På bloggen Oskyltat hittar du sevärdheterna du inte visste att du ville se – de som sällan är utmärkta med en skylt. Oskyltat är en direkt fortsättning på bloggen Osevärdheter som jag 2010–2017 hade hos Dagens Nyheter. De 235 inläggen hos DN är fortfarande tillgängliga. De första tio årens inlägg hittar du på denna samlingssida, perfekt när du letar utflykter i Sverige. Oskyltat finns även som grupp på Facebook.
Hör gärna av er med synpunkter och förslag. Sprid länken till bloggen och dela inläggen på Facebook. Jag gör detta i första hand för min egen skull, men det är alltid roligare om det finns någon som tar del av vad man skriver.
Stanna till nästa gång du passerar Östermalmsgatan 68 i Stockholm. I de annars spikraka kvarteren är den lilla gården framför huset ett skönt avbrott – och dessutom en rest från en mindre inrutad tid.
Husets fasad följer det som en gång var Ladugårdslands tullgata. Gatan vindlande sig fram över det som idag är övre Östermalm – från Ladugårdslandstull (mitt på dagens Karlaplan) och en liten bit förbi Lilla Jans (gård och krog vid nuvarande Lill-Jans plan).
Gatan har blivit ett fint utrymme framför huset till höger.
När bostadshuset skulle uppföras 1906 fick tomtägaren av någon anledning bara byggnadslov ut till den gamla gatans gräns, trots att stadsplanen krävde ett rätvinkligt gatunät.
Huset som uppfördes fick namnet Hemgården och var Sveriges första kollektivhus. Det fanns en matsal, som serverade tre mål mat om dagen, centraltvätt och bageri. Ekomin var det dock sämre med och verksamheten gick i konkurs efter några år. Istället bildades en bostadsrättsförening.
1863 års karta över Stockholm. Hemgårdens föregångare på platsen, ett sockerbruk från 1760-talet, utmärkt med svart. På kartan syns även Tyskbagarbergen.
Det finns ytterligare en rest av Ladugårdslands tullgata: Tyskbagargatan, som fick sitt namn 1885. Men den ser ut som en helt vanlig lite trist gata.
Bostadsområdet Holmviksskogen i Gustavsberg öster om Stockholm går inte att missa. Vid infarten från Skärgårdsvägen markerar en fyr (från Svartbådan utanför Valdemarsvik) att du ska svänga av. Väl uppe i området markerar fyren ”Viksten nordvästra” (stod söder om Nynäshamn) att du kommit rätt. Båda är skänkta av Sjöfartsverket i början av 1990-talet.
Svartbådan.Viksten NV.
Fyrarna i Gustavsberg är inte de enda i Stockholms län som ”gått i land”. På en skolgård intill torget på Dalarö hittar du ”Kofoten” (stod öster om Ingarö) och vid kajen vid Dalénum på Lidingö återfinns sedan 2021 fyren Ällöviken (stod utanför Örnsköldsvik). Efter att denna text publicerades i Dagens Nyheter förra veckan inkom tipset om fyren från Käringön som numer står vid ”närbelägna” hembygdsgården i Öregrund.
Kofoten.
Allt som ser ut som en fyr är dock inte en fyr. I Nynäshamn utformade man tre pumphus som små fyrar. Passande i staden som har som slogan ”Där havet och livet möts”.
Fyr eller pumphus i Nynäshamn?
Även uttjänta fyrskepp finns att beskåda på land. Besöker du Glasriket i Småland kan du passa på att njuta av tornet från ett fyrskepp (som hade nummer 24 bland de svenska fyrskeppen) på Orrefors stugby. Tornet stod tidigare vid ett ”raggarfik” i Skarpnäck i södra Stockholm. Den här bloggen har haft flera nedslag med gamla fyrskepp. 2015 gjordes denna sammanställning, men mycket har säkert hänt sedan dess.
Alla som besöker Gotland känner till de magnifika stränderna och de medeltida kyrkorna. Men skippa baddräkten och psalmboken för en dag och ta dig an några av öns mer exotiska destinationer: Tio mindre ”orter” (ansamlingar av hus/byar) som en gång tiden hade både postkontor och järnvägsstation, ofta i samma byggnad.
