På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Sensommaren 2006 var saken klar. Den kinesiske affärsmannen ”Mr Luo” skulle göra en miljardinvestering i Kalmar. Ett kinesiskt handelscentrum skulle etableras i den norra delen av staden där Nordchoklad legat fram till 1998. Näringsminister Maud Olofsson (C) var med och tog det första spadtaget. Kommunen hoppades på 800 nya arbetstillfällen och högskolan startade en kurs i kinesiska.
Ett av få minnen från chokladtiden.
Drömmen gick i kras efter bara två år. Det visade sig att affärsidén var att lura kinesiska affärsmän att investera stora summor i utbyte mot permanent uppehållstillstånd i Sverige. Upplägget var omöjligt (olagligt) och Fanerdun Group AB gick i konkurs. Den gamla chokladfabriken revs.
Några grundmurar finns kvar.
Allts om återstår är en gigantisk ödetomt med ungskog, asfaltsytor och några grundmurar. Det är tänkt att platsen ska bli en del av den växande stadsdelen Snurrom, men detaljplanen har överklagats. En tid till finns det möjlighet att på plats bokstavligen uppleva känslan av grusade förhoppningar. Det bidde inte ens en tummetott – men ibland måste man å andra sidan våga satsa.
I september 1894 var Orsa kompani, en del av Dalregementet (nu I 13), på väg hem från en övning på Rommehed. Övernattning skulle göras intill gästgiveriet Komtillmåtta vid Gagnef.
Soldater blir törstiga av att marschera och befälen befarade att det skulle supas till under uppehållet. Vid uppställningen avkrävde därför kompanichefen ett nykterhetslöfte av sina mannar. Men, man ska inte lova något man inte garanterat kan hålla.
Fram stiger korpral Jonas Jonsson Gifting och yttrar de nu bevingade orden: ”Kapten, Orsa kompani lovar ingenting bestämt”. Det är i alla fall så som historien brukar berättas. Ett alternativ som förts fram är att det var korpral Hans Persson Snickare som förde soldaternas talan. Det är dock Gifting som står staty i Orsa.
Hur gick det då med nykterheten? När bönerna skulle läsas under kvällens korum var det ingen som vågade. Till sist leddes en soldat Hägg fram, stöttad av två kamrater och sade ”Herren – välsigne oss – och – därmed jämt”. Sant, eller inte, men även de orden borde ha fått vingar.
Minst lika spännande är namnet Komtillmåtta. Det förekommer på ytterligare en gammal krog – vid landsvägen mellan Eksjö och Vetlanda. Där framförs tolkningen att namnet är en uppmaning till måttlighet vad gäller mat och dryck. Något som tydligen inte fungerar i Dalarna…
Krogrörelsen på Komtillmåtta i Gagnef har anor minst tillbaka till 1600-talet. Nuvarande huvudbyggnaden uppfördes på 1880-talet. En äldre krogbyggnad revs på 1930-talet. Gästgiveriet drevs fram till 1958. (Kartkoordinater 60.56144, 15.10494)
Den 5 maj 1849 var det äntligen dags. Spaden sattes i jorden för Sveriges första järnväg för allmän trafik och redan efter fyra månader kunde hjältekonungen Oskar I inviga Frykstad-Clara Elfs jernväg.
Banan var åtta kilometer lång och fungerade som en länk mellan båttrafiken på Frykensjöarna och Klarälven. Ändhållplatser var bryggorna i Fryksta respektive Lyckan. Fram till 1856 var det riktiga hästkrafter som gällde och banan blev därmed inte först i landet med loktrafik.
Loket ”Fryckstad” med vagnar vid bryggan i Fryksta 1860. Foto: Järnvägsmuseet/PDM 1.0.
Allt rullade på till 1871. Förutom passagerare var det järn, jordbruks- och skogsprodukter som fraktades. Slutet kom när Fryksta kopplades samman med Nordvästra stambanan i Kil.
Vid platsen för det första spadtaget lades nio meter originalräls ut vid 100-årsjubileet 1949. Vid rälsen står en plåtsiluett föreställande ”Fryckstad”, det första loket. (Kartkoordinater 59.51203, 13.39031)
Det är mer eller mindre en skandal. Först nästan 15 år efter bloggens start kommer ett inlägg om Öland. Som gotlänning har man fullt upp med sin egen ö och avsaknaden av en färjeförbindelse mellan öarna gör inte saken bättre.
Stora alvaret på Öland är en mäktig upplevelse när man lämnar vägen och beger sig ut till fots på den flacka hällmarken. Horisonten är fri åt alla håll. Underbart vid vackert väder, men det är lätt att förstå utsattheten vid motsatsen.
Förutom sällsynta växter och djur är Stora alvaret fullt av spår efter tusentals år av mänsklig aktivitet. En ”unik” lämning är fårvaktarkojorna. Kojorna fungerade som enkla väderskydd för byns gemensamma herde. Väggarna är kallmurade med de stenar som fanns tillgängliga på platsen. Något tak lades aldrig.
