På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Borgen Edsholm vid dagens Grums i Värmland uppfördes på 1300-talet på det som då var en klippholme. Här passerade båtarna till och från sjösystemet Värmeln och landtrafiken längs norra Vänern. Byggherre anses vara marsken (”ÖB”) Erik Kettilsson Puke, som hade Värmland som förläning. Han köpte en intilliggande gård 1378 och borgen anses ha uppförts i samband med detta. Det är dock inte omöjligt att den är något äldre.
Rester av medeltida borg på kulle.
Edsholm brändes i alla fall ned av värmländska bönder, ledda av Peder Ulfsson Roos, under Engelbrektsupproret 1434. Fogden Herman Gisler var inte på plats och klarade skinnet.
Numer är klippholmen en halvö och förutom landsvägen så passerar sedan 1879 även järnvägen tätt förbi (kartkoordinater 59.33277, 13.10034). Borgens kraftiga murar finns kvar och är på något ställe två meter höga. Platsen har grävts ut vid flera tillfällen. På platån söder om borgen fanns en så kallad förborg där man 1991–92 påträffade fem husgrunder och rustnings- och vapendetaljer.
Under andra världskriget byggdes en mindre bunker, som bestyckades med kulsprutor, mitt i borgruinen. Ett tydligt bevis på att platsen hade kvar sin strategiska betydelse efter ett halvt årtusende.
Strategiskt placerad bunker.
Fakta/läs mer • Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996. • Svensson & Pettersson: ”Att bo på en medeltida borg. Hushåll, livsstil och rumslig ordning” i Bebyggelsehistorisk tidskrift 2008/56.
För 125 år sedan föddes min morfar Axel i Vik på Österlen. Fiskeläget är dock känt för något helt annat: Prästens badkar.
För kanske 500 miljoner år sedan bildades en så kallad sandvulkan på det som då var havsbotten. Vatten under högt tryck blandat med sand pressades upp genom en spricka i berget och bildade en vulkankägla. Sanden hann inte hårdna till sandsten innan vulkanen av någon anledning kollapsade in i sig själv. En så kallad trattsänka bildades. Inte helt lätt att förstå…
Efter att erosionen gjort sitt så återstår en vacker cirkelformad stenros med en diameter på cirka fem meter. Den hittas precis i strandbrynet strax söder om byn. (Kartkoordinater 55.61285, 14.29763)
Det finns många välkända offentliga konstverk i Stockholm. Sedan finns det en del mindre kända. ”Naturens själ” vid Cityterminalen tillhör den senare kategorin.
En buske, ett litet träd och några stenar ska ge betraktaren ”en gestaltning av staden och dess skilda karaktärer”. Jag antar att allt är en del av konstverket. Det verkar dock som att busken spontant är på väg att ta över staden.
”Naturens själ” ägs av Cityterminalen och det är skapat av konstnären Jahn Wahlström. Förutom skylten på platsen är det svårt att hitta någon information. Konstverket ska i alla fall ge möjlighet till ”tankepaus”.
Jag tycker att det är lite synd att det hamnat på en plats där de som passerar bara skyndar förbi. Kungsbron vid infarten till Cityterminalen är en ogästvänlig plats. Jag tror att fler tankepauser hade tagits till exempel framför Cityterminalens entré mot Centralen.
Ska du fira jul och/eller nyår i trevliga London? Missa inte detta svenska människoöde.
Elisabet Gustavsdotters liv är en tragisk berättelse med ett fruktansvärt slut i fattiga East end i London. Bonddottern Elisabet föds 1843 på gården Stora Tumlehed i Torslanda på Hisingen. Efter skolan flyttar hon in till Göteborg och arbetar som piga.
1865 registreras hon av polisen som prostituerad och tvingas genomgå regelbundna hälsokontroller för att stoppa spridningen av könssjukdomar. Samma år föder hon en en död flicka. Det är inte helt osannolikt att det är för att börja ett nytt liv som hon 1866 flyttar till London.