Postservicen på Gotland har sorgligt avvecklats i samma takt som i övriga Sverige. Järnvägen försvann redan 1960. Kvar till sist var öns motsvarighet till Transsibiriska järnvägen, den drygt 11 mil långa sträckan från Lärbro i norr till Burgsvik i söder.
Sylfaste Hållplatsen låg 10,6 kilometer med tåget söderut från Visby. Posten hyrde in sig i hållplatsbyggnaden fram tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (kartkoordinater 57.58696, 18.43382). I Sylfaste fanns även ett stort mejeri.
Sylfaste någon gång på 1950-talet. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Bjärges Ett klassiskt stationssamhälle (27,1 km från Visby) som växte upp ur ”intet” när järnvägen kom 1878. Socknen Vänges tidigare ”centrum” vid kyrkan tappade nästan helt sin betydelse. Posten huserade i stationshuset och överlevde järnvägen med sju år. Huset står kvar (57.44941, 18.48814).
Fidenäs Även samhället Fidenäs (71,4 km från Visby) är en produkt av järnvägen, som nådde hit 1908. Namnet är en konstruktion av att platsen ligger på gränsen mellan socknarna Fide och Näs. Posten låg i stationshuset tills servicen drogs in 1960. Huset står kvar (57.09407, 18.30226).
Stationen i Fidenäs 1985
Tvärbanan från Slite i nordost till Hablingbo i sydväst (från början tre olika bolag) tackade för sig redan 1953.
Dune Dalhems socken kunde ståta med två järnvägsstationer. Dune (9,1 km från järnvägsnätets knutpunkt Roma) var betydligt mindre än Hässelby i själva kyrkbyn. Posten låg i stationshuset och drogs in samtidigt som järnvägen. Huset står kvar (57.56016, 18.56009).
Dune omkring 1958. Foto: Olof Sjöholm/Järnvägsmuseet
Isums Posten i Isums huserade 1898–1961 i stationshuset (6,1 km från Roma). Servicen överlevde således järnvägen med åtta år. Huset står kvar (57.49404, 18.36694).
Sista dagen för posten i Isums
Bander När järnvägen kom till Bander i Mästerby (10,4 km från Roma) blev platsen ett centrum även för omgivande socknar med bland annat mejeri, snickeri och affärer. Posten låg under två olika perioder i stationshuset, även här överlevde den järnvägen med åtta år. Stationen står kvar (57.47991, 18.29991).
Stationen i Bander 1993
Stjärnarve I Eksta (37,9 km från Roma) fick både post och station namn efter den största gården i trakten, Stjärnarve. Till skillnad mot övriga platser i denna berättelse låg posten här aldrig tillsammans med järnvägen. De sista åren (1956–61) låg posten i lanthandeln (57.28763, 18.18820). Både den och stationen (57.28804, 18.21753) står kvar.
Silteby För att inte blanda ihop Silte (46,6 km från Roma) med det betydligt större Slite i norr fick både station och post namnet Silteby, trots avsaknad av någon riktig by på platsen. Postkontor 1924–53 och postombud till 1960 i stationshuset, som står kvar (57.21529, 18.23037).
Postkontorets sista dag
Även de två mindre banorna Visby–Hallvards och Hemse–Ronehamn bidrar till posthistorien.
Hallvards 1912 nådde järnvägen Hallvards (7,4 km från Visby) i Västerhejde. Banan var en förlängning av järnvägen som hade byggts till regementet på Visborgs slätt. Bland annat ville man underlätta för turisterna att ta sig till kurorten Kneippbyn. Fram till 1957 låg posten i stationshuset, järnvägen lades ned redan 1940. Posten 1971. Stationshuset står kvar (57.58596, 18.23198).
Stationen i Hallvards 1984
Autsarve Järnvägen från Hemse till den viktiga hamnen Ronehamn lades ned redan efter 14 år, 1918. Halvvägs på banan ligger Rone kyrkby, men namnet på stationen blev Autsarve (5,1 km från Hemse), efter ett gårdsnamn, för att undvika ihopblandning med Roma. 1912–24 låg posten stationshuset, servicen fanns kvar i byn till 1962. Stationshuset finns kvar (57.21100, 18.44809), men har flyttats en bit norrut.
