Oskyltat

Det är inte alltid som jag i min spaning kommer så nära objektet som önskat. Ändå kan det ibland vara värt ett stopp om man har vägarna förbi. Så förhåller det sig med det nedlagda fängelset Roxtuna (kartkoordinater 58.48120, 16.65581) norr om Linköping.

På nätet framstår anläggningen som ett paradis för fotografer som förevigar ”övergivna platser”. Vid mitt besök i slutet av januari var alla grindar stängda och stängslen på tok för höga för att klättra över – precis som det ska vara på en anstalt. Dock går det bra att kika in och fascineras av hur växtligheten är på väg att ta över. De före detta personalbostäderna utanför ”murarna ”har blivit ett litet villaområde.

Roxtuna slog upp, eller snarare slog igen, portarna 1955. Inriktningen var ungdomar med psykiska särdrag. De intagna bodde i små paviljonger och skulle få vård och arbetsträning i moderna yrken. Flera artister kom till anstalten och uppträdde för de intagna, bland andra Tommy Steel och Lill-Babs. En av de anställda psykologerna var den blivande Nobelpristagaren i litteratur Tomas Tranströmer, och flera av hans dikter präglas av tiden på Roxtuna.

Under 1960 tilltog narkotikamissbruket både i samhället och på Roxtuna. Anstalten bytte inriktning till en sluten anläggning för fängelsedömda missbrukare.

Roxtuna lades ned 2007 och har stått öde sedan dess. Planen är att riva och bygga bostäder på området. Sväng av och ta en titt – snart är det för sent. Om inte bara för att njuta av utsikten över Roxen.

Fakta/läs mer
Sveriges fängelsemuseum: Paviljong, anstalten Roxtuna
Tidningen Kulturen: Tomas Tranströmers Roxtuna
Psykologtidningen: Dikter präglade av psykologyrket

En hel del av inläggen i den här bloggen och företrädaren Osevärdheter kommer från mina misslyckade bokprojekt. Här kommer två texter från den sedan i somras nedlagda idén ”Sparbanksboken”. Det skulle bli en bok om sparbankernas byggnader, fram till andra världskriget, runt om i landet. Då hade nästan varje stad minst en egen sparbank och många av de vackra kontoren står kvar än i dag. Intressant tycker jag – icke tycker bokförlagen.

Här kommer i alla fall den korta berättelsen om de två bankhusen i Eskilstuna. Och när du ändå är i staden bör du inte missa historien om när Eskilstuna var två städer.

Eskilstuna stads sparbank på Kungsgatan 14, klar 1916

Sparbankshuset på Fristadstorget må vara hur stort som helst – här är det de små detaljerna som sticker ut.

Högt upp på fasaden mot torget sitter skulpturer föreställande yrken vars begynnelsebokstäver bildar ordet sparbank: smed, plåtslagare, arkitekt, repslagare, bagare, apotekare, nattvakt och krukmakare.

Vid entrén i hörnet på byggnaden får vi veta att ”Sparad penning är som vunnen, dubbelt värd om ädelt brukad”. Porten mot Kungsgatan flankeras av en kassör som räknar pengar och en kvinnlig bokhållare.

Från början delades huset med Nordiska kreditbanken och det var först när den flyttat ut som entrén förlades till byggnadens hörn. Huset disponeras i dag av arbetarrörelsen och det är möjligt att ta en titt innanför porten. Pelarna i foajén minner om banktiden, precis som knappen vid trappan ned till de tidigare kassafacken.

Rekarne sparbank på Kyrkogatan 8, klar 1932

Mot slutet av 1920-talet hade utmanaren från landet vuxit ur sin lokal i stadens tingshus. 1932 stod äntligen det egna huset på Kyrkogatan klart, tvärs över gatan från tingshuset. Namnet på banken var sedan 1924 Rekarne sparbank och ovanför porten fanns vapnen för häraderna Öster- och Västerrekarne. Porten är ersatt av ett fönster, men vapnen finns kvar.

Sparbanken sitter fortfarande i huset, men mycket av verksamheten har flyttat till utbyggnaden i hörnet Kyrkogatan–Kungsgatan. Sedan 1997 är Rekarne ett med efterföljaren till storebror Eskilstuna stads sparbank – vars lite sämre villkor för landsbygdsborna var ett av skälen till att Rekarne sparbank en gång bildades.

Fakta/läs mer
Hadar Hallström: ”Eskilstuna sparbank 1827–1927”, 1927
Bror-Erik Ohlsson: ”Bra bank bättre – Rekarne sparbank 125 år”, 1989

Huvudstadens ölkaféer för hundra år sedan lämnade en del övrigt att önska, i alla fall vad det gällde mat och renlighet. Det fanns utrymme för förbättringar. 1924 startade Kafébolaget Norma med marknadsidén vällagad mat i välvårdade lokaler till ett överkomligt pris. Normarestaurangerna förökade sig över Stockholm och var som mest ett fyrtiotal. 1939 införlivades ”kaférestaurangen” Regnbågen vid Stureplan i verksamheten och 1944 blev Berns salonger en del av familjen.

”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”.

Restaurangerna 1944.

En av restaurangerna i kedjan låg i hörnet Kungsgatan–Sveavägen. I folkmun kallades stället Gangster-Norma, ett namn som av oklara anledningar även tillskrivits andra Normarestauranger. Äldre tidningsartiklar talar dock sitt tydliga språk, precis som Jan Bergman, journalist, författare och Stockholmsexpert. Gangster-Norma låg där en sportaffär huserar i dag. Enligt Bergman myntades namnet av Stockholms-Tidningen på 1930-talet när stället frekventerades av de ”ljusskygga element” som höll till i de närliggande nedslitna kvarteren.

