På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det är klart att man blir förbannad om vargen dödar ens jakthund hemma på gårdsplanen. En ärrad hjälte från kriget tål inte vad som helst. Här kärvs det en rejäl varggrop!
Löjtnant Carl Gustaf Jack (1782–1867) var med om att förlora Finland till Ryssland i kriget 1808–09, men förlusten kan inte skyllas på honom. Tvärt om, han belönades med medaljen ”För tapperhet i fält” i guld.
Jack var född och uppvuxen i Finland, men valde att stanna i Sverige och Västerås efter kriget. Efter att ha sagt upp sig från det militära ägnade han sig bland annat åt lantbruk på Persbo gård utanför Västerås.
Varggropen sommaren 2020.
Jack såg till att varggropen blev djup med stenskodda väggar och åtskilliga vargar ska ha trillat dit efter att den stod klar 1815. (Oklart om löjtnanten agnade med korv, som Emil gjorde i Katthult.) Senaste stora ”fångsten” i gropen gjordes 2008 när en flicka klättrade ned för att hämta sin tappade mobiltelefon. Räddningstjänsten fick hjälpa henne upp.
Persbo gård låg på kullen där Kristiansborgsbadet ligger idag, väl innanför den nutida stadsgränsen. Den ståtliga varggropen kan beskådas i slutet av Engvallsgatan. Med stängsel runt, för barns och vargars skull.
Först som sist: Hälften av det blod som flyter i mina ådror kommer från Österlen i Skåne och jag älskar denna del av Sverige. Min anfaders porträtt hänger i koret i S:t Nikolai kyrka i Simrishamn.
En stor del av Sveriges ekonomiska framgång det senaste seklet kan vi tacka gruvorna och vattenkraften i den norra delen av landet för. Industriella projekt som åsamkat naturen stora skador och tvingat människor att flytta.
Den nya tidens teknik kräver också ”sitt offer”. Solenergi och vindkraft skulle kunna vara ett lyft för miljön och bromsa uppvärmningen av vårt jordklot – men de batterier som behövs för att jämna ut produktionen kräver speciella metaller som vanadin. Många vill ha grön el, men ingen vill ha gruvorna. Speciellt inte på Österlen, det är grevar och nunnor överens om.
Gruvbrytning på Österlen är dock inget nytt. Senast för runt 70 år sedan bröts flusspat omkring Onslunda. Den första inmutningen gjordes 1939 och driften, med ett 30-tal anställda, pågick fram till 1955. Rester av gruvhålen finns kvar, ett lättillgängligt ligger intill den nedlagda järnvägen mellan Onslunda och S:t Olof (kartkoordinater 55.61220, 14.10409).
Delvis igenfyllt gruvhål.Lastkaj vid den nedlagda järnvägen.
Jag vet inte hur miljön (och arbetsförhållandena) är i och kring gruvorna i Kina där vanadin bryts, men det ligger långt borta så det spelar kanske inte så stor roll. Precis som med gruvorna uppe i Norrland…
OBS: Blogginlägget har rättats avseende användningen av vanadin.
Fakta/läs mer Ewe Larsson: ”Boken om Onslunda – Borstabygden”, 2002
Säga vad man vill om krig, men det sätter fart på geniknölarna. Tragiskt, eftersom det borde gå att utveckla saker och ting utan att miljontals oskyldiga mördas. Ingen behövde dock sätta livet till i Bäckebo i Småland på eftermiddagen den 13 juni 1944.
Tyskland var 1944 allt mer pressat i kriget och ingenjörerna arbetade för högtryck med nya vapen. Det senaste var en radiostyrd robot med raketmotor som skulle få beteckningen V-2 (Vedergällningsvapen 2). Den obemannade roboten skulle sättas in mot allierade städer som hämnd för terrorbombningarna i Tyskland.
Provuppskjutning i Peenemünde sommaren 1943. Foto: Bundesarchiv, Bild 141-1880/CC-BY-SA 3.0
V-2 var det första föremålet som människan skickade ut i rymden och dess teknik har använts i de flesta raketer efter andra världskriget. Maxhastigheten var 5.760 km/h, max flyghöjd 206 km (om den skickades iväg rakt upp), räckvidd 320 km. Den var 14 m lång och vägde fulltankad 12,5 ton. Och ”viktigast av allt”, V-2 förde med nästan ett ton sprängmedel.
