På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det skulle kännas lite kymigt att bli inlåst ensam i en cell under kyrkans golv en natt. Men har man varit stygg, så är det ett straff man får ta.
Innan järnvägens tillkomst tog det tid att ta sig från den norra delen av Bergslagen till Örebro. Ibland krävdes det till och med övernattning längs vägen. För blivande fängelsekunder kunde det bli ett stopp i Järnboås, drygt 5 mil norr om Örebro. Här fanns ett gästgiveri för kusken/övervakaren och en cell under kyrkans golv för delinkventen. Man fick inte vara rädd för gengångare och dylikt. (Utrymmet ska även ha använts som vinkällare, dock inte samtidigt som fångcell får man anta.)
Trappan ned till underjorden.
Cellen finns att beskåda i det lilla museum som har arrangerats i kyrkans gamla sakristia. Kyrkan invigdes 1659 och är även i övrigt värt ett besök. Gästgiveribyggnaden, från 1700-talet, står kvar strax söder om kyrkan.
Det gamla gästgiveriet rakt fram.
Missa inte ”Järnets järnväg” när du besöker Järnboås. Banan mellan Bredsjö och Gyttorp lades ned 1977. Bra banvall för promenad eller cykling!
Fakta/läs mer Sune Garmo: ”Järnboås kyrka”, Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté, 2009.
Man kan inte räkna dem alla, sägner och sånt man hör… Till exempel alla berättelser om poeten Nils Ferlin. En av dessa handlar om en hembrännare med efternamnet Frid som ska ha hållit till i Filipstad med omnejd. Ferlinkännaren och trubaduren Rolf Mårth berättar att denne Frid först dök upp i några av Ferlins revykupletter på 1920-talet.
Några citat som nämns när det gäller poeten och hembrännaren är ”Jag längtar ut till skogarna där Friden bor” och ”Jag ska sticka upp till Friden och få en sup”. En av platserna som pekas ut som tillhåll för Frid är en grotta strax väster om Filipstad. Inte helt lätt att hitta, men jag tror att jag lyckades med hjälp av Lennart Jansson på Filipstads Orienteringsklubb.
Fridens grotta.
Grottan är ingen grotta i egentlig bemärkelse utan några klippblock som bildar ett utrymme under sig. Du hittar den (förhoppningsvis) på Dammshöjdens sydsida (kartkoordinater 59.69868, 14.09954). Grottan innehöll inget stärkande vid vårt besök – men det var gott om kantareller i skogen.
Fakta/läs mer Jenny Westerström: ”Nils Ferlin – ett diktarliv”, Albert Bonniers, 1998.
Kalkbrytning och råolja – kan det bli värre i detta klimatångestens tidevarv? I Solberga norr om Rättvik hittar du båda på samma plats.
Sedan 1800-talet har det borrats efter olja och gas i Siljansringen, resterna av den krater som uppstod efter ett meteoritnedslag för cirka 370 miljoner år sedan. Någon kommersiell framgång har det dock inte blivit. Bättre har det gått för kalkindustrin i området.
Oljestickor.
Kalkbrottet i Solberga (kartkoordinater 60.98368, 15.21661) öppnades 1937 och verksamheten pågick fram till 1963. Kalken skickades till järnbruk i Bergslagen och massafabriker vid Norrlandskusten. I början av 1960-talet borrades ett antal 100–150 meter djupa hål för att undersöka förekomsten av kalk på lägre nivåer. Vid några av borrningarna påträffade man olja.
Stenbrott med olja.
Utöver den suggestiva miljön bjuder det övergivna stenbrottet på både botaniska och geologiska sevärdheter. I den norra delen av huvudbrottet sipprar fortfarande olja ur de gamla borrhålen. Inget större klimathot och unikt i Sverige.
Då och då läser man om fruktansvärda gruvolyckor i tredje världen. Medeltida arbetsförhållanden utan några som helst säkerhetsarrangemang. Arbetare som begravs levande och förtvivlade anhöriga som samlas ovan jord. Precis som vid Västerby storgruva utanför Askersund i april 1768.
Lång tidigare hade en prästgårdsdräng träffat på ett småfolk, cirka en halvmeter långa, vid gruvan. I samråd med sin husbonde och med hjälp av nattvardsvin fick han bort trollen från gruvan. Det har aldrig blivit utrett om raset i gruvan var trollens hämnd.
Några dagar innan olyckan hade det fallit ned några stenar i gruvan. Gruvfogden Johan Andersson besiktigade platsen och konstaterade att arbetet kunde fortsätta utan någon risk.
På förmiddagen den 23 april 1768 kom raset. Ett tjugotal personer, de flesta från Lerbäck en dryg mil norrut, arbetade i gruvan vid tillfället. Två män kunde räddas, svårt skadade. Två män grävdes fram döda. Fast i rasmassorna satt tio personer, varav en kvinna.
