Nu finns min nya bok ”125 udda sevärdheter i Sverige” att köpa! En hel del nya och spännande platser presenteras. Perfekt till vårens och sommarens utflykter!
På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Förr gick det åt många träd när malm ska bli till metall. Tillmakningen i gruvan krävde ved, hyttan slukade träkol och så vidare. Den för riket livsviktiga koppargruvan i Falun slukade mängder av virke från stora delar av Dalarna, speciellt under högkonjunkturen på 1600-talet.
Extra viktigt för driften var området närmast Falun. På 1750-talet upprättades en så kallad fredsmil (efter en gammal svensk mil, 10 689 meter) runt gruvan, där ingen annan avverkning eller kolning fick ske. Förordning var inte den första i sitt slag, under århundradena innan hade liknande regleringar genomförts.
1750-talets fredsmil inventerades i början av 2000-talet. Ursprungligen markerade 112 rösen, stenar eller pålar cirkeln, och flertalet av dem finns kvar att beskåda efter drygt 270 år. Till exempel punkt 109, en oansenlig sten som ligger strax intill länsväg 293 söder om Smedsbo (kartkoordinater 60.56152, 15.42920)
När förordningen om fredsmilen kom hade redan behovet av träd minskat betydligt och efter omkring hundra år självdog den. Falu koppargruva lades ned 1992 efter att ha varit i bruk i drygt 1 000 år.
Fakta/läs mer • Kjell Sundström: ”Falubygden berättar. Kulturmiljöprogram för Falu kommun”, Falu kommun, 1998. • Sajten Fredsmilen.
Drömmer du om en tur till svenska fjällen i sommar? Att få spana ut över de fria vidderna ovanför trädgränsen. Men kanske är du lite orolig för att konditionen och knäna inte klarar Kungsleden eller Kebnekajse. Lugn, det går att ta bilen.
Sveriges högst belägna väg (som är öppen för vanlig trafik) leder upp den övre parkeringen vid Nipfjället i nordvästra Dalarna. Du behöver inte syrgas, men väl där befinner du dig 1 003 meter över havet. Vyerna över kalfjället är fantastiska!
Fjällen!
Som bonus så kan man träffa på Nipgubben, som vaknar över berget och besökarna, och testa åt vilket håll bilen rullar när man frikopplar vid den så kallade trollvägen. Eftersom vägen ligger där den ligger så är den bara öppen sommartid, men börja planera din fjälltur redan nu.
Ännu mer fjäll!
Fjällväg!
Nipgubben.
En bit norrut ligger Högvålen, Sveriges högst belägna by.
Jag behöver hjälp!!! Mörkret sänker sig över landet och skidsäsongen närmar sig på allvar. Sedan cirka 70 år tillbaka är det möjligt att träna i terrängen även när solen gått ned, men var i landet var man först med ett skidspår med elljus?
Elljuset borde ha varit en stor händelse i klubben och bygden, men dokumentationen och historiekunskapen är bristfällig. Med utgångspunkt i tidningar, böcker och internet ligger Stadsliden i Umeå, Östnor i Mora, Hemlingby i Gävle bra till för ”utmärkelsen”. Personligen tror jag att svaret är Mora.
I en notis i Dagens Nyheter i november 1955 berättas att IFK Mora jagar pengar för att kunna förverkliga ett elljusspår längs en kraftledningsgata vid Östnors skidstadion. I en Aftonbladetartikel från slutet av året beklagas att anläggningen inte var klar, men i början av 1956 flödade ljuset över skidåkarna. Mora Tidning är på plats med fotograf och konstaterar den 23 januari att elljusspåret ”har blivit en verklig fullträff”. Sträckan, med ett 50-tal lampor, var nästan tre kilometer med fem spår i varje riktning vilket gav ett belyst varv på dryga halvmilen.
Mora Tidning den 23 januari 1956.
Östnor var dock ett litet skidmecka innan ljusets ankomst. Legendaren Nils ”Mora-Nisse” Karlsson lade grunden till sina stora framgångar med många och hårda träningsmil på platsen. Efter karriären skapade han många av de terrängspår som än i dag finns kvar vid anläggningen. Mora-Nisse, i form av en skulptur skapad av motorsågskonstnären Sören Niklasson, övervakar att dagens ungdom sköter träningen rätt.
På informationstavlan har man dock trimmat historien något och anger att elljuset var på plats redan 1954. Det ska ha levt vidare till 2018.
