Blog Image

Oskyltat

Välkommen till Oskyltat!

På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga via denna länk. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.

Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.

Mats Areskoug
areskoug(at)telia.com

Hitlers stenar i motståndsmannens händer

Moderna tiden, Övriga Sverige Posted on Fri, November 20, 2020 09:32:28

Du är dansk och utbildar dig till konstnär i Berlin, men så drar andra världskriget igång. Du åker hem och går med i motståndsrörelsen, men flyr efter ett tag till Sverige. Många, många år senare skapar du ett konstverk bestående av stenblock som var tänkta för Hitlers projekt ”Världshuvudstaden Germania”.

Beställningen 1941 från Nazityskland till Sverige var på 22.000 kubikmeter huggen sten, varav 150 kubik var grovkorning röd granit från Vånevik söder om Oskarshamn. 1943 började problemen hopa sig för Hitler och leveranserna stoppades. Mängder av huggna block blev liggande på kajen i Vånevik. Stenen var betald av tyskarna och leverantörerna kunde sälja den en gång till efter krigsslutet. Fram till början av 1980-talet fanns det ”Hitlersten” kvar på kajen.

I korsningen Ingenjörs–Stångehamnsvägen i södra Oskarshamn reser sig konstverket ”Fröet spirar”, skapat av den danskfödde konstnären Knud Andersen. Han har utnyttjat 38 av stenblocken och prytt dem med bronsfåglar. Under allt spirar ett frö. ”Bland stenar från det förflutnas ruiner, där fåglarna har sin hemvist, spirar ett för som en värmande påminnelse”, beskrev Andersen själv sitt konstverk.

Fakta/läs mer
Rune B Axelsson: ”Äntligen monument av den röda graniten från Småland” i Dagens Nyheter den 30 augusti 1980
Museiföreningen Hård Klang i Vånevik

Skulpturen i Oskarshamn.


Landskronas medeltida stadsmur göms under jord

Forn- och medeltid, Militärt, Övriga Sverige Posted on Tue, November 10, 2020 09:43:29

Sex städer inom Sveriges nuvarande gränser hade stadsmur under medeltiden. Visbys ringmur är världsklass, men även muren i Åhus är välbevarad och värd ett besök. I Kalmar har man grävt fram en liten stump. I Stockholm måste man gå inomhus för att få se lämningarna och i Malmö krävs det lite sakkunskap för att ta till sig befästningen. I Landskrona, slutligen, krävs det minst sagt livlig fantasi.

Staden Landskrona grundlades 1413 av hjältekonungen Erik av Pommern. Runt staden uppfördes en vall med vallgrav och sju stadsportar. Mot den medeltida hamnen var skyddet förstärkt med en mur. Landskronas militära betydelse växte och befästningarna moderniserades löpande. I mitten av 1500-talet byggdes ett slott, föregångaren till dagens citadell, i stadens västra hörn. Den medeltida stadsmuren hängde med till slutet av 1600-talet.

Skåne erövrades av Sverige 1658 och de nya herrarna övervägde till och med att göra Landskrona till Skånes ”huvudstad”. Den största förändringen inträffade dock på 1740-talet. Landskrona skulle bli en modern fästningsstad. För bästa möjliga skydd utplånades den befintliga bebyggelsen. Hamnen fylldes ut och hela staden flyttade ett steg söderut. Man får en bra bild av den nya stadsbilden på Gustaf Ljunggrens karta från 1853.

Den medeltida stadsmuren gick mellan Västerport, som låg mitt i dagens citadell, och Mölleport, ungefär i korsningen Storgatan–Norra Långgatan. (Den stora bryggan i hamnen utgick från S:ta Gertruds port, ungefär i korsningen Selma Lagerlöfs väg–Kungsgatan.) De rester som kan finnas befinner sig under markytan. Vid grävningar i korsningen Kungsgatan–Norra Långgatan har man hittat raserade grundstenar. Fynden tyder på att muren delvis var uppförd av tegel.

Norra Långgatan västerut, här gick muren.

Suktar du efter medeltid i Landskrona finns det bara en plats att besöka. I början av 1930-talet grävdes grunden av den gamla stadskyrkan, som revs i samband med flytten av staden, fram. S:t Johannes Baptista, från omkring 1420, pryder gräsmattan i Stadsparken.

”Resterna” av den medeltida kyrkan.

