Vikingatiden var full av våghalsar som begav sig långt, långt bort. Leif Eriksson, som tog sig till Nordamerika, och Ingvar den vittfarne, som kanske nådde ända till Kaspiska havet, är två av de mest omskrivna. Men som Jack Werner skriver i den utmärkta boken ”Berättelsen om Ormen Friske”: ”Fler fartyg har lämnat hamn än återvänt.” Hur många vikingaskepp gick under för varje som kom fram? Det senaste stora skeppsbrottet med ett ”långskepp” inträffade för jämnt 75 år sedan då 15 sentida svenska vikingar dog.
”Ormen Friske” byggdes 1949 av medlemmar i Frisksportförbundet vid organisationens högborg, Stensunds slott utanför Trosa. Efter att ha deltagit i diverse jippon under det första året var skeppet vid midsommartid 1950 på väg till en sjöfartsmässa i Rotterdam.
Efter att ha seglat längs med Östersjökusten och passerat genom Kielkanalen fick vikingarna bogserhjälp ut i Tyska bukten. Där överraskades man av en kraftig storm som bildats så snabbt att även väderlekstjänsterna missat den.
Efter andra världskriget hade den tyska ön Helgoland förvandlats till ett övningsfält utan befolkning där västmakterna tränade bombfällning. Just de här dagarna bombade amerikanskt flyg. Även de fiskare som var ute till havs överraskades av stormen och många av dem sökte sig till Helgoland tog skydd i en bunker vid hamnen, väl medvetna om bombfällningarna. Några av fiskarna hade sett ”Ormen Friske” strax utanför Helgoland. Kanske var svenskarna på väg mot nödhamnen när de överraskades av bombanfallet. Senare hittades en flaskpost med meddelandet ”Hjälp! Ormen Friske! Bombardemang!”.
Skeppet gick under med man och allt. Vrakdelar och kroppar flöt i land. Sju av de 15 vikingarna hittades aldrig. Genast började diskussionen om orsaken till katastrofen och enkelt sagt så bildades två läger som fortfarande står kvar:
• Skeppet var ett fuskbygge och vikingarna ombord landkrabbor som dessutom var kraftlösa vegetarianer.
• Olyckan hade orsakats av en oförutsägbar och kraftig storm i kombination med bombningarna som hindrade skeppet att söka nödhamn.
En viktig del i Jack Werners bok är den om Utrikesdepartementets usla hantering av katastrofen. Mycket påminner om agerandet efter tsunamin 2004. Dessutom utreddes aldrig orsaken till skeppsbrottet. Vrakdelarna undersöktes inte – inte heller flaskposten.
Minnesstenar restes vid Stensunds sunds slott och vid kyrkan på den tyska ön Pellworm där vrakrester flutit i land. En stor del av akterskeppet blev en sorts turistattraktion vid ett kafé på ön. Enligt uppgifter till Jack Werner bröts det ned av väder och vind och slängdes i slutet av 1980-talet.
Fakta/läs mer
• Martin Braun: ”Ormen Friskes förlisning klarlagd efter 54 år: Konstruktions- och byggfel i kölen var dödsdom redan vid små vågor”, 2004.
• Susanna Allesson Nyberg: ”Tragedin Ormen Friske 1950”, Sjöhistoriska museet.
• Jack Werner: ”Berättelsen om Ormen Friske”, Albert Bonniers, 2022.
Resterna av akterskeppet som sevärdhet på ön Pellworm. Vykort från Th. Thomsen-Verlag i Flensburg.
Minnesstenen vid Stensunds slott.
