Vid Svenska kyrkans begravningsgudstjänst ringer kyrkklockan vanligtvis i början och slutet av akten. Annat var det fram till mitten av förra seklet.

Redan när likföljet var flera hundratals meter från kyrkan skulle klockorna börja ljuda. Ringningen startade när kistan passerade en viss plats, ställen som fick namn som Liktallen och Gastbacken. Avgiften för den så kallade sammanringningen betalades till klockaren.

I de två socknarna Björksta och Tortuna i Västmanland tog man kommersialiseringen av döden ett steg längre. I mitten av 1800-talet placerades så kallade ringarstenar ut längs vägarna till kyrkan. Stenar med en prisuppgift. Ju längre från kyrkan som ringningen skulle starta, desto dyrare.

Bevarade ringarstenar – unika i Sverige – har samlats vid de båda kyrkorna. I Björksta har man dessutom placerat ut några på originalplatserna. Dyraste och längsta ringningen kostade 6 riksdaler, på 1860-talet motsvarande cirka 4 dagslöner för en vanlig arbetare.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar”, Wahlström & Widstrand, 1937
Torsten Lundblad: ”Ringarstenarna i Björksta och Tortuna socknar” i Västmanlands Fornminnesförenings årsskrift 1970–1971
Anna-Lena Hallgren: ”Ringarstenarna i Björksta. Dokumentation och flytt av ringarsten”, Stiftelsen Kulturmiljövård rapport 2015:61

Dyraste ringningen i Björksta.
Ringarstenen med 6 riksdaler står en bra bit från kyrkan i Björksta.
Fyra ringarstenar uppsamlade på kyrkogården i Björksta.
I Tortuna har de tre bevarade ringarstenarna en minst sagt undanskymd placering på kyrkbacken.