En sådan avancerad konstruktion krävde provskjutningar, men den junidagen 1944 gick det lite fel. Roboten sköts upp från forskningsanläggningen i Peenemünde på ön Usedom och det var tänkt att den skulle landa i havet utanför Bornholm. Istället fortsatte den norrut innan den exploderade, på grund av något tekniskt fel, på 1.500 meters höjd över Bäckebo.
Explosionen skrämde slag på både folk och fä. Fönster tryckets ut och det regnade metalldelar från skyn. Vrakdelar spreds över flera kvadratkilometer. Störst var den 450 kg tunga förbränningskammaren som slog upp en krater med 5 meters diameter och drygt 2 meters djup.
Resterna av roboten samlades ihop och forslades till Flygtekniska försöksanstalten i Bromma. Efter att ha undersökt vrakdelarna skickades de till de till Storbritannien – av det ”neutrala Sverige”.
Samma dag som explosionen över Bäckebo hade den första, enklare, roboten V-1 slagit ned i London. Den första attacken med V-2 genomfördes i september 1944 mot Paris. Totalt avfyrades drygt 3.000 V-2-robotar och på grund av den höga hastigheten fanns det inget effektivt motvapen. Trots den svenska insatsen.
I skogen i Bäckebo finns kratern kvar (kartkoordinater 56.91045, 15.98000) och runt om i markerna ligger metallskrot. Roboten bör ha vägt cirka 3 ton när den exploderade och svensk militär lyckades 1944 bara hitta 2 ton vrakrester. Vid en arkeologisk undersökning 2004 hittades 36 metallföremål som anses komma från roboten.
Fakta/läs mer • Arén mfl: ”Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket”, 2007 • Niklas Dahlin: ”Hitlers hämndraket slog ned i Småland” i Ny Teknik den 5 augusti 2011.
Kratern våren 2020 med en gran tvärs över. Dessutom en modell av roboten.
I skärgården mellan Nyköping och Trosa ligger Tvären. Den ”cirkelrunda” fjärden skapades för omkring 460 miljoner år sedan då en meteorit, med kanske 300 meters diameter, rammade jorden med en hastighet av 70.000 km/h. Till glädje för dagens forskare som vill studera djurlivet för länge sedan. (I Lockne i Jämtland och Granby i Östergötland finns ytterligare stora meteoritkratrar från samma tidsperiod, då det som idag är Sverige låg under vatten.)
Tvären från norr i december 2020. Studsviksanläggningen skymtar till höger.
En annan kraftig energiform är kärnkraft. I slutet av 1950-talet uppförde AB Atomenergi en forskningsanläggning vid Tvärens västra strand. (Företaget bytte senare namn till Studsvik – efter platsen.) ”Atomstaden” hade tre forskningsreaktorer, de sista stängdes 2005. Kärnkraften lever dock vidare i de företag som i dag huserar på området.
Vykort från Atomstadens första år.
Några somrar på 1970-talet besökte jag min farbror, om för övrigt arbetade på Studsvik, i Nyköping. Tillsammans gjorde vi segelturer på och omkring Tvären. En vacker del av Sörmland, speciellt kring Stendörren och Sävsundet. Och nog var vattnet lite varmare än hemma på Gotland när man badade. Om det berodde på kylvattnet från reaktorerna eller kvarvarande glöd från meteoritnedslaget är svårt att säga.
Längst ut på Ryssnäs, Fårös sydligaste udde, står ett ensamt fikonträd. Visserligen skiner solen alltid på Gotland, men fikon håller normalt till i södra Europa. Trädet har ansatts av lamm och skarvar genom åren och är inte lika ståtligt som kusinerna i söder.
Fikonträd till vänster.
Enligt Fårö hembygdsförening kan trädet var omkring 50 år gammalt. Hur det hamnade på Fårö är dock obekant. Kanske flöt ett frö i land, kanske kom fröet i någon fågels mage.
Frukterna på Fårö hinner inte mogna – men med tempot i klimatförändringen kanske det bara är en fråga om år.
Runt om i världen kluras det på hur man kan få ned utsläppen från landsvägstransporterna. Kanske kan långtradarna och lastbilarna få el genom en slinga i vägbanan, kanske från en tråd över vägen. I Stockholm var eldrivna lastbilar en verklighet redan för 80 år sedan!
Kvarnverksamheten på nuvarande Kvarnholmen (fram till 1930-talet hette ön Hästholmen) i Nacka startade i slutet av 1800-talet. På 1920-talet övertogs driften av Kooperativa Förbundet. Så småningom köpte KF hela ön och fler verksamheter tillkom. Företaget uppförde bostäder och den lilla ön blev ett brukssamhälle i storstadens utkant.