Fakta/läs mer
Bengt Jacobsson: ”Medeltidsstaden 48: Landskrona”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1983
Karl Wallgren: ”Den medeltida stadshamnen – om strandområdets topografi och funktion i tre Öresundsstäder”, Lunds universitet, 2007



Liktrappa = vardagsingång

Kyrkligt/religion, Nyare tiden, Övriga Sverige Posted on Sat, October 31, 2020 08:22:25

I dessa allhelgonatider minns vi våra döda. Begravningsplatser smyckas med ljus och kransar. Även de som inte orkade och valde att avsluta sitt liv vilar i vigd jord. Naturligtvis!

Fram till 1864 var det olagligt att begå självmord i Sverige, även försök och förberedelse var ett brott. En konsekvens av detta var att de som tagit livet av sig inte fick begravas på kyrkogården. Kropparna kunde till exempel grävas ned i skogen, sänkas i ett kärr eller brännas. Lagen verkar däremot, tack och lov, inte alltid ha efterlevts till punkt och pricka. Den avlidna fick dock inte föras in på kyrkogården den vanliga vägen utan kistan skulle lyftas över bogårdsmuren. Begravningen skulle dessutom ske i tysthet och graven grävdes på en undanskymd plats.

Vid ett tiotal kyrkor i Sverige finns bevarat något som av tradition kallas liktrappa. En ofta stabil stentrappa över muren intill kyrkogårdsgrinden. Det berättas att den byggts för att kunna lyfta kistor med självmördare över muren. Fenomenet tas även upp i standardverket ”När döden gästar”. Sanningen är sannolikt en helt annan. Att bygga en rejäl stentrappa för ett fåtal självmord i en församling är dåligt använd kollekt.

Trappan vid Rogslösa kyrka.

Ännu in på 1900-talet var många kyrkogårdar närmast att betraktas som en äng, långt ifrån dagens ordnade kvarter och gångar. Höet på begravningsplatsen kunde vara en löneförmån för klockaren. Utanför muren rörde sig kor, svin och får mer eller mindre fritt. Djur man inte ville ha bökande bland gravarna. I veckorna kunde grindarna dessutom hållas låsta. Den så kallade liktrappan är därför närmast att betrakta som en vardagspassage till kyrkogården och kyrkan.

Det dröjde till 1908 innan en person som tagit sitt liv kunde få en ”normal” begravning i Sverige.

En av kyrkorna med en bevarad ”liktrappa” är Rogslösa i Östergötland. Där uppmanas besökarna stänga grinden för att hålla vildsvinen utanför.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar: Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning”, Wahlström & Widstrand, 1937
Rudolf Thunander: ”Trappan i Svenarum: Om självspillingar och deras begravning” i RIG – Kulturhistorisk tidskrift, vol 79, nr 1, 1996

Läs även om ringarstenar – taxameter för den sista färden



Privatgatan var en privat gata på Söder

Hela hus, Moderna tiden, Storstockholm, Vägar och spår Posted on Wed, October 14, 2020 09:34:30

År 1961 startade uppsnyggningen av kvarteret Masken på Södermalm i Stockholm. Gamla kåkar från sekelskiftet 1900 revs och ersattes med moderna HSB-hus. Kvarteret var bara ett av flera i stadsdelen som skulle omdanas under det kommande decenniet. ”Ett första mål för stadsplanerarna är att sanera det värsta och att ge nya bostäder åt 10.000 människor”, skrev Dagens Nyheter.

Kvarteret Masken innesluts av Ringvägen, Södermanna-, Bohus- och Östgötagatan. Stadsingenjörskontorets ”Karta över de centrala delarna av Stockholm 1938–40” avslöjar att det egentligen handlar om två kvarter som skiljs åt av en nord-sydlig gata, med det lite ovanliga namnet Privatgatan. Gatan, med grusbeläggning, var helt enkelt privat, hela kvarteret ägdes av Enskilda Banken. Bebyggelsen var den typiska för stenstaden, tät med små innergårdar.

Kartan från 1938–40.

I samband med saneringen av kvarteret försvann Privatgatan till namnet 1961. Helt borta är den dock inte, en parkering har ersatt den som kvarterets mittaxel. Utfarten i norr mot Ringvägen är däremot numer ett valv för gående.

Privatgatan sedd söderut augusti 1960. Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum

Äldsta bevarade byggnaden i kvarteret är den i hörnet Bohus-Södermannagatan. Ursprungligen från 1880-talet, men kraftigt ombyggd på 1930-talet. Husen mot Östgötagatan och de anslutande husen på Ringvägen och Bohusgatan uppfördes på 1930-talet. I övrig består kvarteret av hus uppförda på 1960- och 1970-talet – med luft emellan.

