Nu finns min nya bok ”125 udda sevärdheter i Sverige” att köpa! En hel del nya och spännande platser presenteras. Perfekt till vårens och sommarens utflykter!
På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
I ett gammalt sandtag strax söder om Ikeas stora lager i Älmhult döljer sig en bit svensk bilsportshistoria. Här invigdes den 19 augusti 1962 gokartbanan Racing Ring, byggd av lokala företagare engagerade i Älmhults motorklubb (som inte svarar på mejl). Nästan 3 000 åskådare trotsade regnet och blåsten.
Bevarad asfalt och fundamentet för sekreteriatet.
Banan var en av de första med permanent beläggning i Sverige. Först ut var Laxå 1961. En av många förare som for runt på den 500 meter långa slingan var en ung Ronnie Peterson. Efter några framgångsrika säsonger i gokart blev det formel 3 1966. Fyra år senare tog karriären fart på riktigt i formel 1.
I mitten av 1970-talet var det slutkört. Enligt uppgift tröttnade markägaren på ”buslivet” vid banan utanför tävlingsdagarna. Det mesta av asfalten är uppriven, men det är lätt att följa sträckningen i det som nu är skog (kartkoordinater 56.51920, 14.12053). Jag rekommendera crossmotorcykel eller mountainbike om du vill prova banan.
Fakta/läs mer • Smålandsposten den 20 augusti 1962. • Illustrerad Motorsport, nr 9, 1962.
Till slut gick det inte längre att utgå från att klockan var 12 när solen stod högst på himlen. Med de moderna kommunikationerna, speciellt järnvägen, kunde inte olika platser i landet ha olika tid. Till exempel skiljde det 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg och hela 45 minuter mellan Haparanda och Strömstad.
Den 1 januari 1879 fick hela Sverige en gemensam tid som utgick från en meridian 3 grader väster om meridianen vid Observatoriet i Stockholm. En kompromiss och ungefär mitt i landet. Lite olyckligt blev tidsskillnaden till hela världens nollmeridian i Greenwich 1 timme – och 14 sekunder. Den 1 januari 1900 justerades den svenska tiden till den mellaneuropeiska som utgår från 15 grader öster om Greenwich och de 14 sekunderna gick upp i rök.
Nollmeridianen i Greenwich i östra London är en sevärdhet av rang och många turister har stått med en fot på var sida om linjen. En fot på västra halvklotet och den andra på östra. Observatoriet i centrala Stockholm ritades av Carl Hårleman och byggdes 1747–53. Sedan 1756 mäts här temperatur och nederbörd. Tidigare fanns Observatoriemuseet i byggnaden, men det är tyvärr stängt sedan drygt tio år. Men Sveriges tidigare nollmeridian, som främst användes vid kartering, finns markerad – i alla fall den som gällde till 1827 då en justering på 18 meter gjordes för att de nyinskaffade mätinstrumenten behövde stå stadigare. Inte lika ståtligt som i Greenwich, men ändå.
Sveriges gamla nolla.
Sveriges sedan 1900 gällande nollmeridian passerar i närheten av flera städer från Östersund i norr till Karlshamn i söder. Vill man uppleva var solen står högst klockan 12 är det dock Eksjö som gäller. Någon ny svensk nollmeridian har jag inte lyckats identifiera. Själv går jag till platsen för det numer rivna torpet Lustigkulla (Spökhuset, som min fru kallade det när hon var liten) i närheten av sommarstugan i Bergslagen. Det låg 15 grader ost Greenwich.
Ska man ta ett kort, men bredare grepp, om tidsskillnader är Centraleuropeisk tid, som vi tillhör, intressant. Zonen sträcker sig från Polen i öster till Spanien i väster. Samma klockslag, men en ”tidsskillnad” på ungefär två timmar.
Fakta/läs mer Bergström (red) & Elmqvist (red): ”Huset närmast himlen. Stockholms observatorium 250 år”, Observatoriemuseet, 2003.
Det numer rivna spökhuset mellan Nora och Lindesberg.