Funktionen med en gemensam herde uppstod vid radbyarnas tillkomst i början av medeltiden. Från morgon till kväll vallade han eller hon de olika bybornas djur. På Öland finns byherdar skriftligt dokumenterade från tidigt 1600-tal, men de har antagligen funnits långt tidigare än så. De blev kvar en bit in på 1900-talet.
En inventering gjord av Länsstyrelsen i Kalmar 1997–98 lokaliserade 28 fårvaktarkojor – alla mer eller mindre raserade. Med bra på fötterna, och lite vighet vid stenmurarna, är det en fin promenad till kojan strax söder om Möckelmossen (kartkoordinater 56.51939, 16.53687). Möckelmossen är dessutom en utmärkt plats att skåda fåglar.
Vurmandet för det gamla är också tydligt när det gäller den då relativt nya företeelsen järnväg. Stationshusen längs Djursholmsbanan (invigd 1890) och Saltsjöbanan (1893) skulle kunna platsa i en lite modernare version av hjältekonungens äventyr. (Dalkarlarna jagar i Gustavs spår på järnvägarna MVJ och LSJ mot Sälen.) För mig som inte gillar nationalromantik känns det skönt med de undantag som finns. Blogginlägget om Djursholmsbanan tar upp stationen Sveavägen, men även vid Saltsjöbanan finns en ljusglimt: Lillängen.
Området Lillängen i Nacka planlades 1937 och redan samma år stod de första villorna klara för inflyttning. Småskaligheten och funktionalismen är en skön kontrast mot det storvulna Storängen strax intill. Den 6 september 1937 öppnade hållplatsen Lillängen. Den lilla kiosk- och väntsalsbyggnaden är funktionalistisk pärla.
Upprorsmannen Gustav Eriksson tog sin tillflykt till Dalarna efter Stockholms blodbad 1520. Han hoppades kunna få dalkarlarna med sig mot unionskungen Kristian II. De danska knektarna var honom i hälarna, men med hjälp av den listiga lokalbefolkningen klarade han sig gång på gång. Så lyder historien – som är påhittad av Gustav själv och av fantasifulla svenskar de följande århundradena.
Det började med landsfadern Gustav, som dikterade sin ärofyllda historia för hovkaplanen Peder Swart. Sägnen byggdes på under 1600- och 1700-talet för att ta ”slutlig form” 1914 med påhitten i ”Gustav Vasas äventyr i Dalarne” som ingick i folkskolans läsebok.
• Gustav har tagit på sig en folkdräkt för att smälta in i omgivningen. I slutet av november 1520 uppsöker han sin gamle bekant, den rike bergsmannen Anders Persson i Rankhyttan och får hjälpa till med att tröska. Hans halvdana förklädnad och usla handlag med slagan avslöjar dock honom. Kvar i Rankhyttan står ladan där Gustav tröskade. (Kartkoordinater 60.47608, 15.71981) Anders vänder sig senare mot Gustav under ”Klockupproret” och blir av med huvudet i Stockholm 1534.
Kunglig lada i Rankhyttan.
• Gustav tar sig till en annan gammal bekant, Arent Persson i Ornäs. En del källor anger att Arent stod på danskarnas sida, andra att det var svärfadern Stig Hansson. Hur som helst så anar Arents hustru Barbro Stigsdotter oråd och hon hjälper Gustav att fly genom avträdet som sitter en våning upp. Ornässtugan är en välbevarad träbyggnad från början av 1500-talet. (60.50704, 15.55288) Museet med Gustav Vasa-föremål från 1758 lär vara världens äldsta som verkar i samma byggnad. Avträdet finns kvar om du vill fly som en blivande kung…
• Efter flykten från Ornäs tar sig Gustav till Isala och kronoskytten (skogsvaktaren) Sven Elfsson. När danska knektar kom på oväntat besök daskade hustrun till Gustav med en bakspade i baken och knektarna kunde inte föreställ sig att en adlig person skulle behandlas så nedrigt. Gustav fann sig och lommade ut till ladan och började tröska med drängarna. Ladan står kvar. (60.77043, 15.94370)
• Riktigt högtidligt blir det på nästa stopp. I Utmelands by utanför Mora sökte Gustav skydd hos Tomt-Mats Larsson på Tomtgården. Hustrun Tomt-Margit bryggde öl och Gustav satt och såg på. Plötsligt närmade sig danska spejare. Tomt-Margit öppnade en golvlucka ned till källaren, Gustav klättrade ned och Tomt-Margit placerade ett stort bryggkar över luckan. Danskarna misstänkte inget när de sökte igenom huset. Gården är borta men 1860 hedrade man minnet av Gustav Vasas dödsdag för 300 år sedan genom att bygga ett monument över källaren, med lucka och allt. Den lilla byggnaden är smyckad med målningar föreställande äventyren i Dalarna. (60.99406, 14.54945).
