En gång för mycket, mycket länge sedan ristade jag ett kärleksbudskap med runor i ett gammalt träbord. Det stod i en övergiven vattenkvarn där vi samlades och drack folköl några sommardagar. Det hjälpte inte, flickan i fråga hade ögonen åt annat håll.
Bättre lycka hade Otto Fredrik Tullberg när han i slutet av 1830-talet förklarade sin kärlek till fästmön Sophia Ridderbjelke i samband med deras förlovning. Docenten i hebreiska och arameiska ristade sitt budskap på sanskrit på en berghäll nära Vårdsätra gård, utanför Uppsala, där Sophia växt upp. De fick varandra 1841.
Sanskrit är inget vanligt språk i Uppsalatrakten och det dröjde till 1920-talet innan budskapet tolkades första gången. Flera översättningar finns, bland annat denna: ”Så länge min ande dväljes i kroppen, du ljuvt leende, så länge ska jag tillhöra dig; denna sanning förkunnar jag dig.” Dikten kommer från ett omkring 2 500 år gammalt indiskt diktverk.
Jag minns inte vad mina runor berättade, men jag misstänker att det inte var lika poetiskt. Dock hade jag hittat på det själv.
Vill du beskåda Ottos budskap på ”Förlovningsberget” hittar du det på en villatomt på Gullvivevägen 4 i Uppsalas södra utkant. (I närheten hittar du resterna av Sparbankseken.) Mina runor är förhoppningsvis uppslukade av historien.
Fakta/läs mer
Margaret Bergmark: ”Vårdsätra”, 1987