Några av de begravda var vid liv och satt fast så pass ytligt att man kunde prata med dem. En ung man berättade att han inte var så illa klämd där han satt på huk. Kvinnan ropade gång på gång sitt namn och vädjade förtvivlat om hjälp. Alla räddningsförsök var dock förgäves och vid tretiden på natten hade alla ljud från gruvan tystnat. Söndagen den 1 maj hölls en begravningsceremoni vid gruvan.
Idag en stillsam plats.
Tjugo år efter olyckan återupptogs brytningen i gruvan och man påträffade kvarlevorna efter de omkomna. En av dem stående mot bergväggen där han klarat sig undan själva raset. De tio begravdes gemensamt på Hammars kyrkogård, men graven är tyvärr borta.
250 år efter olyckan är Västerby gruva en stillsam plats (kartkoordinater 58.84645, 15.05303) i skogen. Sätt dig på en av bänkarna och ägna de stackars satarna i gruvan en eller två tankar. Olyckan i Västerby tillhör de värsta i Sverige. Svåraste kända gruvolyckan inträffade 1707 i Falu gruva då 27 personer omkom.
Just nu pågår flytten av staden Kiruna i Lappland. Gruvan framför allt. Ingen gruva – inga jobb – ingen stad, är mantrat. Men flytten är inte unik i Sverige. I södra Dalarna återfinns samhället Grängesberg.
Gruvdriften i Grängesberg tog riktig fart under slutet av 1800-talet och runt sekelskiftet lär Grängesbergsbolaget ha varit Sveriges mest lönsamma företag. Samhället växte så att det knakade. Det var bara ett problem, malmkroppen försvann in under gruvanläggningarna, järnvägen och samhället på gruvans östra sida. Gruvan fick flytta till dagbrottets västra sida – järnvägen och samhället fick ta ett par steg österut.
De sista delarna av samhällets gamla centrum övergavs i början av 1970-talet. Det mesta är helt raserat eller täckt av deponi. Stora delar är avspärrat på grund av rasrisken och det ska ta på STÖRSTA allvar. Men Grängesberg utanför stängslet är värt ett besök.
Börja vid den lilla parkeringen vid järnvägsviadukten strax norr järnvägsstationen. Studera de gamla bilderna av samhället som hembygdsgillet satt upp på två tavlor. (Den ekonomiska kartan från 1966 och den arkeologiska rapporten från Dalarnas museum ger en bild av hur samhällets centrum såg ut innan flytten. Rapporten är mycket omfattande och listar alla lämningar som finns kvar ovan jord. Eniros funktion Historiska flygfoton är som vanligt till stor hjälp när det handlar om nutidsarkeologi.)
Ekonomiska kartan 1966. Området väster om järnvägen är helt utraderat.
Följ den asfalterade cykelbanan tills du kommer fram till den andra avtagsvägen till höger (kartkoordinater 60.07725, 15,00399). Här låg samhällets centrum, det så kallade Byxfickstorget. Namnet kommer av att arbetarna under storstrejken 1909 stod på torget med händerna i fickorna. (Benämningen är inte unik för Grängesberg.) Runt torget eller i närheten låg kyrkan, affärer, hotell, skola, sjukstuga… Idag bara snårskog.
Byxfickstorget på ett vykort från 1904.
Ta vägen till höger längs med stängslet. Efter ett litet tag skymtar du resterna av en mur som går längs med avspärrningens insida. Det är den gamla kyrkogårdsmuren. Mer finns inte kvar att se utanför avspärrningen när det gäller det civila samhället. Är man intresserad av rester av gruvdriften finns mycket mer. Bland annat en gammal järnvägsviadukt om du fortsätter ett par hundra meter längs den inslagna vägen.
Byxfickstorget september 2019.
1989 beslutades att gruvan skulle läggas ned och året efter rullade det sista malmtåget till Oxelösund. Grängesberg miste hälften av sina invånare från de nästan 7.000 som fanns 1950. Många bostadshus förföll och hela hyreshus har rivits. Idag är Spendrups den stora arbetsgivaren och det är glädjande att se att de vackra gamla arbetarbostäderna längs Björkallén har börjat renoveras. I ett annat bostadsområde har två gamla gruvarbetarbostäder blivit museum.
Fakta/läs mer Bennström, Carlsson & Jönses: ”Grängesberg – kulturhistorisk utredning av gruvområdet”, Dalarnas museum, 2011 ”Industrilandskap i Bergslagen 2010–2011”, Föreningen Larsbo kalk och Stripa gruvas vänner, 2011 Ludvika lexikon om Grängesberg
Det finns många industriminnen kvar, bland annat denna järnvägsviadukt.