Privatgatan sedd norrut oktober 2020

Fakta/läs mer
Mert Kubu: ”Storsanering väntar Södermalm” i Dagens Nyheter den 18 april 1961
Bebyggelseinventering gjord av Stockholms stadsmuseum

Läs även om de gömda gränderna i Gamla stan



Den fruktansvärda gruvolyckan utanför Askersund

Bergslagen, Nyare tiden Posted on Wed, September 30, 2020 06:46:50

Då och då läser man om fruktansvärda gruvolyckor i tredje världen. Medeltida arbetsförhållanden utan några som helst säkerhetsarrangemang. Arbetare som begravs levande och förtvivlade anhöriga som samlas ovan jord. Precis som vid Västerby storgruva utanför Askersund i april 1768.

Lång tidigare hade en prästgårdsdräng träffat på ett småfolk, cirka en halvmeter långa, vid gruvan. I samråd med sin husbonde och med hjälp av nattvardsvin fick han bort trollen från gruvan. Det har aldrig blivit utrett om raset i gruvan var trollens hämnd.

Några dagar innan olyckan hade det fallit ned några stenar i gruvan. Gruvfogden Johan Andersson besiktigade platsen och konstaterade att arbetet kunde fortsätta utan någon risk.

På förmiddagen den 23 april 1768 kom raset. Ett tjugotal personer, de flesta från Lerbäck en dryg mil norrut, arbetade i gruvan vid tillfället. Två män kunde räddas, svårt skadade. Två män grävdes fram döda. Fast i rasmassorna satt tio personer, varav en kvinna.

Några av de begravda var vid liv och satt fast så pass ytligt att man kunde prata med dem. En ung man berättade att han inte var så illa klämd där han satt på huk. Kvinnan ropade gång på gång sitt namn och vädjade förtvivlat om hjälp. Alla räddningsförsök var dock förgäves och vid tretiden på natten hade alla ljud från gruvan tystnat. Söndagen den 1 maj hölls en begravningsceremoni vid gruvan.

Idag en stillsam plats.

Tjugo år efter olyckan återupptogs brytningen i gruvan och man påträffade kvarlevorna efter de omkomna. En av dem stående mot bergväggen där han klarat sig undan själva raset. De tio begravdes gemensamt på Hammars kyrkogård, men graven är tyvärr borta.

250 år efter olyckan är Västerby gruva en stillsam plats (kartkoordinater 58.84645, 15.05303) i skogen. Sätt dig på en av bänkarna och ägna de stackars satarna i gruvan en eller två tankar. Olyckan i Västerby tillhör de värsta i Sverige. Svåraste kända gruvolyckan inträffade 1707 i Falu gruva då 27 personer omkom.

Fakta/läs mer
Sture Nilsson: ”Sällsamheter i Närke”, Rabén & Sjögren, 1978
Ingemar Johansson: ”Den största gruvolyckan i Sverige
Torsten Nilshamre: ”Det stora staplet i Westerby grufva 1768”, 2013
Nalle Elfqvist: ”250 år sedan det hemska raset i Västerby gruva” i Sydnärkenytt den 23 april 2018



Inget fore på Muramaris golfbana

Gotland, Moderna tiden, Sport Posted on Mon, September 14, 2020 08:29:16

Det finns många vackra byggnader på Gotland och vackrast av dem alla är Villa Muramaris strax norr om Visby. Sommarvillan, i italiensk stil, uppfördes för konstnären Ellen Roosval von Hallwyl och hennes make konsthistorikern Johnny Roosval. Huset stod klart 1917 – en blandning av italiensk renässans och gotländsk medeltid i samma anda som San Michele och Solliden. Nästan hundra år senare, 2013, totalförstördes det i anlagd brand, men villan är på väg att återuppföras.

Inspirerade av kronprins Gustav (VI) Adolf anlades på 1920-talet en niohåls golfbana mellan stranden och klintberget. Sannolikt den första golfbanan på Gotland.

Johnny Roosval övervägde att skaffa några får för att hålla efter växtligheten på banan, men Muramaris trädgårdsmästare rekommenderade getter. De skulle vara mindre kräsna och inte bara äta det saftigaste gräset. Dessutom kunde getterna tjudras för att flyttas runt, på så sätt slapp man hägna in banan. 

Tydligaste spåret efter golfbanan är det numer nedbrunna lilla klubbhuset (kartkoordinater 57.67775, 18.33785) vid områdets södra gräns. Efter lite letande hittade jag också resterna av stenskoningen runt en av greenerna (kartkoordinater 57.67800, 18.33741) ett tiotal meter mot stranden. Några getter hade utan tvivel underlättat det arkeologiska arbetet.

