1816. Då utmynnade det hela i Sveriges senaste (kända) duell mellan två officerare.
Det var minst sagt upprörda känslor bland officerarna på regementet våren 1816. Gång på gång hade officerare utifrån placerats i Vänersborg och man fruktade att bli förbigångna vid kommande befordringar. När kaptenen och baronen Gustaf von Köhler anlände var måttet minst sagt rågat.
Argast av alla var kaptenen Zacharias Sabelfeldt, som själv kommit till regementet fyra år tidigare. von Köhler förolämpades grovt och gavs valet att lämna Vänersborg eller ställa upp i en duell. Det blev duell, trots att det var förbjudet i lag.
Med sekundanter och vapen möttes de två på morgonen den 29 maj i en glänta i Lockerudsskogen utanför staden. Valet av vapen föll på flintlåspistoler, avståndet var tolv steg.
Den första rundan slutade 0–0. Kanske var vapnen skeva, kanske missade man med avsikt, kanske var den militära utbildningen inte så bra. Ingen av kombattanterna gick med på förlikning och Sabelfeldt inledde den andra rundan. Han träffade von Köhler i bröstet som skadades dödligt.
Alla inblandade riskerade dödsstraff och flydde med Danmark som mål. De två sekundanterna vände dock tillbaka och dömdes till böter och fem år på fästning. De hamnade på Varbergs fästning där de behandlades mer som gäster än straffångar. Inom några år benådades sekundanterna, precis som Sabelfeldt som kunde återvända från Danmark.
De två pistolerna finns att beskåda på Vänersborgs museum. Västgöta-Dals regemente flyttades till Halmstad 1902. På platsen för duellen, som idag ligger i ett villaområde (korsningen Torgvägen–Viljans väg), står en minnessten.
Fakta/läs mer Lennart Jörälv: ”Sällsamheter i Västergötland del 2”, Rabén & Sjögren, 1982.
Det senaste militära slaget inom nuvarande Sveriges gränser utspelade sig vid Pitsund, strax söder om Piteå, den 25 augusti 1809. Den ryska armén hade intagit delar av Norrlandskusten och en svensk eskader med en fregatt, sex kanonslupar och 150 man fick order att förstöra fiendens försörjningslinjer. Den slogs dock tillbaka i det trånga sundet och totalt ska ett 20-tal soldater ha stupat.
En knapp månade senare, den 17 september, undertecknades freden i Fredrikshamn. Det så kallade finska kriget var över och Finland förlorades till den stora grannen i öster.
Några skyttevärn finns kvar från striden. Redan 1999 restes en minnessten – enligt texten av ”fosterlandets vänner” som en ”manifestation för världsfreden”. Kommunens informationstavla avslutas närmast med en bön ”…de allra sista skotten på svensk mark mellan ryssar och svenskar. Måtte detta uttalande förbli gällande för evig tid!”
Under krig ockuperas städer och landområden hit och dit. Vi gör det enkelt för oss och går efter fredsöverenskommelserna som reglerat vilket land som besitter vad.
I norra Tyskland och Polen finns flera städer som var en del av stormaktstidens Sverige. Men strunta i Wismar, Stralsund, Greifswald och Stettin i sommar. Bege dig istället till lilla Stade i Niedersachsen och kolla in svenskminnen.
Westfaliska freden 1648 var rena lottovinsten för Sverige som utvidgades med flera områden. Ett av dessa låg mellan floderna Elbe och Weser ut mot Tyska bukten och fick namnet Bremen-Verden efter biskopsdömet och stiftet som kom att ingå. Området var ungefär dubbelt så stort som Blekinge och styrdes från Stade eftersom Bremen stod utanför uppgörelsen.
Stade, med sina nästan 50 000 invånare, är en idyll med många välbevarade gamla byggnader innanför vallgraven. Rådhuset i barockstil från 1667 pryds av det svenska riksvapnet. Vid Alter Hafen (gamla hamnen) finns Schwedenspeicher (Svenska magasinet) med Karl XII:s namnchiffer.
Svenska riksvapnet på Rådhuset.
Gamla hamnen med Svenska magasinet till höger.
Just Karl XII:s fall i Norge innebar slutet för Sverige i Stade. Vid freden i Stockholm 1719 avträddes till Bremen-Verden till furstendömet Hannover. Sök ”tröst” i Svenska magasinet som numer rymmer stadsmuseet. I rådhusets källare finns naturligtvis en Ratskeller som serverar genuin och mättande tysk mat.
Fakta/läs mer Ulf Sundberg: ”Svenska freder och stillestånd 1249–1814”, Arete, 1997.
I september 1894 var Orsa kompani, en del av Dalregementet (nu I 13), på väg hem från en övning på Rommehed. Övernattning skulle göras intill gästgiveriet Komtillmåtta vid Gagnef.
Soldater blir törstiga av att marschera och befälen befarade att det skulle supas till under uppehållet. Vid uppställningen avkrävde därför kompanichefen ett nykterhetslöfte av sina mannar. Men, man ska inte lova något man inte garanterat kan hålla.
Fram stiger korpral Jonas Jonsson Gifting och yttrar de nu bevingade orden: ”Kapten, Orsa kompani lovar ingenting bestämt”. Det är i alla fall så som historien brukar berättas. Ett alternativ som förts fram är att det var korpral Hans Persson Snickare som förde soldaternas talan. Det är dock Gifting som står staty i Orsa.