Mot slutet av medeltiden blev det populärt med så kallade fasta stenhus. De hade en viss försvarsstyrka, men var mer en statusmarkör. Glimmingehus i Skåne är det mest kända och bäst bevarade. Andra besöksvärda är Torpa i Västergötland och Utö på Arnö i Mälaren. Betydligt mindre sevärt är Ervalla hus (kartkoordinater 59.43773, 15.24942) strax norr om Örebro. Ervalla 1761, strax innan rivningen. Ritning signerad Carl Gust Dalman.
Huset uppfördes omkring 1500 av Jöns Ulfsson Roos. Så småningom blev det medeltida bygget omodernt och lämnades att förfalla. Runt 1770 revs det slutligen, men de tjocka källarmurarna lämnades kvar under ett tak. Murarna fick ett nytt liv 1878 då de blev en del av fundamentet till ett nybyggt mejeri. 1933 blev byggnaden vårdhem för epileptiker och sedan för psykiskt sjuka, en verksamhet som pågick i 60 år. Ervalla vintern 2018-19. Medeltiden längst ned till höger.
Idag härbärgerar Ervalla gård flera olika verksamheter, bland annat gästgiveri. Under huvudbyggnadens östra del kan man beskåda de medeltida källarmurarna, med två framtagna fönstergluggar på den södra sidan.
Fakta/läs mer Pär Hansson: ”Släkten Ros och Ervalla gård” i ”Från bergslag och bondebygd 1969”, Örebro läns museum, 1969
Ervalla hembygdsförening om Ervalla gård
Den som råkar hamna på den slingrande grusvägen mellan Guldsmedshyttan och Stjärnfors belönas med en ståtlig järnvägsbro utan spår av räls.
Bron i Gränshyttan (kartkoordinater 59.74600, 15.04230) var en del av den cirka 10 kilometer långa järnvägen mellan Gullblankagruvan och masugnen i Guldsmedshyttan. Banan byggdes för transport av järnmalm och någon riktig persontrafik förekom inte.
Äventyret blev dock kort. Anläggningen togs i drift 1908, men redan 1931 var malmen i Gullblankagruvan slut. Två år senare var den sista malmen nedkörd till hyttan och ytterligare två år senare revs rälsen upp.
Gruvan är riven, rälsen är borta och även hyttan är riven. Efter 85 år får man glädjas åt att bron står kvar. (Även banvallen är farbar stora delar av sträckan.)
Fotnot: Vill du njuta av en nedlagd järnväg i Bergslagen med tydligare lämningar rekommenderas gamla BDJ – sträckan mellan Bredsjö och Gyttorp.
Fakta/läs mer
Sundström & Eriksson: ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen”, Stenvalls, 2003 Industrilandskap i Bergslagen 2009
Briketter, träkol eller rent av gas? Det finns en hel del alternativ för de som vill bränna en flintastek. Samma sak när det gäller framställningen av järn ut malm.
”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.”
Dan Anderssons ”Jag väntar vid min mila” är/var en del av det svenska kulturarvet. Framställningen av träkol var en mycket viktig del av förädlingen av järnmalm och därmed Sveriges ekonomi.
I Sverige finns spår av järnframställning från cirka 500 fvt. I så kallade blästerugnar blandades träkol med myrmalm eller rödjord (järnhaltig jord). Från 1100-talet var det den mycket effektivare masugnen som gällde, en process som än i dag är den vanligaste.
I slutet av 1700-talet började koks ersätta träkolen i masugnarna och vid mitten av 1800-talet hade den nya tekniken fått sitt genombrott. Träkol var omständligt och dyrt att framställa och omställningen till koks blev ett lyft för branschen. Svartå hytta i drift. Vykort utgivet av Gust. Jansson i Svartå.
De träkolseldade masugnarna försvann dock inte över en natt och de finns fortfarande kvar runt om i världen. Den sista i Sverige och i norra Europa, Svartå, blåstes dock ned den 28 oktober 1966. En 800-årig historia i Sverige avslutades. Hyttpipan sommaren 2018.
En sorglig rest av masugnen står kvar intill Svartås idrottsplats (kartkoordinater 59.12274, 14.52476). Den är fallfärdig och hotas av rivning sedan flera år tillbaka. (Degerfors kommun har inte svarat på mitt mejl om framtiden för denna trots allt historiska plats.) Enligt SVT Örebro anser varken Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen i Örebro att masugnen är värd att bevara. Det kan vara idé att skynda till platsen, snart kan det vara för sent.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
Ervalla 1761, strax innan rivningen. Ritning signerad Carl Gust Dalman.
Ervalla vintern 2018-19. Medeltiden längst ned till höger.
Svartå hytta i drift. Vykort utgivet av Gust. Jansson i Svartå.
Hyttpipan sommaren 2018.