Kungligt monument i Mora.
Det finns ett otal andra ställen i Dalarna som förknippas med sökandet efter Gustav. Bland annat en minnessten där han gömde sig under en nedfallen tall! Och hela kurragömmaleken avslutades med det första Vasaloppet.
Fakta/läs mer Lars-Olof Larsson: ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?”, Prisma, 2002.
1300-talet var minst sagt ett turbulent århundrade för Gotland. Handelsfartygen blev större och behövde inte längre mellanlanda, digerdöden slog till, danske kungen Valdemar Atterdags erövring kostade flera tusentals gutar livet, utländska makter slogs om ön. Och så dog Erik av Mecklenburg.
Albrekt av Mecklenburg kom till makten i Sverige genom en statskupp (och med vapenmakt) 1364. Hans styre imponerade dock inte på landets stormän och 1388 avsattes han i en statskupp. Helt slut tog det året efter i slaget vid Åsle utanför Falköping där han och sonen Erik tillfångatogs av den nya regentens, drottning Margareta, trupper. De frigavs först 1395.
Staden Visby förblev dock i mecklenburgarnas händer. Året efter att ha släppts landsteg Erik av Mecklenburg med en stor styrka på Gotland och befälhavaren för de svenk-danska trupperna på ön bytte snabbt sida. Ett första steg mot att ta tillbaka den svenska kronan hade tagits. Lyckan blev dock kortvarig. Den eventuella tronföljaren dog i pesten sommaren 1397 på fästet Landeskrone, som han låtit uppföra vid nuvarande Klintehamn, tre mil söder om Visby.
Lammen har intagit borgen.
Gotland fortsatte att bollas hit och dit i historiens spel. Det behärskades av sjörövarna vitaliebröderna och adelsrepubliken Tyska Orden innan drottning Margareta slutligen 1408 fick kontroll över ön som hennes far Valdemar hade erövrat 1361. Gotland blev en del av Kalmarunionen.
Erik av Mecklenburg begravdes på kyrkogården vid tyskarnas kyrka, S:ta Maria, i Visby, i den hittills enda kungliga graven på Gotland. En gavel från hans gravmonument sattes 1913 upp på väggen i Stora kapellet i domkyrkan. Mecklenburgs vapen, tjurhuvudet, går att ana. Samtidigt lät storhertigen av Mecklenburg, Fredrik Frans IV, sätta upp en minnestavla på väggen.
Sista spåret av Erik.
Landeskrone brändes bara efter något år av Tyska Orden. Den kraftiga jordvallen och vallgraven finns kvar (kartkoordinater 57.39773, 18.17393). Kanske har det funnits någon träpalissad på vallen. Byggnaderna innanför vallen har varit av trä. Anläggningen, som mäter cirka 110 x 75 meter, har återanvänts i militära syften fram till 1700-talet.
Fakta/läs mer • Olof Rudolf Björkegren: ”Epitafier och andra gravmonument i Visby domkyrka: Kort vägledning för besökande”, 1925. • Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands Fornsal, 1994. • ”Bildandet av naturreservatet Vivesholm, Sanda, Gotlands kommun”, Länsstyrelsen Gotlands län, 2016.
Borgen Edsholm vid dagens Grums i Värmland uppfördes på 1300-talet på det som då var en klippholme. Här passerade båtarna till och från sjösystemet Värmeln och landtrafiken längs norra Vänern. Byggherre anses vara marsken (”ÖB”) Erik Kettilsson Puke, som hade Värmland som förläning. Han köpte en intilliggande gård 1378 och borgen anses ha uppförts i samband med detta. Det är dock inte omöjligt att den är något äldre.
Rester av medeltida borg på kulle.
Edsholm brändes i alla fall ned av värmländska bönder, ledda av Peder Ulfsson Roos, under Engelbrektsupproret 1434. Fogden Herman Gisler var inte på plats och klarade skinnet.
Numer är klippholmen en halvö och förutom landsvägen så passerar sedan 1879 även järnvägen tätt förbi (kartkoordinater 59.33277, 13.10034). Borgens kraftiga murar finns kvar och är på något ställe två meter höga. Platsen har grävts ut vid flera tillfällen. På platån söder om borgen fanns en så kallad förborg där man 1991–92 påträffade fem husgrunder och rustnings- och vapendetaljer.
Under andra världskriget byggdes en mindre bunker, som bestyckades med kulsprutor, mitt i borgruinen. Ett tydligt bevis på att platsen hade kvar sin strategiska betydelse efter ett halvt årtusende.
Strategiskt placerad bunker.
Fakta/läs mer • Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996. • Svensson & Pettersson: ”Att bo på en medeltida borg. Hushåll, livsstil och rumslig ordning” i Bebyggelsehistorisk tidskrift 2008/56.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
