Oskyltat

Det har hänt två gånger tidigare att bloggen tagit upp en plats utanför dagens Sverige: Nya Sverige i Delaware och svenska staden Nyen i dagens Ryssland. Nu är det dags för den medeltida stadsmuren i Viborg.

Fyra svenska medeltidsstäder hade stadsmur: Stockholm, Visby, Kalmar och Viborg. Ytterligare tre städer inom dagens gränser: Malmö, Åhus och Landskrona. Många städer hade någon form av stadsvall och senare under stormaktstiden byggdes kraftiga befästningar runt flera städer.

Den svenska staden Viborg fick sina privilegier 1403 efter att ha vuxit upp kring den drygt hundra år äldre borgen. Efter att hjältekonungen Karl XII gått vilse i öster blev staden rysk vid freden i Nystad 1721. Viborg blev finländsk 1917 vid landets självständighet och sedan sovjetisk vid freden i Moskva 1940.

På 1470-talet började man bygga en mur runt staden. Den var cirka 2 kilometer lång, 5–6 meter hög, 2 meter tjock och hade 10 torn. Muren blev dock snabbt omodern och började redan på 1500-talet att ersättas av kraftfullare försvarsverk. Torn revs, lämnades att förfalla eller fick nya uppgifter. Muren kom på en del ställen att ingå i de nya försvarsvallarna. De sista fåtaliga resterna revs på 1860-talet. Idag återstår bara Rådstornet, som fick sitt namn av att det finansierades och underhölls av stadens råd. Den nedre delen av tornet är medeltida. Efter militärtjänsten har det bland annat fungerat som klocktorn för den närbelägna finska kyrkan.

Viborg borde kunna vara en turiststad i världsklass med sin långa och spännande historia, medeltida borg, kyrkoruiner, läget vid vattnet, samt närheten till den finländska gränsen och till mångmiljonstaden S:t Petersburg. Vid mitt besök våren 2018 visade dock staden upp ett helt annat ansikte. Gamla stan saknade såväl människor som affärer och näringsställen. De gamla ruinerna var vackra – de från 1900-talet var inte lika tilltalande. 

Fakta/läs mer
Johan Wilhelm Ruth; ”Viborgs stads historia”, 1906
Gardberg & Welin: ”Wiborg – en stad i sten”, Schildts, 1996
Neuvonen mfl: ”Vyborg – town guide”, Rakennustieto Oy, 1999
Kari Tarkiainen: ”Sveriges Österland”, Atlantis, 2008

Stadsmuren runt Visby är minst sagt väldokumenterad, ändå finns detaljer som är lite mindre kända. Den är bloggen har tidigare berättat om murens enda konstnärliga utsmyckning och ett till synes omotiverat knä på muren.

Medeltida murar fungerar bäst så länge krig utkämpas med armborst och kastmaskiner. Med kanoner krävs något annat. Muren i Visby förstärktes på 1500-talet med två kaponjärer på den östra sidan, varifrån man kunde skjuta längs med muren. 

Efter hjältekonungen Karl XII:s debacle vid Poltava ökade oron för att de lömska ryssarna skulle attackera Gotland och Visby. På den södra delen av ringmuren uppfördes två bastioner. Dessutom påbörjades 1712 en tredje bastion, Stadsbastionen, som knappt har lämnat några spår efter sig.

Bastionen uppfördes vid en öppning i muren som hade uppstått efter att sadeltornet norr om Kajsartornet rasat. Resterna efter av raset hade forslats bort och antagligen använts i andra byggprojekt. Bastionen skulle utrustas med sex kanoner för att flankera muren. Anläggningen finns dock inte med på någon karta, så antagligen blev den aldrig helt färdigställd.

Strax norr om Kajsartornet, mitt för busstationen, syns tydligt att muren lagats på ett nästan provisoriskt sätt. Framför reparationen kan med lite god vilja urskilja formen av en bastion i marken. (Det syns lite tydligare i någon kartfunktion på nätet.) 

Det skedde några ryska strandhugg på Gotland 1715–18, men Visby var aldrig hotat. 1808 ockuperade Ryssland hela ön, som då saknade ett militärt försvar. Inga befästningar bemannades – inte ett enda skott avlossades.

Det var allt för vårterminen 2020. Nya upptåg i augusti. Trevlig sommar!

Fakta/läs mer
Eckhoff & Janse: ”Visby stadsmur del 1”, Wahlström & Widstrand, 1936