Även om det mesta fanns på Kvarnholmen så behövdes kommunikationer in till Stockholm. Den befintliga busslinjen köptes in av KF 1939 och tre år senare kunde den ersättas av eldriven trådbuss. Bussarna vände vid Nytorgsgatan på Södermalm.
Det var inte bara människor som behövde transporteras. KF startade även en linje med trådlastbilar. På Kvarnholmen började de sin resa nere på kajen och på Södermalm följde de Folkungagatan västerut till Götgatan där de körde ned på en ramp till Södra station för omlastning av godset till järnväg.
De eldrivna fordonen rullade på till 1959 då de ersattes av fossildrivna. Tyvärr finns det inga lämningar kvar från tiden med den klimatsmarta lösningen.
Kvarnholmen bjuder dock på en del annat sevärt. Ön har de senaste åren omvandlats till ett attraktivt bostadsområde. Kvar från KF-tiden finns två arkitektoniska pärlor: Dels radhusen nedanför Tre Kronors väg (byggda 1928–30), dels kontorsbyggnaden ”Munspelet” (1966) på Kvarnholmsvägen 75–79.
En udda sevärdhet är resterna av dubbelbron som förband ön med fastlandet. Betongbron till Kvarnholmen stod klar 1924 och 1932 försågs den med ett övre plan som anslöt till bostadsområdena på öns högre delar. Det övre planet revs 1985, men det kraftiga brofästet på Kvarnholmssidan fins kvar i slutet av Tre Kronors väg. Det avnjuts dock bäst uppe från Finnberget.
Två av KF:s trådlastbilar: Foto: Okänd/Tekniska Museet Invigningen av den övre bron 1932. Foto: Stockholms Tidningen/Tekniska Museet Officiella Stockholmskartan från 1954 visar rampen ned till Södra station mitt i Folkungagatan Kvarnholmen från Finnberget. Det gamla brofästet mitt i bild. I bakgrunden Svindersviksbron från 2016. Det ståtliga gamla brofästet.Resterna av körbanan uppe på brofästet.
Brönnestads kyrka, strax söder om Hässleholm, bjuder besökaren på unika takmålningar från 1400-talet. Kyrkan är helgad åt Maria, Jesus ömma moder, och hon figurerar i flertalet av målningarna – inte minst i familjescener tillsammans med make och barn.
En av målningarna visar hur Josef lär Jesus att gå med hjälp av en gåstol. Kanske har han själv snickrat ihop den – kanske som födelsedagspresent på sonens ettårsdag.
Mor Maria syr barnkläder medan far Josef lär barnet Jesus att gå.Brönnestads sevärda kyrka.
Det finns några över Sverige återkommande geografiska myter: ”Drottning Kristinas jaktslott” där drottningen påståtts huserat, ”Ryssmuren/graven” som sägs ha uppförts/grävts av ryska krigsfångar under stormaktstiden, ”Lassemajas grotta” där banditen gömt sig själv och/eller sitt tjuvgods. Till dessa fenomen kan läggas ”Kungseken”, en uråldrig ståtlig ek varunder någon kung rastat på sin väg genom riket.
I Flottsund, strax söder om Uppsala, stod tidigare en kungsek. Själve hjältekonungen Gustav Vasa sägs ha vilat under ekens grenar. Men den forna eken är del av ytterligare en berättelse. Eken i Flottsund stod modell för ”Sparbankseken” som skapades av konstnären Akke Kumlien 1928. Tyvärr är båda historierna lika svåra att bevisa.
Den första sparbanken i Sverige, Göteborgs sparbank, startade för jämt 200 år sedan. (Verksamheten i dagens Swedbank har mycket lite gemensamt med den ursprungliga sparbanksidén.) Först ut med ett träd som symbol var Oppunda härads sparbank, men det hade lite gemensamt med den ståtliga Sparbankseken. Kungseken vid Flottsund (kartkoordinater 59.78455, 17.66450) är inte heller så ståtlig numer. De senaste 60 åren har den ansatts av eld, torka och stormar. Idag återstår bara lite av stammen. Bredvid ståtar dock en betydligt yngre ek och vem vet, kanske kommer drottning Estelle en dag att kliva av sin häst för att rasta i dess skugga.
Fakta/läs mer Matts Floderus: ”Kungsekar” i Svensk Natur 1917
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