Autsarve med den äldre stavningen
Fakta/läs mer • Molin & Stenström: ”Järnvägslinjen Klintehamn–Hablingbo 20 år efter nedläggningen”; specialarbete vid Säveskolans gymnasium, 1972. • John Kvarnstedt: ”Gotlands Järnvägar”, Press förlag”, 1978. • Carl Axel Jakobsson: ”Postgång och postväsende” i ”Från Gutabygd 1982”, Press förlag. • Martin Ragnar: ”Ångspårvägen Visby–Visborgs slätt–Hallvards”, Svenska järnvägsklubben”, 1995. • Ragnar & Hardings: ”Järnvägen till Ronehamn”, Svenska järnvägsklubben”, 2002. • ”Gotlands fasta postanstalter genom tiderna från 1600-talet till år 2003, del 1–5”, Sammanställt av Sällskapet Poste Gutensis genom Stig Högström, 2003–2005. • ”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska Järnvägsklubben, 2009. • ”Postal X”, Facit, 2020.
Vad kan vara bättre än att vara i princip självförsörjande på kärnkraft och dessutom kunna tillverka en atombomb? 1960 var konstruktionsförlaget klart till tungvattenreaktorn i Marviken på Bråvikens södra sida. Uran finns i Sverige och behöver inte anrikas i tungvattenreaktor. Tungt vatten skulle fås från Norge i utbyte mot uran. Som en biprodukt i kraftverket får man plutonium som kan användas i kärnvapen, vilket var aktuellt i Sverige fram till för 50 år sedan.
1964 påbörjades byggnadsarbetena, trots att lättvattenreaktorer (med vanligt vatten) visat sig vara betydligt billigare. Fem år senare kunde provdriften dra igång. Det uppdagades att konstruktionen var undermålig, den var så usel att projektet lades ned redan 1970. Anläggningen byggdes om till oljekraftverk, men den utnyttjades också för experiment inom kärnkraft. Bland annat övades haverier.
2009 var det sluteldat och slutövat. 2018 såldes området till ett fastighetsbolag som hade storslagna planer på en ”skärgårdsstad” med drygt 5 000 bostäder. Det bidde inte ens en tummetott. Idag är Marviken en öde plats, helt utan energi.
Centrala Baggeby på Lidingö bjuder på trevliga flerbostadshus från början av 1950-talet. Tack och lov bryts idyllen av två stora byggnader med plåtfasader – en hög blå och en lite lägre grön.
Byggnaderna uppfördes 1961–63. Det höga huset rymmer bostäder. Det lägre huset hade från början bland annat butiker, post, bank, bowlinghall, kontor och folktandvård. Arkitekt var Arvid Klosterborg (1893–1984). Han kan ha inspirerats av Skatteskrapan och Hötorgshusen som var de första i Sverige med så kallade curtain wall-fasad, en utanpå hängande fasad av glas och/eller plåt.
De övre våningarna i kontorshuset har byggts om till bostäder, men en del affärer finns kvar i bottenplanet. Lidingö stad betraktar fastigheten som värdefull ur kulturmiljösynpunkt. Det är bara att hålla med, även om den underbara skylten för bowlinghallen har plockats ned.
Som med många hälsobrunnar har källan i Djursätra i Västergötland mytiska anor. I det här fallet en jagad hjort som var väldigt törstig. Den körde ned ena hornet i marken i sökandet efter vatten och fastnade. När jägarna hade avlivat djuret drog de upp hornet och då sprang en källa fram. Ryktet om det helande vattnet spred sig. Allt fler kom för att dricka och kanske offra något mynt för god hälsa.
I mitten av 1800-talet uppfördes ett litet hus för att skydda källan och de törstande. Därefter uppfördes ett mindre badhus. Riktigt bra drag blev det 1875 när en första brunnsläkare anställdes. Runt förra sekelskiftet var antalet inskrivna kurgäster runt 400 per år, tillfälliga besökare oräknade. Förutom logi i hälsobrunnens byggnader erbjöds boende runt om i byn. En restaurang hade uppförts 1880. Utöver brunnsdrickning och bad erbjöds bland annat sjukgymnastik, massage, elbehandlingar och ”hypnotism”.
