Nu finns min nya bok ”125 udda sevärdheter i Sverige” att köpa! En hel del nya och spännande platser presenteras. Perfekt till vårens och sommarens utflykter!
På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Drömmer du om en tur till svenska fjällen i sommar? Att få spana ut över de fria vidderna ovanför trädgränsen. Men kanske är du lite orolig för att konditionen och knäna inte klarar Kungsleden eller Kebnekajse. Lugn, det går att ta bilen.
Sveriges högst belägna väg (som är öppen för vanlig trafik) leder upp den övre parkeringen vid Nipfjället i nordvästra Dalarna. Du behöver inte syrgas, men väl där befinner du dig 1 003 meter över havet. Vyerna över kalfjället är fantastiska!
Fjällen!
Som bonus så kan man träffa på Nipgubben, som vaknar över berget och besökarna, och testa åt vilket håll bilen rullar när man frikopplar vid den så kallade trollvägen. Eftersom vägen ligger där den ligger så är den bara öppen sommartid, men börja planera din fjälltur redan nu.
Ännu mer fjäll!
Fjällväg!
Nipgubben.
En bit norrut ligger Högvålen, Sveriges högst belägna by.
Ön Furillen utanför nordöstra Gotland har blivit en tummelplats för människor som tycker att det är häftigt att betala ett överpris för att bo och äta i nedlagda industrimiljöer. Visst, lämningarna efter stenindustrin är storslagna, men åk istället till Furillens östra sida och besök det övergivna fiskeläget Karthaken (kartkoordinater 57.77090, 19.03069).
Nedanför den låga klippkanten finns ruinerna av fiskarnas enkla övernattningsstugor. Här inväntade man gryningen för att kunna vara ute tidigt på fångstplatserna. En stuga står kvar, renoverad av Bungemuseet. De övriga brann någon för omkring hundra år sedan – det finns olika versioner om när och hur. Som sig bör har fiskeläget en källa. Den ligger strax öster om den bevarade stugan och ger fortfarande vatten.
Ruiner och klippöverhäng. Foto: Eva Gerhardsson.
Vid Karthaken finns även imponerande klippöverhäng som skapats av havet. När Carl von Linné besökte Furillen 1741 konstaterade han att de var perfekta natt- och väderskydd för de betande djuren.
Ibland hålls det friluftsgudstjänster på den vackra platsen och askan efter en av mina nära vänner spreds i havet utanför.
Den sista kilometern i födelselandet blev samtidigt en smak av som väntade i det nya landet på andra sidan Atlanten. Mer eller mindre hederliga företag och personer erbjöd sina tjänster. Det handlade om allt från båtbiljetter till samlag.
Sillgatan i Göteborg löpte mellan järnvägsstationen och de väntande Amerikabåtarna på älven. För alla som ville tjäna pengar på emigranterna var det nödvändigt att ha lokal på gatan eller i kvarteren. Inte minst handlade det om inkvartering och det ska till och med ha blivit slagsmål mellan dem som jagade resenärer vid stationen. Sedan väntade till exempel krogen, för de som ville fira att de äntligen var på väg, eller klädesbutiken, för de som ville lägga av sig det gamla. Folklivet under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet ska ha varit minst sagt intensivt och jämfördes med det i Sodom och Gomorra.
Sillgatan västerut 1888. Foto: Wilhelm Berg.
Gatans dåliga rykte gjorde att fastighetsägarna 1895 fick igenom ett namnbyte till Postgatan, efter (gamla) Posthuset som uppförts 1873. Bebyggelsen längs den östra delen av gatan försvann på 1960-talet när köpcentrumet Nordstan byggdes. Vill man få en uppfattning om hur det såg ut så finns det två hus kvar på Köpmansgatan 27 (1891) och 29 (1876). I den andra änden av Sillgatan/Postgatan, vid älven, finns Stora tullhuset från 1867. Här igenom passerade emigranterna – porten ut i världen.