Efter att ha arbetat som hembiträde den första tiden i England gifter hon sig 1869 med snickaren John Stride och blir Elizabeth Stride. De nygifta flyttar till Poplar, ett distrikt i östra London som domineras av skeppsindustrin. Fram till 1875 driver paret ett kafé i området.
1878 omkommer 600–700 personer när två fartyg kolliderar på Themsen. Elizabeth hävdar att hennes man och två icke existerande barn dött i olyckan, allt för att lura till sig ekonomiskt stöd. Bland annat från Svenska kyrkan i London.
Äktenskapet går mot upplösning. Elizabeth hamnar på olika arbetsinrättningar och härbergen och tvingas periodvis tillbaka till prostitutionen. Det händer att hon hamnar inför domstol för fylla, bråk och obscent språk.
Hösten 1888 mördades fem prostituerade kvinnor i London, troligtvis av den person som fått namnet Jack the Ripper. Spekulationen om vem som döljer bakom sig bakom namnet har pågått sedan dess, men morden och gåtan är olösta.
”Long Liz”, som hon kallades, mördades på en bakgård natten mellan den 30 september och 1 oktober. Hon hade fått halsen avskuren, men till skillnad från de övriga offren så hade inte hennes kropp stympats och skurits sönder. Teorin är att mördaren blev avbruten under gärningen.
Dutfield’s yard på Berner street, där mordet inträffade, är borta och gatan har bytt namn till Henriques street. Mordplatsen ligger på Harry Gosling Primary Schools skolgård. Ett plats som överlevt till våra dagar är puben Ten Bells där flera av Jack the Rippers offer drack och kanske jagade kunder. Kvar är också Elizabeth Strides grav på den västra delen av East London Cemetery.
Fakta/läs mer • Casebook: Jack the Ripper • Jack London: ”Avgrundens folk”, Bakhåll, 2021 • Richard Jones: ”Uncovering Jack the Ripper’s London”, New Holland, 2013
Dutfield’s yard cirka 1909. Infart till bakgården under vagnshjulet. Bild från Wikimedia Commons.
Efter att den tyska krigslyckan vänt i andra världskriget hotades de baltiska staterna på nytt av en sovjetisk ockupation. Hösten 1944 lyckades cirkla 40 000 flyktingar ta sig över havet till Sverige, många landade på Gotland. Röda armén lämnade den så kallade Kurlandsfickan (ungefär västra Lettland) åt sitt öde fram till krigslutet den 8 maj 1945, då 200 000 tyska soldater kapitulerade. Under respiten lyckades ytterligare några flyktingar ta sig över havet.
Vid Katthammarsvik inrättades i början av maj 1945 ett mindre mottagningsläger i ett par militärbaracker nedanför Östergarnsberget. I mitten av maj inhyste det 165 personer, den absoluta majoriteten letter. Lägret blev dock kortvarigt och tömdes redan i juni.
Under den korta tiden iordningställde flyktingarna platsen vid en naturlig källa halvvägs upp på klinten. En låg mur och en stentrappa byggdes. Klippväggen försågs med ristningen ”LETTISKA FLYKTINGAR ÅR 1945 MAJ”.
Parkera mitt emot nedfarten till Katthammarsvik. Det finns skyltar på platsen.
Det är lite spöklikt, trots att det är mitt på ljusa dagen. Här i skogen sydväst om Siljan i Dalarna störtade sommaren 1972 ett litet privatplan. Piloten, som var ensam ombord, omkom omedelbart och planet fattade eld vid kraschen. Det tog dock en hel månad innan vraket hittades.
Planet var på väg från Dala-Järna till hemmaflygplatsen i Edsbyn. Med största sannolikhet var det dåligt väder som orsakade olyckan. En stor sökinsats drog igång, men det var brandflyget som till sist fick syn på nedslagsplatsen.
Det sönderslagna flygplanet ligger kvar i blockterrängen och det går lätt att urskilja de större detaljerna. Enligt Statens haverikommission var det tidigare inte helt ovanligt att flygplansvrak lämnades kvar i naturen.
