Oskyltat

Jag tvivlar inte på att människor sett ufon och varelser från rymden. Däremot tror jag inte att några farkoster eller annat från andra världar har besökt oss. Mötena är, enligt mig, inbillade eller påhittade. Precis som observationer av tomtar och sovjetiska/ryska ubåtar.

På kvällen den 18 maj 1946 upptäckte den då 27-årige Gösta Carlsson, enligt egen utsago, ett flygande tefat i en glänta strax utanför Ängelholm. Runt om och uppe på farkosten rörde sig ett tiotal människoliknande varelser i astronautdräkter. En man verkade fungera som vakt och hindrade Gösta Carlsson från att komma allt för nära.

Efter ett tag i gläntan lämnade Gösta Carlsson gläntan och gick ned stranden vid Skälderviken. Han vadade ut i vattnet för att försäkra sig om att han inte drömde innan han återvände mot gläntan. Då fick han se hur ufot lyfter sig över skogen för att sedan fara iväg med mycket hög fart. När Gösta Carlsson gick tillbaka till gläntan dagen efter hittade han två muggar, en guldring och en kristallstav som besättningen lämnat kvar.

Sveriges ledande ufoexpert, min vän och kollega Clas Svahn, som skrivit boken ”Mötet i gläntan” tillsammans med Gösta Carlsson, konstaterar att historien inte klarar en ordentlig granskning. Trots, eller kanske på grund av, att han fått undersöka utomjordingarnas stav och ring.

För den som inte äger förmågan att skåda ufon men ändå vill ha lite ”närkontakt av tredje graden” rekommenderas ett besök i gläntan. Gösta Carlsson lät 1972 uppföra ett betongmonument på platsen (kartkoordinater 56.23297, 12.81928) i skala 1:8. Ett flygande tefat med de spår i marken som det lämnade efter sig.

Fakta/läs mer
”Gösta Carlssons möte” på Riksorganisationen UFO-Sveriges hemsida

Först som sist: Hälften av det blod som flyter i mina ådror kommer från Österlen i Skåne och jag älskar denna del av Sverige. Min anfaders porträtt hänger i koret i S:t Nikolai kyrka i Simrishamn.

En stor del av Sveriges ekonomiska framgång det senaste seklet kan vi tacka gruvorna och vattenkraften i den norra delen av landet för. Industriella projekt som åsamkat naturen stora skador och tvingat människor att flytta.

Den nya tidens teknik kräver också ”sitt offer”. Solenergi och vindkraft skulle kunna vara ett lyft för miljön och bromsa uppvärmningen av vårt jordklot – men de batterier som behövs för att jämna ut produktionen kräver speciella metaller som vanadin. Många vill ha grön el, men ingen vill ha gruvorna. Speciellt inte på Österlen, det är grevar och nunnor överens om.

Gruvbrytning på Österlen är dock inget nytt. Senast för runt 70 år sedan bröts flusspat omkring Onslunda. Den första inmutningen gjordes 1939 och driften, med ett 30-tal anställda, pågick fram till 1955. Rester av gruvhålen finns kvar, ett lättillgängligt ligger intill den nedlagda järnvägen mellan Onslunda och S:t Olof (kartkoordinater 55.61220, 14.10409).

Jag vet inte hur miljön (och arbetsförhållandena) är i och kring gruvorna i Kina där vanadin bryts, men det ligger långt borta så det spelar kanske inte så stor roll. Precis som med gruvorna uppe i Norrland…

OBS: Blogginlägget har rättats avseende användningen av vanadin.

Fakta/läs mer
Ewe Larsson: ”Boken om Onslunda – Borstabygden”, 2002

Gör en kastalsafari när du besöker Österlen