Köpmansgatan 2024.
Två lite senare sevärdheter i Göteborg från emigranttiden är det så kallade Amerikaskjulet och s/s ”Marieholm”. Amerikaskjulet, på Emigrantvägen 2C, var 1912–75 terminal för Svenska Amerika Liniens Atlantångare. S/s ”Marieholm” är det enda av rederiets fartyg som finns kvar och rymmer numer restaurang och festlokal. Hon ligger förtöjd vid Tullhuset.
Tullhuset och s/s ”Marieholm”.
Fram till 2021 fanns Emigranternas hus i Tullhuset. Här kunde besökare ta del om historien om den stora emigrationen från Sverige för drygt hundra år sedan. Nu arbetas det intensivt för att verksamheten ska kunna öppna på nytt. Till dess går det att ta del av den tidigare utställningen i två inslag på Youtube: Emigranterna och Immigranterna.
Fakta/läs mer • Ulf Beijbom: ”Sillgatan – utvandrarstråket” i ”Göteborgs-Emigranten 7” utgiven av projektet Göteborgs-Emigranten 1996. • Gudrun Lönnroth (red): ”Hus för hus i Göteborgs stadskärna”, Stadsbyggnadskontoret/Göteborgs stadsmuseum, 2003.
Det hör inte till vanligheterna att en medeltida borg försvinner i historiens mörker för att sedan oväntat dyka upp igen efter flera sekler. Så är det dock med Skeingeborg i norra Skåne.
1924 skrev Sigfrid Fluur, landsfiskal i Vittsjö, till riksantikvarien och berättade om lämningarna av en borg på en ö i Skeingesjön (kartkoordinater 56.36121, 13.88845). Därmed väcktes ruinen ur sin törnrosasömn. Utgrävningarna 1949–50 avslöjade en mycket ovanlig anläggning.
En fyra meter hög ringmur hade uppförts som en oktagon med en diameter på cirka 40 meter. Innanför muren påträffade arkeologerna rester av några mindre och en större byggnad. Myntfynd tyder på att borgen brukades från slutet av 1100-talet till mitten av 1200-talet. Sedan övergavs den. Murarna raserades och byggnaderna kan ha monterats ned och flyttats.
Höljd i dunkel är också Skeingeborgs tillkomst. En teori är att den uppfördes av ärkebiskop Absalon och kung Valdemar den store (fosterbröder) för att markera övertagandet av Skåne.
Fakta/läs mer • Anders Ödman: ”Järnskatt och borglän” i Ale – historisk tidskrift för Skåneland 4/1992. • Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska Media, 2002.
Det är inte alla bostadsområden som har en äkta Picasso stående mellan husen. Dessutom handlar det inte om Solsidan utan ”betongområdet” Kungshamra i Solna.
Hela fem av Picassos stora betongskulpturer finns i Sverige. Mest känd är kanske den 15 meter höga skulpturen i Kristinehamns utkant som föreställer konstnärens hustru Jacqueline. Den blev till och med frimärke 1974.
I studentområdet Kungshamra tronar en jättelik fiskmås. Precis som de övriga skulpturerna skapades den av den norska konstnären och Picassos vän Carl Nesjar efter spanjorens förlaga. Först, 1965, häckade den på en utställning i Oslo. Till Solna kom den genom den svenska byggmästaren Allan Skarnes försorg 1969. Picasso godkände platsen.
Även Halmstad, Helsingborg och Stockholm har förärats stor betongkonst av Pablo Picasso. Precis med allt annat som inte passar in i mallen har skulpturerna kritiserats av personer som tycker att ”den bästa konsten ever” har skapats av Carl Larsson.
Fakta/läs mer Liljedahl & Nyblad Liljedahl: ”Picasso i det svenska folkhemmet”, Bly förlag, 2015.
Jag älskar byggnader som sticker ut. När gycklargruppen Arkitekturupproret slår kullerbyttor av ilska, så kan man vara säker på att det finns något spännande att se. Som Ting1 i Örnsköldsvik.