I september 1894 var Orsa kompani, en del av Dalregementet (nu I 13), på väg hem från en övning på Rommehed. Övernattning skulle göras intill gästgiveriet Komtillmåtta vid Gagnef.
Soldater blir törstiga av att marschera och befälen befarade att det skulle supas till under uppehållet. Vid uppställningen avkrävde därför kompanichefen ett nykterhetslöfte av sina mannar. Men, man ska inte lova något man inte garanterat kan hålla.
Fram stiger korpral Jonas Jonsson Gifting och yttrar de nu bevingade orden: ”Kapten, Orsa kompani lovar ingenting bestämt”. Det är i alla fall så som historien brukar berättas. Ett alternativ som förts fram är att det var korpral Hans Persson Snickare som förde soldaternas talan. Det är dock Gifting som står staty i Orsa.
Hur gick det då med nykterheten? När bönerna skulle läsas under kvällens korum var det ingen som vågade. Till sist leddes en soldat Hägg fram, stöttad av två kamrater och sade ”Herren – välsigne oss – och – därmed jämt”. Sant, eller inte, men även de orden borde ha fått vingar.
Minst lika spännande är namnet Komtillmåtta. Det förekommer på ytterligare en gammal krog – vid landsvägen mellan Eksjö och Vetlanda. Där framförs tolkningen att namnet är en uppmaning till måttlighet vad gäller mat och dryck. Något som tydligen inte fungerar i Dalarna…
Krogrörelsen på Komtillmåtta i Gagnef har anor minst tillbaka till 1600-talet. Nuvarande huvudbyggnaden uppfördes på 1880-talet. En äldre krogbyggnad revs på 1930-talet. Gästgiveriet drevs fram till 1958. (Kartkoordinater 60.56144, 15.10494)
Upprorsmannen Gustav Eriksson tog sin tillflykt till Dalarna efter Stockholms blodbad 1520. Han hoppades kunna få dalkarlarna med sig mot unionskungen Kristian II. De danska knektarna var honom i hälarna, men med hjälp av den listiga lokalbefolkningen klarade han sig gång på gång. Så lyder historien – som är påhittad av Gustav själv och av fantasifulla svenskar de följande århundradena.
Det började med landsfadern Gustav, som dikterade sin ärofyllda historia för hovkaplanen Peder Swart. Sägnen byggdes på under 1600- och 1700-talet för att ta ”slutlig form” 1914 med påhitten i ”Gustav Vasas äventyr i Dalarne” som ingick i folkskolans läsebok.
• Gustav har tagit på sig en folkdräkt för att smälta in i omgivningen. I slutet av november 1520 uppsöker han sin gamle bekant, den rike bergsmannen Anders Persson i Rankhyttan och får hjälpa till med att tröska. Hans halvdana förklädnad och usla handlag med slagan avslöjar dock honom. Kvar i Rankhyttan står ladan där Gustav tröskade. (Kartkoordinater 60.47608, 15.71981) Anders vänder sig senare mot Gustav under ”Klockupproret” och blir av med huvudet i Stockholm 1534.
Kunglig lada i Rankhyttan.
• Gustav tar sig till en annan gammal bekant, Arent Persson i Ornäs. En del källor anger att Arent stod på danskarnas sida, andra att det var svärfadern Stig Hansson. Hur som helst så anar Arents hustru Barbro Stigsdotter oråd och hon hjälper Gustav att fly genom avträdet som sitter en våning upp. Ornässtugan är en välbevarad träbyggnad från början av 1500-talet. (60.50704, 15.55288) Museet med Gustav Vasa-föremål från 1758 lär vara världens äldsta som verkar i samma byggnad. Avträdet finns kvar om du vill fly som en blivande kung…
• Efter flykten från Ornäs tar sig Gustav till Isala och kronoskytten (skogsvaktaren) Sven Elfsson. När danska knektar kom på oväntat besök daskade hustrun till Gustav med en bakspade i baken och knektarna kunde inte föreställ sig att en adlig person skulle behandlas så nedrigt. Gustav fann sig och lommade ut till ladan och började tröska med drängarna. Ladan står kvar. (60.77043, 15.94370)
• Riktigt högtidligt blir det på nästa stopp. I Utmelands by utanför Mora sökte Gustav skydd hos Tomt-Mats Larsson på Tomtgården. Hustrun Tomt-Margit bryggde öl och Gustav satt och såg på. Plötsligt närmade sig danska spejare. Tomt-Margit öppnade en golvlucka ned till källaren, Gustav klättrade ned och Tomt-Margit placerade ett stort bryggkar över luckan. Danskarna misstänkte inget när de sökte igenom huset. Gården är borta men 1860 hedrade man minnet av Gustav Vasas dödsdag för 300 år sedan genom att bygga ett monument över källaren, med lucka och allt. Den lilla byggnaden är smyckad med målningar föreställande äventyren i Dalarna. (60.99406, 14.54945).
