Oskyltat

Huvudstadens ölkaféer för hundra år sedan lämnade en del övrigt att önska, i alla fall vad det gällde mat och renlighet. Det fanns utrymme för förbättringar. 1924 startade Kafébolaget Norma med marknadsidén vällagad mat i välvårdade lokaler till ett överkomligt pris. Normarestaurangerna förökade sig över Stockholm och var som mest ett fyrtiotal. 1939 införlivades ”kaférestaurangen” Regnbågen vid Stureplan i verksamheten och 1944 blev Berns salonger en del av familjen.

”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”.

Restaurangerna 1944.

En av restaurangerna i kedjan låg i hörnet Kungsgatan–Sveavägen. I folkmun kallades stället Gangster-Norma, ett namn som av oklara anledningar även tillskrivits andra Normarestauranger. Äldre tidningsartiklar talar dock sitt tydliga språk, precis som Jan Bergman, journalist, författare och Stockholmsexpert. Gangster-Norma låg där en sportaffär huserar i dag. Enligt Bergman myntades namnet av Stockholms-Tidningen på 1930-talet när stället frekventerades av de ”ljusskygga element” som höll till i de närliggande nedslitna kvarteren.

Fridsamt på Gangster-Norma 1943. Fotograf Lennart af Petersens.

Från 1950-talet började flera av Normas lite enklare serveringar byggas om till restauranger. Gangster-Norma blev så småningom Monte Carlo med ingång från hörnet på byggnaden. 1977 dog fyra personer i en brand på restaurangen, men verksamheten fortsatte fram till millennieskiftet då fotbollsskor och träningsoveraller flyttade in.
Hörnet 2019.

Flera av de gamla Normalokalerna är dock fortfarande restauranger. Några exempel är Gröne Jägaren på Götgatan, Temple bar i Gamla stan och Burger King på Vasagatan. Restaurangnamnet Norma försvann slutligen 1970 när företaget bytte namn till Berns restauranger.

Fakta/läs mer
”När var hur i Stockholm. En vägvisare utgiven av NORMA”, 1944
Svensk Uppslagsbok, 1952
Ove Pihl: ”Hovmästar’n får jag beställa. Klassiska krogar och klassiska recept från ett svunnet Stockholm”, Page one publishing, 1996
Jan Bergman: ”Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget: en dokumentär spionberättelse”, Norstedts, 2014

Det går att säga mycket om Skärholmens centrum, men inte att de bilburna kunderna lämnats åt sitt öde. Vid invigningen 1968 ansågs parkeringshuset med 4.000 platser vara norra Europas största. Det var så stort att det försågs med ett övervakningstorn för att hjälpa bilisterna till rätta.

En vanlig vardagsmorgon är det en mäktig känsla att vandra över det nästan öde övre parkeringsdäcket med övervakningstornet i det sydöstra hörnet. Även Riksantikvarieämbetet har insett storheten och tagit med parkeringshuset i sitt bebyggelseregister.

Personalen i tornet skulle bland annat hålla ordning, förklara betalningssystemet och hjälpa besökarna att inte gå/köra vilse på fyra våningarna. Idag står tornet öde – stormarknadskunder har efter ett halvt sekel lärt sig parkera och komma ihåg var man gjort det.

Läs mer
Per Wirtén: ”Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten”, Albert Bonniers, 2010.

I år drar den stora omdaningen av Slakthusområdet i Stockholm i gång. Enligt staden ska här skapas en ”urban stadsdel” som ska ”erbjuda småskaliga mat- kultur- och stadsmiljöupplevelser”. Omkring 2030 ska det hela vara klart, drygt hundra år efter att det först invigdes av hjältekonungen Gustav V 1912.

Många av dagens byggnader kommer att rivas och ersättas bland annat av bostadshus. Enligt programhandlingen från 2017 kommer dock två av mina favoritbyggnader i området att bevaras. Två hus som gissningsvis får diverse ”samfund”, ”råd” och ”uppror” att se rött – men det förstärker bara min glädje. Båda byggnaderna är en fest i tegel, plåt och glas och båda anses ha ett ”särskilt högt kulturhistoriskt värde”.
Hallvägen 21–23.

Hallvägen 21–23 ritades av arkitekten Ralph Erskine för Möller & Co, kafferosteri och kolonialhandel. Det stod klart 1955 och bestod av lagerbyggnad med en kontorsdel ovanpå. Idag säljs byggdetaljer i lagerdelen. Med lite fantasi påminner kontorsdelen om ett fartyg.
Hallvägen 11.

Hallvägen 11 uppförde 1959 för Volanders fabriks AB och ritades av Uhlin & Malm arkitekter. Vid årsskiftet 2018–19 användes fortfarande produktionsdelen som charkuterifabrik och kontoret som kontor. En 60-årig historia.

Även det lilla, lilla huset vid Globen, som jag bloggat om i Osevärdheter, ska få stå kvar. Det ska bli mycket spännande att se ”det nya” Slakthusområdet och återanvändandet av de gamla byggnaderna. Jag hoppas innerligt att man inte döper om området till ”Meatpacking district” – det räcker med skämtet Sofo på coola Södermalm.

Fakta/läs mer
”Stockholms stads slakthus med tillhörande kreatursmarknad”, Stockholms stads slakthus- och saluhalsstyrelse, 1914
Brundin, Johnson och Kroon: ”Kött & blod. Slakthusområdet i Johanneshov 100 år”, Informationsförlaget, 2012
Nyréns arkitektkontor: ”Slakthusområdet, Stockholm – Kulturhistorisk inventering och analys”, 2011.