Det ståtliga badhuset från 1890 står fortfarande kvar. Foto: Ludvig Ericson/Västergötlands museum
Verksamheten utvecklades och pågick ända in på 1980-talet. (De flesta hälsobrunnarna i Sverige tynade bort under de första decennierna på 1900-talet.) Därefter följde ett tiotal år med vård och rehabilitering av drogmissbrukare. Sedan 30 år tillbaka är området och byggnaderna privatägda – respektera det om du besöker platsen.
Brunnsvillan och Parkvillan uppfördes 1903 och båda rymde gäst- och sällskapsrum. I Brunnsvillan dessutom läkarmottagning. Foto: Mats Areskoug
Det undergörande källvattnet lär fortfarande flöda och rinner via ett rör ut i ån Djuran. Till glädje för fiskar och annat som lever i vattendraget.
Fakta/läs mer • Albert Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Hugo Gebers förlag, 1892. • ”Program 1902 för Djursätra hälsobrunn och vattenkuranstalt” • Ulla Strindevall: ”Bad och bot i Djursätra” i ”Billingsbygden 1987”, Hembygdsföreningarna i Skövde kommun.
På en oansenlig gata på Östermalm i Stockholm tronar en ståtlig tegelkyrka. Uppförd 1893–94 för metodisterna – tack vare en mycket generös donation från rikemansdottern Emma Benedicks. Kyrkan avkristnades och såldes 2014 när den blev för dyr för den krympande församlingen. Däremellan förklarades den som byggnadsminne 1970.
På Majorsgatan 5–7 råder stillhet och från utsidan märks det inte att Jesus har lämnat byggnaden. Den är låst och bevakad. Enligt SvD står drygt 66 000 personer i kö för att bli medlemmar i Soho House. Men kyrkan är fin från utsidan.
Fakta/läs mer Tulla Grünberger: ”Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan”, Balkong förlag, 2016.
Var bor tomten? Det skulle kunna vara i det originella tegelhuset på Vasagatan 11 i Göteborg. I alla fall om man får tro fasadmålningarna.
Huset byggdes 1890 för tidningsmannen och politikern Sven Adolf (SA) Hedlund. Det sammanfogades med huset på Viktoriagatan 11, som hade uppförts några år tidigare åt Hedlund. I det äldre huset fanns fem lägenheter för den närmaste släkten. I ”Göteborgs adress- och industrikalender 1891” återfinns på Viktoriagatan 11: Hedlund, Hans, arkitekt (brorson), Hedlund, Torsten, boktryckeriföreståndare, fotograf mm (son), Hedlund, Elin, kontorsbiträde (dotter), Hedlund, Henrik, redaktör (brorson), Hedlund, SA, tidningsredaktör och boktryckare
Huset på Vasagatan ritades av kompanjonerna Hans Hedlund och Yngve Rasmussen. Fasadens putsade ytor försågs med målningar utförda av arkitekterna tillsammans med Yngves bror, konstnären Thorwald Rasmussen. En av konstnärens specialiteter var julkort med tomtar och tomtar blev det på fasaden mot Vasagatan. Några ur klanen under yrkesutövning – med luva på: Fotograf, tidningsman och arkitekt. Kanske spelade det även in att SA Hedlund var vän och kollega, på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, med Viktor Rydberg, mannen med dikten ”Tomten”.
Vykort från 1890-talet.
Tomtehuset är byggnadsminnesmärke sedan 1982. Över våningen var fram till 1920 fotoateljé med takterrass. I dag består huset av två plan med lägenheter och butiker i bottenvåningen. Det är oklart vilken våningen tomten eventuellt bor på.
Tomtehuset hösten 2021.
Fakta/läs mer • Håkan Lindqvist och Claes Caldenby: ”Göteborgsarkitekten Hans Hedlund”, Regionarkivet, 2013. • Olle Niklasson: ”Fyrtiotvå hus och en bockkran i Göteborg”, Tre böcker förlag, 2014. • Eva Björkman mfl: ”Hus människor minnen”, Bohusläns museums förlag, 2016.
Jag som bloggar heter Mats Areskoug och är utbildad byggnadsingenjör och journalist. Sedan 1999 arbetar jag som redaktör på Dagens Nyheter. Förutom två diktsamlingar har jag gett ut boken ”Hälsningar från Gotland” med vykort och lite nutidshistoria. En k-spaning och nostalgitripp från 1960-, 70- och 80-talet.