Tingshuset från 1960-talet var en fin representant för brutalismen, men med tillbyggnaden blev det något alldeles extra. Upp ur innergården växte ett färgstarkt höghus med lägenheter. Arkitekten Gert Wingårdh lät sig inspireras av den norrländska konstnären Bengt Lindströms färgskala.
Det 13 våningar höga huset på Lasarettsgatan 11 stod klart 2013. Förutom färgsättningen är det de många utstickande balkongerna som får betraktaren att dra på mungiporna.
Öland har den ståtliga ruinen efter Borgholms slott. På ön finns även flera storslagna fornborgar, som Eketorp och Gråborg. Det finns mycket skrivet om dessa, betydligt mindre om en ruin vid Hornssjön på norra Öland.
På den så kallade Klosterholmen finns källarmurarna kvar efter en större byggnad (kartkoordinater 57.19689, 16.94073). Namnet kommer efter att ruinen tidigare felaktigt antogs vara lämningarna av S:t Ottos kapell, som skulle ha haft någon koppling till klostret i Roma på Gotland.
Ruinen en sommardag 1980.
Hornssjön var fram till 700-800-talet en havsvik. Efter att ha snörts av från havet är den Ölands enda riktiga insjö. Den har sänkts vid ett flertal tillfällen, senast med 1,4 meter i början av 1900-talet. Runt ruinen märks tydligt vallgravarna, som före sjösänkningarna på 1800-talet var vattenfyllda. Arkeologerna har dessutom hittat resterna av en kajplats. Förutom namnet Klosterholmen ges ruinen namnet Nackholm i litteraturen.
Bland annat Riksantikvarieämbetet anger att anläggningen sannolikt var en befäst medeltida storgård. Boningshuset beläget på holmen med ekonomibyggnaderna på fastlandet. Framför mig ser jag en mindre version av Glimmingehus. Enligt samtida vittnesmål ska huset ha varit en ruin redan i mitten av 1600-talet.
En annan teori är att det är en kungsgård uppförd i mitten av 1500-talet på order av hjältekonungen Gustav Vasa. Den sentida kungsgården finns kvar en kilometer söder om ruinen. Där hamnade den senast 1683 enligt den äldsta kartan.
Under 1500-talet insåg man att det krävdes mer än en enkel ringmur för att skydda en stad mot fientliga styrkor. Kraftigare vapen krävde kraftigare murar och det så kallade bastionsystemet utvecklades.
Bästa bevarade exemplet i landet är Kalmar där vallgravar, murar och portar till stora delar finns kvar. I övriga städer som ansågs värda upprustningen revs det mesta på 1800-talet när krigets strategi hade tagit ytterligare ett steg ”framåt”. Oftast är det bara jordvallar och vallgravar som återstår.
I både Kristianstad och Halmstad har dock en stadsport sparats till eftervärlden. Norreport i Kristianstad ritades av arkitekten Carl Hårleman på 1750-talet och var, som namnet avslöjar, porten till staden från norr. Efter att befästningarna rivits flyttades den 1913 till sin nuvarande plats vid Norra Kaserngatan.
Norreport i Kristianstad.
Norre port i Halmstad står kvar på sin ursprungliga plats vid Storgatans norra ände. Den byggdes när då danska Halmstad fick sina nya befästningar i början av 1600-talet. På insidan bevakas porten av 91:an Karlsson som gör ständig värnplikt på för tillfället(?) insomnade Hallands regemente I16.
Norre port i Halmstad med den allerte 91:an Karlsson.
En fantastisk källa för stadsarkeologi är Gustaf Ljunggrens ”Atlas öfver Sveriges städer” från mitten av 1800-talet med detaljerade kartor. Jag återvänder ofta till den i mina historiska spaningar.
Ur Gustaf Ljunggrens Kristianstadskarta från 1854.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag tidigare gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