Drömmer du om en tur till svenska fjällen i sommar? Att få spana ut över de fria vidderna ovanför trädgränsen. Men kanske är du lite orolig för att konditionen och knäna inte klarar Kungsleden eller Kebnekajse. Lugn, det går att ta bilen.
Sveriges högst belägna väg (som är öppen för vanlig trafik) leder upp den övre parkeringen vid Nipfjället i nordvästra Dalarna. Du behöver inte syrgas, men väl där befinner du dig 1 003 meter över havet. Vyerna över kalfjället är fantastiska!
Fjällen!
Som bonus så kan man träffa på Nipgubben, som vaknar över berget och besökarna, och testa åt vilket håll bilen rullar när man frikopplar vid den så kallade trollvägen. Eftersom vägen ligger där den ligger så är den bara öppen sommartid, men börja planera din fjälltur redan nu.
Ännu mer fjäll!
Fjällväg!
Nipgubben.
En bit norrut ligger Högvålen, Sveriges högst belägna by.
Ön Furillen utanför nordöstra Gotland har blivit en tummelplats för människor som tycker att det är häftigt att betala ett överpris för att bo och äta i nedlagda industrimiljöer. Visst, lämningarna efter stenindustrin är storslagna, men åk istället till Furillens östra sida och besök det övergivna fiskeläget Karthaken (kartkoordinater 57.77090, 19.03069).
Nedanför den låga klippkanten finns ruinerna av fiskarnas enkla övernattningsstugor. Här inväntade man gryningen för att kunna vara ute tidigt på fångstplatserna. En stuga står kvar, renoverad av Bungemuseet. De övriga brann någon för omkring hundra år sedan – det finns olika versioner om när och hur. Som sig bör har fiskeläget en källa. Den ligger strax öster om den bevarade stugan och ger fortfarande vatten.
Ruiner och klippöverhäng. Foto: Eva Gerhardsson.
Vid Karthaken finns även imponerande klippöverhäng som skapats av havet. När Carl von Linné besökte Furillen 1741 konstaterade han att de var perfekta natt- och väderskydd för de betande djuren.
Ibland hålls det friluftsgudstjänster på den vackra platsen och askan efter en av mina nära vänner spreds i havet utanför.
Den sista kilometern i födelselandet blev samtidigt en smak av som väntade i det nya landet på andra sidan Atlanten. Mer eller mindre hederliga företag och personer erbjöd sina tjänster. Det handlade om allt från båtbiljetter till samlag.
Sillgatan i Göteborg löpte mellan järnvägsstationen och de väntande Amerikabåtarna på älven. För alla som ville tjäna pengar på emigranterna var det nödvändigt att ha lokal på gatan eller i kvarteren. Inte minst handlade det om inkvartering och det ska till och med ha blivit slagsmål mellan dem som jagade resenärer vid stationen. Sedan väntade till exempel krogen, för de som ville fira att de äntligen var på väg, eller klädesbutiken, för de som ville lägga av sig det gamla. Folklivet under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet ska ha varit minst sagt intensivt och jämfördes med det i Sodom och Gomorra.
Sillgatan västerut 1888. Foto: Wilhelm Berg.
Gatans dåliga rykte gjorde att fastighetsägarna 1895 fick igenom ett namnbyte till Postgatan, efter (gamla) Posthuset som uppförts 1873. Bebyggelsen längs den östra delen av gatan försvann på 1960-talet när köpcentrumet Nordstan byggdes. Vill man få en uppfattning om hur det såg ut så finns det två hus kvar på Köpmansgatan 27 (1891) och 29 (1876). I den andra änden av Sillgatan/Postgatan, vid älven, finns Stora tullhuset från 1867. Här igenom passerade emigranterna – porten ut i världen.
Köpmansgatan 2024.
Två lite senare sevärdheter i Göteborg från emigranttiden är det så kallade Amerikaskjulet och s/s ”Marieholm”. Amerikaskjulet, på Emigrantvägen 2C, var 1912–75 terminal för Svenska Amerika Liniens Atlantångare. S/s ”Marieholm” är det enda av rederiets fartyg som finns kvar och rymmer numer restaurang och festlokal. Hon ligger förtöjd vid Tullhuset.