Det är två mil grusväg och 300 meters vandring i halvsvår terräng fram till platsen (kartkoordinater 60.73750, 14.47530). Edsbyns flygklubb har satt upp en minnesskylt för den förolyckade medlemmen.
Likt en vakpost reser den sig över den vackra Bredestadsdalen sydost om Aneby i norra Småland. Dalen kantas av gravar från brons- och järnålder. Vid en av dessa har en drygt tre meter hög sten rests och den är misstänkt likt en fallos (kartkoordinater 57.82102, 14.84433). Fruktbarhetssymbolen dateras till 200-400 e Kr och dess kraft har varit mäktig under seklerna som gått – dalens jord är bördig.
En fallos med tvivelaktig historia hittar du lite längre norrut: Rödsten i Östergötland.
Galgen avbildad 1837 av Fredrik Wilhelm Scholander 1837.
Galgen markerad på ”Karta över belägenheten omkring Stockholm utgiven av W M Carpelan 1817”.
Här och var, även i Dagens Nyheter, har det skrivits att Anckarströms kvarlevor skulle ha tagits ifrån galgbacken efter avrättningen och begravts i trädgården vid Nävekvarns herrgård i Södermanland. Orsaken skulle vara att ägaren Gustaf Ulric Silfversparre hade varit med i komplotten mot konungen och inte ville att kumpans lik skulle vila i galgbackens ovigda jord. Silfversparre köpte dock Nävekvarn först 1793, men kanske skedde gravplundringen först året efter avrättningen.
Nävekvarns herrgård.
På 1930-talet ska herrgårdens trädgårdsmästare Ivar Pousette grävt fram några trasiga ben från en kulle. Det skulle vara intressant med en ny utgrävning, men varför krossa en myt? (Sedan finns också berättelsen att Anckarströms hjärta skulle finnas i fastern Eva Beatas grav i Markims kyrka.)
Ett vittne till Anckarströms avrättning var hans nära bekant Carl Christoffer Gjörwell (den äldre). Han beskrev evenemanget mycket detaljerat i ett brev till sin dotter daterat den 10 maj. Där får vi veta att hjärta, inälvor och könsorgan togs ut och grävdes ned. Huvudet och högerhanden spikades upp. Kroppen delades i fyra delar och lades på uppsatta hjul.
Gjörwells brev till sin dotter.
Natten mellan den 23 och 24 juli stal några personer kroppsdelarna, men redan den 27 juli hittades de slängda i Årstaskogen. Saken rapporterades i pressen, så liket var ”välbevakat”. Gjörwell återvände till galgbacken den 1 augusti för att se vad som hänt med resterna av Anckarström, även detta beskrivet i brev till dottern. Han guidades runt av en timmerman som renoverade galgen.
Huvudet och handen hade grävts ned två alnar (cirka 120 centimeter) i den muromgärdade så kallade galggården för att förhindra en ny stöld. De fyra kroppsdelarna hade satts upp på sina hjul men såg efter drygt tre månader ”hiskeligen fula ut”. Timmermannen passade också på att visa Gjörwell och hans sällskap de gravhögar som fanns runt galgen och berättade vilka som var nedgrävda.
När stadsdelen Hammarbyhöjden började byggas på 1930-talet hittades en del skelett. Fynden ska ha tystats ned för att inte skrämma de som skulle flytta in i området. Vid Solandergatan finns en stensättning som antas vara resterna av galgen.
Resterna av galgen.
Hände det att avrättade grävdes upp? 1719 halshöggs hjältekonungen Karl XII:s ”finansminister” Georg Heinrich von Görtz, efter att han fått skulden för landets usla ekonomi. En vecka efter avrättningen grävdes liket upp och smugglades i en resväska till Hamburg. von Görtz begravdes sedan i sin hemstad Schlitz.
Fakta/läs mer Carl Christoffer Gjörwells brev på Kungliga biblioteket Dagligt Allehanda nummer 174, 1792 Lars Olof Ericson: ”Anckarströms grav – skröna eller verklighet” i Tunabergsbygden 1998 Olle Söderström: ”Jakten på en begraven kungamördare” i SörmlandsNyheter den 6 september 2008
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
