På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Det finns inget val när en kommun svarar att sevärdheten man vill ha information om inte är något att se. Då är det bara att ta sig till platsen.
I början av 1960-talet ordnade Henrik Ekström en mindre turistanläggning i Gållösa strax söder om Valdemarsvik. Planteringar, dammar, betongfigurer och en kiosk lockade busslaster med besökare och det var fri entré.
Tyvärr dog anläggningen med initiativtagaren, men det mesta står kvar i backen mellan villorna (kartkoordinater 58.18334, 16.58168). OBS: Det är privat mark, så du får nöja dig med att spana från vägen, vilket fungerar utmärkt.
Fakta/läs mer Kulturarv Östergötland: Betongparken vid Gållösa Bo Cederqvist: ”Betongälgar vittnar om en svunnen park” i Norrköpings Tidningar den 23 augusti 2015
Medeltida murar fungerar bäst så länge krig utkämpas med armborst och kastmaskiner. Med kanoner krävs något annat. Muren i Visby förstärktes på 1500-talet med två kaponjärer på den östra sidan, varifrån man kunde skjuta längs med muren.
Efter hjältekonungen Karl XII:s debacle vid Poltava ökade oron för att de lömska ryssarna skulle attackera Gotland och Visby. På den södra delen av ringmuren uppfördes två bastioner. Dessutom påbörjades 1712 en tredje bastion, Stadsbastionen, som knappt har lämnat några spår efter sig.
Ritning daterad den 23 december 1712. Ur boken ”Visby stadsmur”.
Bastionen uppfördes vid en öppning i muren som hade uppstått efter att sadeltornet norr om Kajsartornet rasat. Resterna efter av raset hade forslats bort och antagligen använts i andra byggprojekt. Bastionen skulle utrustas med sex kanoner för att flankera muren. Anläggningen finns dock inte med på någon karta, så antagligen blev den aldrig helt färdigställd.
Strax norr om Kajsartornet, mitt för busstationen, syns tydligt att muren lagats på ett nästan provisoriskt sätt. Framför reparationen kan med lite god vilja urskilja formen av en bastion i marken. (Det syns lite tydligare i någon kartfunktion på nätet.)
Platsen för bastionen idag.
Det skedde några ryska strandhugg på Gotland 1715–18, men Visby var aldrig hotat. 1808 ockuperade Ryssland hela ön, som då saknade ett militärt försvar. Inga befästningar bemannades – inte ett enda skott avlossades.
Det var allt för vårterminen 2020. Nya upptåg i augusti. Trevlig sommar!
Fakta/läs mer Eckhoff & Janse: ”Visby stadsmur del 1”, Wahlström & Widstrand, 1936
Min fru delar inte alltid min smak vad gäller sevärdheter. Ibland påstår hon att man måste lägga huvudet mot marken för att över huvudtaget kunna se något. Letar man efter spår av galoppbanan i Ulriksdal i Solna har hon helt rätt.
Ulriksdals kapplöpningsbana låg mellan järnvägen i väster och landsvägen i öster, med huvudentré från Ulriksdals station. I dag äts ytan upp söderifrån av stadsdelen Nya Ulriksdal. I norr försöker Ulriksdals golfklubb hålla emot.
Officiella Stockholmskartan 1954.
Banan togs i bruk för hundra år sedan, 1919. Längden var 2.200 meter. Enligt Nordisk familjeboks sportlexikon var dess största svaghet den skarpa svängen i söder, vilket medförde att ”lättstyrda, balanserade hästar” klarade sig bäst.
Verksamheten pågick framtill 1960 då den nya banan i Täby invigdes. 2016 flyttade hästar och jockeyer till Bro park i Upplands Bro. (Banan i Täby ska bli stadsdelen Täby park.)
Det enda spåret jag hittar efter banan i Ulriksdal är markeringar i marken i sluttningen upp mot golfklubbens driving range. Studerar man flygfoton och äldre kartor är det tydligt att det är banans norra kurva man anar. Mer konkret är att flera av gatorna i det nya området har namn med anknytning till galoppbanan.
Fakta/läs mer SF-journalen från premiären 1957 Eklund, Björn F: ”Från Heden till Bro Park: Galoppsporten i Sverige under två århundraden”, 2015
Man inbillar sig att man vet allt när man gått igenom standardverken, men så plötsligt dyker det oväntade upp. Mönsterås var faktiskt stad en gång i tiden – vilken glad överraskning! Det nämns inte i Sveriges Nationalatlas, som listar alla landets städer genom tiderna, och inte i den utförliga ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721” av Nils Ahlberg.
Historien i korthet: En handelsplats växer fram under medeltiden och blir så småningom även tingsplats. 1604 får Mönsterås äntligen stadsprivilegier av den blivande hjältekonungen Karl IX. Det hindrar dock inte danskarna från att sätta eld på bebyggelsen under Kalmarkriget 1612. Staden mäktar inte resa sig utan blir en köping under Kalmar. De lömska danskarna återvänder 1677 och sätter eld på allt igen.
Idag finns av ovan nämnda orsaker intet kvar från stadstiden. Den medeltida kyrkan rev dock invånarna själva i mitten av 1800-talet för att uppföra en rymligare. Men stanna gärna till om ni har vägarna förbi. Den mysiga Storgatan har kvar sin historiska sträckning och här ligger klassiska Nelssons café. På kyrkogården finns en minnessten över Jacob Wallenberg, vars skojfriska bok ”Min son på galejan” är ett måste för alla historieintresserade.