Kungligt monument i Mora.
Det finns ett otal andra ställen i Dalarna som förknippas med sökandet efter Gustav. Bland annat en minnessten där han gömde sig under en nedfallen tall! Och hela kurragömmaleken avslutades med det första Vasaloppet.
Fakta/läs mer Lars-Olof Larsson: ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?”, Prisma, 2002.
Det är lite spöklikt, trots att det är mitt på ljusa dagen. Här i skogen sydväst om Siljan i Dalarna störtade sommaren 1972 ett litet privatplan. Piloten, som var ensam ombord, omkom omedelbart och planet fattade eld vid kraschen. Det tog dock en hel månad innan vraket hittades.
Planet var på väg från Dala-Järna till hemmaflygplatsen i Edsbyn. Med största sannolikhet var det dåligt väder som orsakade olyckan. En stor sökinsats drog igång, men det var brandflyget som till sist fick syn på nedslagsplatsen.
Det sönderslagna flygplanet ligger kvar i blockterrängen och det går lätt att urskilja de större detaljerna. Enligt Statens haverikommission var det tidigare inte helt ovanligt att flygplansvrak lämnades kvar i naturen.
Det är två mil grusväg och 300 meters vandring i halvsvår terräng fram till platsen (kartkoordinater 60.73750, 14.47530). Edsbyns flygklubb har satt upp en minnesskylt för den förolyckade medlemmen.
Det är inte helt ovanligt att svenska kommuner använder kreativ bokföring för att hjälpa ortens främsta idrottsförening ekonomiskt. Förståligt, med tanke på marknadsvärdet. Tveksamt, med tanke på vad som är en kommuns kärnverksamhet.
För drygt tio år sedan avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att Leksands kommun sålt några meter trottoar i huvudorten till Leksands IF för 1 krona. Trottoarstumpen skulle betraktas som så kallad basfastighet till en campingplats som hade sålts till klubben för 30 miljoner. På så sätt slapp Leksands IF betala stämpelskatten på 1 miljon. En ”bra affär” för alla utom statskassan. Trottoaren skrevs sedan tillbaka på kommunen.
– Ja det är väl en typ av skatteplanering, ja, sade kommunchefen Göran Wigert enligt SVT.
Upplägget uppskattades åtminstone av en del av klubbens supportar. Kort efter avslöjandet genomfördes en hyllningsmarsch till platsen och enligt Dalarnas Tidningar utbringades ett fyrfaldigt leve för trottoaren. Den målades också i Leksands IF:s färger.
Färgen är sedan länge borttvättad, men trottoaren ligger kvar vid Norsgatan 15. Ett stycke annorlunda svensk idrottshistoria.
Kalkbrytning och råolja – kan det bli värre i detta klimatångestens tidevarv? I Solberga norr om Rättvik hittar du båda på samma plats.
Sedan 1800-talet har det borrats efter olja och gas i Siljansringen, resterna av den krater som uppstod efter ett meteoritnedslag för cirka 370 miljoner år sedan. Någon kommersiell framgång har det dock inte blivit. Bättre har det gått för kalkindustrin i området.
Oljestickor.
Kalkbrottet i Solberga (kartkoordinater 60.98368, 15.21661) öppnades 1937 och verksamheten pågick fram till 1963. Kalken skickades till järnbruk i Bergslagen och massafabriker vid Norrlandskusten. I början av 1960-talet borrades ett antal 100–150 meter djupa hål för att undersöka förekomsten av kalk på lägre nivåer. Vid några av borrningarna påträffade man olja.
Stenbrott med olja.
Utöver den suggestiva miljön bjuder det övergivna stenbrottet på både botaniska och geologiska sevärdheter. I den norra delen av huvudbrottet sipprar fortfarande olja ur de gamla borrhålen. Inget större klimathot och unikt i Sverige.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag tidigare gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