Tullhuset och s/s ”Marieholm”.
Fram till 2021 fanns Emigranternas hus i Tullhuset. Här kunde besökare ta del om historien om den stora emigrationen från Sverige för drygt hundra år sedan. Nu arbetas det intensivt för att verksamheten ska kunna öppna på nytt. Till dess går det att ta del av den tidigare utställningen i två inslag på Youtube: Emigranterna och Immigranterna.
Fakta/läs mer • Ulf Beijbom: ”Sillgatan – utvandrarstråket” i ”Göteborgs-Emigranten 7” utgiven av projektet Göteborgs-Emigranten 1996. • Gudrun Lönnroth (red): ”Hus för hus i Göteborgs stadskärna”, Stadsbyggnadskontoret/Göteborgs stadsmuseum, 2003.
Det hör inte till vanligheterna att en medeltida borg försvinner i historiens mörker för att sedan oväntat dyka upp igen efter flera sekler. Så är det dock med Skeingeborg i norra Skåne.
1924 skrev Sigfrid Fluur, landsfiskal i Vittsjö, till riksantikvarien och berättade om lämningarna av en borg på en ö i Skeingesjön (kartkoordinater 56.36121, 13.88845). Därmed väcktes ruinen ur sin törnrosasömn. Utgrävningarna 1949–50 avslöjade en mycket ovanlig anläggning.
En fyra meter hög ringmur hade uppförts som en oktagon med en diameter på cirka 40 meter. Innanför muren påträffade arkeologerna rester av några mindre och en större byggnad. Myntfynd tyder på att borgen brukades från slutet av 1100-talet till mitten av 1200-talet. Sedan övergavs den. Murarna raserades och byggnaderna kan ha monterats ned och flyttats.
Höljd i dunkel är också Skeingeborgs tillkomst. En teori är att den uppfördes av ärkebiskop Absalon och kung Valdemar den store (fosterbröder) för att markera övertagandet av Skåne.
Fakta/läs mer • Anders Ödman: ”Järnskatt och borglän” i Ale – historisk tidskrift för Skåneland 4/1992. • Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska Media, 2002.
Det är inte alla bostadsområden som har en äkta Picasso stående mellan husen. Dessutom handlar det inte om Solsidan utan ”betongområdet” Kungshamra i Solna.
Hela fem av Picassos stora betongskulpturer finns i Sverige. Mest känd är kanske den 15 meter höga skulpturen i Kristinehamns utkant som föreställer konstnärens hustru Jacqueline. Den blev till och med frimärke 1974.
I studentområdet Kungshamra tronar en jättelik fiskmås. Precis som de övriga skulpturerna skapades den av den norska konstnären och Picassos vän Carl Nesjar efter spanjorens förlaga. Först, 1965, häckade den på en utställning i Oslo. Till Solna kom den genom den svenska byggmästaren Allan Skarnes försorg 1969. Picasso godkände platsen.
Även Halmstad, Helsingborg och Stockholm har förärats stor betongkonst av Pablo Picasso. Precis med allt annat som inte passar in i mallen har skulpturerna kritiserats av personer som tycker att ”den bästa konsten ever” har skapats av Carl Larsson.
Fakta/läs mer Liljedahl & Nyblad Liljedahl: ”Picasso i det svenska folkhemmet”, Bly förlag, 2015.
Jag älskar byggnader som sticker ut. När gycklargruppen Arkitekturupproret slår kullerbyttor av ilska, så kan man vara säker på att det finns något spännande att se. Som Ting1 i Örnsköldsvik.
Tingshuset från 1960-talet var en fin representant för brutalismen, men med tillbyggnaden blev det något alldeles extra. Upp ur innergården växte ett färgstarkt höghus med lägenheter. Arkitekten Gert Wingårdh lät sig inspireras av den norrländska konstnären Bengt Lindströms färgskala.
Det 13 våningar höga huset på Lasarettsgatan 11 stod klart 2013. Förutom färgsättningen är det de många utstickande balkongerna som får betraktaren att dra på mungiporna.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag tidigare gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