Idag, den 7 maj, fyller bloggen Osevärdheter/Oskyltat 10 år. Hurra! Totalt har det blivit ungefär 300 inlägg – allt från en totalt bortsköljd kyrka till en superhemlig järnväg. Bloggen har till och med uppmärksammats med en helsida i Nerikes Allehanda. Med tanke på det medicinska läget i världen är det väl Sverigesemester som gäller det kommande året. Vad passar då bättre än ett par udda sevärdheter längs vägen? Det är bara att välja och vraka, här är listan (med de klassiska länsbeteckningarna inom parentes).
Den 7 november 1851 skrev 16-årige Johannes Pettersson (min farfars morfar) på för Kalmar regemente och i mars året efter fick han tillträde till soldattorpet Lilla Hättebo i Bäckaby (idag i Vetlanda kommun). Han övertog även föregångarens soldatnamn, Strahl. 1866 bytte Johannes och hans familj namn till Engdal och 1880 flyttade man till Hörjesås Norregård i Ramkvilla.
Hörjesås ligger vid foten av en kulle (krönet 310 meter över havet) med fantastisk utsikt söderut mot sjön Örken. Enligt K-spanarna Bengtsson, Juvander och Willis har höjden länge varit ett utflyktsmål för traktens ungdomar.
1937 tog familjen Rööst i Hörjesås tag i saken och byggde en servering på kullen så att de besökande skulle ha något att stoppa i munnen. Författaren och folklivsforskaren Johan A Göth föreslog samtidigt att kullen skulle kallas Engdals kulle, efter den tidigare ägaren. Efter det senaste världskriget utvidgades verksamheten med en minigolfbana, en scen och 1959 ett utsiktstorn. Affischer från midsommarfirandet på 1960-talet avslöjar att festplatsen gästades av storheter som ”Snoddas” och ”Jokkmokks-Jokke”. Det gavs också en möjlighet att vinna en levande gris om man gissade rätt vikt.
Tyvärr blev säsongen 2009 den sista på kullen (kartkoordinater 57.18014, 15.04066). På ett anslag på platsen tackar familjen Rööst ”alla trevliga gäster, som besökt oss under årens lopp”. Kullens topp går inte att besöka, men anläggningen finns kvar att beskåda på nära håll. Kvar är också den vackra utsikten.
Vintern får väl anses vara avslutad och i Stockholm blev det inte mycket till snö. Det hade varit intressant att se hur arrangörerna hade löst ett hypotetiskt vinter-OS i huvudstaden 2020. Klimatet blir varmare och varmare och när Stockholm väl får spelen kanske alla utomhusgrenar måste avgöras på annan plats. Det var bättre förr!
I början av 2010-talet föll banan för åldersstrecket. Den var omodern och skulle kosta för mycket att hålla igång. 2013 revs den historiska rodelbanan. På Youtube finns en filmsnutt av banan innan rivningen.
Idag återstår det mesta av betongskalet i banans nedre del. (Nås enklast från slutet av Skidbacksvägen.) Den övre delen påminner om en grusad motionsstig. Över sträckan hänger den gamla belysningen kvar. Det känns lite sorgligt. Man kan föreställa sig spänningen och farten i elljuset en vinterkväll.
Det har länge diskuterats om en ny bana i Saltsjöbaden, bland annat i en utredning 2010, men inget har blivit av. Klubben satsar numer på alpinrodel, slalom i skidbackar, och den gamla rodelbanan kommer antagligen att återställas till en kälkbacke.
Sveriges enda bana finns i jämtländska Hammarstrand. Den är dock omodern och saknar konstfrysning. I Stockholms ansökan för vinter-OS 2026 skulle rodel, bob och skeleton avgöras i vintersportlandet Lettland.
Fakta/läs mer Björn Walden: ”Saltsjöbadens Rodelklubb – Kälksport i Saltsjöbaden” i ”Saltsjöbadens IF 100 år”, 2006
Banans övre del.Banan gick även över en bro.Miniorstarten till vänster, sedan väntar ”Lilla S:et”.”Stora S:et” sett nerifrån.Avslutningen ned mot Neglingeviken.
Snart börjar vårbruket och då gäller det att ha gudarna med sig för god skörd. I en hage i Grebo, sydost om Linköping, reser sig en fallosliknande stenformation som allmänt betraktas vara en lämning från tider då fruktbarhetsgudar dyrkades.
Rösten, eller Röstensgubben, består av tre stenar staplade ovanpå varandra. Den understa, och största, målad i rött. Från början kanske röd av blod från de offrade djuren. De två andra stenarna är vit- respektive svartfärgade. Den intilliggande gården benämns Rösten redan på 1300-talet, vilket anses vara ett bevis för att formationen är mycket gammal.
Ortsnamnsforskaren Evert Melefors påpekar dock i en uppsats från 2009 att gården inte nödvändigtvis fått sitt namn efter belätet. Den för Sverige unika fornlämningen nämns dessutom inte i inventeringar eller reseberättelser från 1600- eller 1700-talet. I mitten av 1800-talet dyker stenformation upp i skrift, men då som ett minnesmärke över en bonde som misshagat Gud och som straff slukats av marken. Först hundra år senare dyker teorin om fallossymbolen upp.
En arkeologisk undersökning intill gubben 2018 gav inga bevis för att den skulle vara speciellt gammal. Sanningen vet dock bara gudarna och det är absolut inget som hindrar att du stannar till i Grebo (kartkoordinater 58.29172, 15.89373) och blotar lite innan du stoppar ned potatisen i jorden. Se bara upp för tjurarna i hagen så att det inte blir ditt blod som skvätter på stenen.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Jag har bland annat arbetat på Militärkommando Gotland (1984–88), Rautaruukki AB (1990–92) och Dagens Nyheter (1999–2024). Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