Fridsamt på Gangster-Norma 1943. Fotograf Lennart af Petersens.

Från 1950-talet började flera av Normas lite enklare serveringar byggas om till restauranger. Gangster-Norma blev så småningom Monte Carlo med ingång från hörnet på byggnaden. 1977 dog fyra personer i en brand på restaurangen, men verksamheten fortsatte fram till millennieskiftet då fotbollsskor och träningsoveraller flyttade in.
Hörnet 2019.

Flera av de gamla Normalokalerna är dock fortfarande restauranger. Några exempel är Gröne Jägaren på Götgatan, Temple bar i Gamla stan och Burger King på Vasagatan. Restaurangnamnet Norma försvann slutligen 1970 när företaget bytte namn till Berns restauranger.

Fakta/läs mer
”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”, 1944
Svensk Uppslagsbok, 1952
Ove Pihl: ”Hovmästar’n får jag beställa. Klassiska krogar och klassiska recept från ett svunnet Stockholm”, Page one publishing, 1996
Jan Bergman: ”Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget: en dokumentär spionberättelse”, Norstedts, 2014

Bilister som kör in mot centrala Örebro söderifrån och inte håller ögonen på vägen ser på höger sida ett UFO. Konstintresserade på besök i Kivik för att kika ned på Ulf Lundells gård passerar på vägen till utsiktstornet en möblerad ostkupa i skogen.
Örebro sommaren 2018.

Den finländske arkitekten Matti Suuronen (1933–2013) ritade åren kring 1970 två originella plasthus, i första hand tänkta att användas för fritidsboende. Båda med fantastiska futuristiska former: ”Futuro” som ser ut som ett flygande tefat och ”Venturo” som påminner om en ostkupa. Husen uppmärksammades runt världen, men oljekrisen 1973 satte tyvärr stopp för billiga plasthus.
Österlen sommaren 2017.

UFO:t i Örebro landade (på Skvadronvägen 2) i mitten av 1970-talet och kom då närmast från Älvsjö. Det används som kontor. Ostkupan på Kivik Art Centre lär ha en historia som bensinmack i Kallinge. Det fungerar nu som reception och kafeteria.

Båda husen är mycket väl värda ett besök. En del saker var faktiskt bättre – och roligare – förr.

Fakta/läs mer
”Allt om framtidshusen Venturo och Futuro” i Riksettan den 7 januari 2010
Lars-Göran Månzon: ”Tidsspegel av 60-talet” i Nerikes Allehanda den 21 december 2011

Det går att säga mycket om Skärholmens centrum, men inte att de bilburna kunderna lämnats åt sitt öde. Vid invigningen 1968 ansågs parkeringshuset med 4.000 platser vara norra Europas största. Det var så stort att det försågs med ett övervakningstorn för att hjälpa bilisterna till rätta.

En vanlig vardagsmorgon är det en mäktig känsla att vandra över det nästan öde övre parkeringsdäcket med övervakningstornet i det sydöstra hörnet. Även Riksantikvarieämbetet har insett storheten och tagit med parkeringshuset i sitt bebyggelseregister.

Personalen i tornet skulle bland annat hålla ordning, förklara betalningssystemet och hjälpa besökarna att inte gå/köra vilse på fyra våningarna. Idag står tornet öde – stormarknadskunder har efter ett halvt sekel lärt sig parkera och komma ihåg var man gjort det.

Läs mer
Per Wirtén: ”Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten”, Albert Bonniers, 2010.

I år drar den stora omdaningen av Slakthusområdet i Stockholm i gång. Enligt staden ska här skapas en ”urban stadsdel” som ska ”erbjuda småskaliga mat- kultur- och stadsmiljöupplevelser”. Omkring 2030 ska det hela vara klart, drygt hundra år efter att det först invigdes av hjältekonungen Gustav V 1912.

Många av dagens byggnader kommer att rivas och ersättas bland annat av bostadshus. Enligt programhandlingen från 2017 kommer dock två av mina favoritbyggnader i området att bevaras. Två hus som gissningsvis får diverse ”samfund”, ”råd” och ”uppror” att se rött – men det förstärker bara min glädje. Båda byggnaderna är en fest i tegel, plåt och glas och båda anses ha ett ”särskilt högt kulturhistoriskt värde”.
Hallvägen 21–23.

Hallvägen 21–23 ritades av arkitekten Ralph Erskine för Möller & Co, kafferosteri och kolonialhandel. Det stod klart 1955 och bestod av lagerbyggnad med en kontorsdel ovanpå. Idag säljs byggdetaljer i lagerdelen. Med lite fantasi påminner kontorsdelen om ett fartyg.
Hallvägen 11.

Hallvägen 11 uppförde 1959 för Volanders fabriks AB och ritades av Uhlin & Malm arkitekter. Vid årsskiftet 2018–19 användes fortfarande produktionsdelen som charkuterifabrik och kontoret som kontor. En 60-årig historia.

Även det lilla, lilla huset vid Globen, som jag bloggat om i Osevärdheter, ska få stå kvar. Det ska bli mycket spännande att se ”det nya” Slakthusområdet och återanvändandet av de gamla byggnaderna. Jag hoppas innerligt att man inte döper om området till ”Meatpacking district” – det räcker med skämtet Sofo på coola Södermalm.

Fakta/läs mer
”Stockholms stads slakthus med tillhörande kreatursmarknad”, Stockholms stads slakthus- och saluhalsstyrelse, 1914
Brundin, Johnson och Kroon: ”Kött & blod. Slakthusområdet i Johanneshov 100 år”, Informationsförlaget, 2012
Nyréns arkitektkontor: ”Slakthusområdet, Stockholm – Kulturhistorisk inventering och analys”, 2011.