Hur gick det då med nykterheten? När bönerna skulle läsas under kvällens korum var det ingen som vågade. Till sist leddes en soldat Hägg fram, stöttad av två kamrater och sade ”Herren – välsigne oss – och – därmed jämt”. Sant, eller inte, men även de orden borde ha fått vingar.
Minst lika spännande är namnet Komtillmåtta. Det förekommer på ytterligare en gammal krog – vid landsvägen mellan Eksjö och Vetlanda. Där framförs tolkningen att namnet är en uppmaning till måttlighet vad gäller mat och dryck. Något som tydligen inte fungerar i Dalarna…
Krogrörelsen på Komtillmåtta i Gagnef har anor minst tillbaka till 1600-talet. Nuvarande huvudbyggnaden uppfördes på 1880-talet. En äldre krogbyggnad revs på 1930-talet. Gästgiveriet drevs fram till 1958. (Kartkoordinater 60.56144, 15.10494)
1300-talet var minst sagt ett turbulent århundrade för Gotland. Handelsfartygen blev större och behövde inte längre mellanlanda, digerdöden slog till, danske kungen Valdemar Atterdags erövring kostade flera tusentals gutar livet, utländska makter slogs om ön. Och så dog Erik av Mecklenburg.
Albrekt av Mecklenburg kom till makten i Sverige genom en statskupp (och med vapenmakt) 1364. Hans styre imponerade dock inte på landets stormän och 1388 avsattes han i en statskupp. Helt slut tog det året efter i slaget vid Åsle utanför Falköping där han och sonen Erik tillfångatogs av den nya regentens, drottning Margareta, trupper. De frigavs först 1395.
Staden Visby förblev dock i mecklenburgarnas händer. Året efter att ha släppts landsteg Erik av Mecklenburg med en stor styrka på Gotland och befälhavaren för de svenk-danska trupperna på ön bytte snabbt sida. Ett första steg mot att ta tillbaka den svenska kronan hade tagits. Lyckan blev dock kortvarig. Den eventuella tronföljaren dog i pesten sommaren 1397 på fästet Landeskrone, som han låtit uppföra vid nuvarande Klintehamn, tre mil söder om Visby.
Lammen har intagit borgen.
Gotland fortsatte att bollas hit och dit i historiens spel. Det behärskades av sjörövarna vitaliebröderna och adelsrepubliken Tyska Orden innan drottning Margareta slutligen 1408 fick kontroll över ön som hennes far Valdemar hade erövrat 1361. Gotland blev en del av Kalmarunionen.
Erik av Mecklenburg begravdes på kyrkogården vid tyskarnas kyrka, S:ta Maria, i Visby, i den hittills enda kungliga graven på Gotland. En gavel från hans gravmonument sattes 1913 upp på väggen i Stora kapellet i domkyrkan. Mecklenburgs vapen, tjurhuvudet, går att ana. Samtidigt lät storhertigen av Mecklenburg, Fredrik Frans IV, sätta upp en minnestavla på väggen.
Sista spåret av Erik.
Landeskrone brändes bara efter något år av Tyska Orden. Den kraftiga jordvallen och vallgraven finns kvar (kartkoordinater 57.39773, 18.17393). Kanske har det funnits någon träpalissad på vallen. Byggnaderna innanför vallen har varit av trä. Anläggningen, som mäter cirka 110 x 75 meter, har återanvänts i militära syften fram till 1700-talet.
Fakta/läs mer • Olof Rudolf Björkegren: ”Epitafier och andra gravmonument i Visby domkyrka: Kort vägledning för besökande”, 1925. • Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands Fornsal, 1994. • ”Bildandet av naturreservatet Vivesholm, Sanda, Gotlands kommun”, Länsstyrelsen Gotlands län, 2016.
Borgen Edsholm vid dagens Grums i Värmland uppfördes på 1300-talet på det som då var en klippholme. Här passerade båtarna till och från sjösystemet Värmeln och landtrafiken längs norra Vänern. Byggherre anses vara marsken (”ÖB”) Erik Kettilsson Puke, som hade Värmland som förläning. Han köpte en intilliggande gård 1378 och borgen anses ha uppförts i samband med detta. Det är dock inte omöjligt att den är något äldre.
Rester av medeltida borg på kulle.
Edsholm brändes i alla fall ned av värmländska bönder, ledda av Peder Ulfsson Roos, under Engelbrektsupproret 1434. Fogden Herman Gisler var inte på plats och klarade skinnet.
Numer är klippholmen en halvö och förutom landsvägen så passerar sedan 1879 även järnvägen tätt förbi (kartkoordinater 59.33277, 13.10034). Borgens kraftiga murar finns kvar och är på något ställe två meter höga. Platsen har grävts ut vid flera tillfällen. På platån söder om borgen fanns en så kallad förborg där man 1991–92 påträffade fem husgrunder och rustnings- och vapendetaljer.
Under andra världskriget byggdes en mindre bunker, som bestyckades med kulsprutor, mitt i borgruinen. Ett tydligt bevis på att platsen hade kvar sin strategiska betydelse efter ett halvt årtusende.
Strategiskt placerad bunker.
Fakta/läs mer • Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996. • Svensson & Pettersson: ”Att bo på en medeltida borg. Hushåll, livsstil och rumslig ordning” i Bebyggelsehistorisk tidskrift 2008/56.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