Fakta/läs mer
Niclas Fredriksson: ”Muramaris anläggningshistoria 1915–24”, examensarbete SLU, 2006
Hollström & Lytsy: ”Muramaris – en kärlekshistoria”, Sivart, 2009

Besök även Kronholmens golfbana söder om Visby: Fairway, ruff, green och KOGG

Det nedbrunna lilla klubbhuset.
Rester av en mur som gick runt en av greenerna.


Fin funkis i Falköping

Hela hus, Moderna tiden, Övriga Sverige, Vägar och spår Posted on Tue, September 01, 2020 06:33:28

Äntligen en järnvägsstation som inte ser ut att vara från järnvägens födelse på 1800-talet. Skönt med ljus, skönt att slippa nationalromantik. Välkommen till Falköpings centralstation.

Entrén från staden.
I den låga byggnaden närmast sköttes posthanteringen. Trähuset i fonden är hotell Ranten från 1865. Sveriges äldsta bevarade järnvägshotell.

Allt eftersom de styrande i Sverige reducerat järnvägens betydelse har stationsbyggnaderna förvandlats från att ha varit bygdens mittpunkt till – i bästa fall – en väntsal. Falköpings centralstation är tyvärr inget undantag.

Stationshuset i funktionalistisk stil uppfördes 1934–35, arkitekt var Birger Jonson. Numer är det inte så många utrymmen man kommer åt som besökare/resenär och det mesta är dessutom ombyggt. Borta är till exempel buffématsalen med helkaklade väggar, likaså den mindre väntsalen för ickerökare med träpanel på väggarna från golv till tak. Väntsalen har idag någon form av standardinredning, men den är ljus tack vare stora fönsterpartier åt två håll. Exteriört har dock inte mycket förändrats och gillar man ”funkis” är stationshuset (byggnadsminne sedan 1986) väl värt ett besök. Inte minst för neonskylten ”FALKÖPING CENTRAL” på spårsidan.

Buffén 1935. Foto: Carl Gustav Edvard Rosenberg/Järnvägsmuseet
Fasaden mot spårområdet.

Fotnot: Byggnaden ersatte det tidigare stationshuset på platsen, Falköping Ranten, från 1850-talet. 1876–1985 fanns ytterligare en station/hållplats i Falköping – först med namnet Falköping stad, från 1931 Falköpings södra station. Den låg betydligt närmare stadens historiska centrum.

Fakta/läs mer
Erling Öhrnell: ”Falköpings centralstation – modernismens rötter” i ”Falbygden 2013”, Falbygdens hembygds- och fornminnesförening



Ruiner efter villor i södra Stockholm

Moderna tiden, Ruiner, Storstockholm Posted on Thu, August 13, 2020 10:19:54

Gamla Magelungsvägen i Örby villastad i södra Stockholm fick sitt namn 1968 i samband med att nuvarande Magelungsvägen planerades och byggdes. Fem år senare öppnade den nya sträckan och kanske var det i samband med detta som fyra villor längs vägen revs.

Ekonomiska kartan från 1951 ger en detaljerad bild av området. Efter den sammanhållna bebyggelsen ligger tre villor för sig själv lite längre österut. Ytterligare lite österut ännu en villa.

Ekonomiska kartan 1951.
”Officiell karta över Stockholmstrakten”. Den yttersta av de tre första villorna har nummer 101.

I dag slutar Gamla Magelungsvägen i en vändplan, men fortsätter som cykel- och gångbana österut. Lite norr om banan, nedanför bergsbranten, finns tydliga lämningarna efter de tre första villorna. Bland annat grundmurar och betongdetaljer (kartkoordinater 59.26331, 18.02920). Resterna efter den fjärde villan ligger strax öster om gångbanan upp till Nåttarövägen (kartkoordinater 59.26249, 18.03327).

Rester av en trappa.
Grundmur.

Som vanligt är Enioros tjänst med historiska flygfoton till stor glädje.

Tyvärr är det dåligt med fakta om de fyra villorna, såväl i arkiven som hos myndigheter och lokala föreningar. Moderna ruiner är dock alltid värda ett besök, inte minst eftersom de riskerar att försvinna snabbt när staden växer.

Bonus i området: Passa på att besöka resterna av torpet Hagsätra, som gav stadsdelen dess namn.

Fakta
Hans Harlén: ”Stockholm från A till Ö. Söderort”, Brännkyrka hembygdsförening, 1997



Next »